Allan Willny / Kolumn

Tankar vid en multipenna

Förra veckan befann jag mig för ovanlighetens skull i en elektronikbutik på grund av att jag funnit mig nödd och tvungen att skaffa en ny mobiltelefon. Eftersom mitt intresse för teknik i allmänhet och digital sådan i synnerhet är totalt obefintligt behövde jag en massa hjälp för att åtminstone nödtorftigt förstå vad för sorts apparat som skulle bli min nya följeslagare. En ung kvinna påstod att hon mött värre och ägnade åtskillig tid åt mig och min telefon utan att det kostade något extra, vilket gjorde mig mer välvilligt stämd än jag normalt brukar vara i sådana butiker.

Det tog tid, mycket tid. Medan jag stod där la jag märke till pennan hon använde sig av vid tryckandet på de olika ikonerna på telefonen och blev till min överraskning väldigt nyfiken. När hon beskrivit alla funktionerna erbjöd hon mig att köpa en likadan för halva priset och jag föll för frestelsen. Pennan jag nu förfogar över har ett gummihuvud att använda vid klickande på telefoner och dataskärmar där så kallad ”touch” ingår i funktionerna. Den har en linjal för centimeter och en för tum. Dessutom ett litet vattenpass (!) och om man skruvar av toppen kan man till och med plocka ut en liten skruvmejsel. Och då är jag inte säker på att jag har hittat alla finesserna på denna nya leksak…

 Vän av ordning kanske undrar hur en sådan tingest är att skriva med, och svaret är att det faktiskt är riktigt behagligt att hålla i den och nyttja den till vad som så att säga är pennans ursprungliga idé: att skriva. Som skribent hör jag till dem som inte bara skriver direkt på skärm utan gärna kladdar med utkast och idéer med papper och penna innan jag finner dem tillräckligt färdiga för att skrivas in på skärm. Och när det gäller denna multipenna ser jag det hela som en ganska lustig historia – det är inte för inte jag ser den som min nyaste leksak.

MEN… vad gör alla dessa multifunktionsverktyg egentligen med oss? Det tydligaste är ju mobiltelefonerna som snart har blivit allt utom ”telefonens idé” – något vi pratar i. Sakta har det gått upp för mig att många (numera jag själv ibland) inte svarar alls om det är ett okänt nummer det rings ifrån. Jag har lärt mig att om jag verkligen behöver ha tag på folk via telefon är det bäst att först skicka ett SMS och så att säga förvarna om att jag kommer att ringa. Och är vi inte ganska många som helt har slutat att använda kontanter och istället swishar iväg åtskilliga av våra utgifter. Och tar emot betalningar på samma sätt. Dessutom kan jag knappt minnas när jag var inne på ett bankkontor senast – allt jag behöver banken till går ju att göra med telefonen. Det finns säkert åtskilliga andra exempel.

Dessa rader vill inte nostalgiskt blicka tillbaka och muttra att allt var bättre förr. Men jag tycker nog i en mening att det är sämre nu. Var blir all den vanliga mänskliga kontakten av – till exempel den som jag fick med den trevliga kvinnan i teknikbutiken? Mycket har blivit så effektivt att vi riskerar att tappa det som faktiskt alla människor behöver så väl – att se varandra i ögonen och prata med varandra i levande livet. Skärmsammanträden gjorde mycket arbete möjligt under pandemins värsta nedstängningar. Men jag fick kalla kårar längs ryggraden när en del antydde att vi skulle kunna fortsätta att jobba på samma sätt senare, när det inte är tvunget längre. För mig var det en nödlösning, en som säkert kan bli tvunget att ta till nu och då även i framtiden. Men att hela tiden arbeta på det sättet?

Som pensionerad ganska nyligen upptäcker jag fördelar. Att slippa väckarklockan och läsa böcker så mycket jag har lust till exempel. Men jag har också upptäckt att jag saknar morgonfikat med arbetskamraterna. Både för att jag alltid fann det vara ett trevligt sätt att till sist vakna och ta fatt i den nya dagen och för att de där förment lediga stunderna på jobbet ofta ledde till extremt kreativa idéer. Både om nya saker att göra och hur vi skulle lösa problem som uppkommit. Jag blir aldrig så kreativ vid en skärm, men det kanske är annorlunda för andra? Över huvud taget saknar jag arbetskamraterna allra mest i den i och för sig sköna pensionärstillvaron som jag håller på att göra mig hemmastadd i. Jag vikarierar av och till i mitt gamla yrke som präst, och trivs med det också. Men det går inte att komma ifrån faktum – som vikarie är jag en gäst som har en begränsad arbetsuppgift att utföra. Det blir aldrig detsamma som att dela ljuvt och lett med folk som jag inte valt själv, men som jag hamnat ihop med på en arbetsplats. Med eller utan alla multiverktyg.

Avslutningsvis vill jag upprepa att jag inte vill framstå som allmänt teknikfientlig och bakåtsträvande. Men jag vill påpeka att vi med utvecklingen riskerar att tappa viktiga saker. Kommer också att tänka på den enda grupp i England som under 1700-talet ifrågasatte den begynnande industriella revolutionen – prästerna. De menade att människor skulle fara illa. Visserligen ur ett patriarkalt perspektiv – men därvidlag var de barn av sin tid. För de såg att husbonden i det gamla jordbrukssamhället måste tänka stort om sina anställda. Hade de inte tak över huvudet och nog att äta och kläder hade han ingen glädje av dem i arbetet. Med industrialismen kom fabriksägarna som bara tog ansvar för de anställdas arbetstid. Hur de klädde sig, bodde och åt behövde han inte bry sig om så länge han gav dem pengar för arbetet. Pengar som sällan räckte till för stora familjer. Omsorgen var helt enkelt borta. Något kom till och något gick förlorat. Så är det nog alltid med det vi kallar utveckling.