Prästen Anders Ingmårs andra diktsamling efter debuten Du väntar mig (2016) består av 96 sidor med obetitlade dikter som inte är uppdelade i olika sviter utan är en riktigt lång sammanhängande diktsvit. Ibland saknar jag de där avbrotten en blanksida kan utgöra. Jag orkar ju inte riktigt läsa hela boken i en läsning. Det känns lite massivt, som en riktigt lång och vindlande tjugominuterslåt med ett progressivt rockband från 70-talet.
Dikterna väjer inte för livets komplexitet och våra tankars snårigheter. I baksidestexten skriver Ingmår att boken ”vill besjunga och lovorda det vackra i skapelsen”. Det stämmer nog. Men bokens titel, Sprickan, är kanske än mer belysande för dikternas innehåll. Det handlar ofta om mänsklig ofullkomlighet och svårigheten för diktjaget att nå fram dit det önskar. Den där sprickan mellan verkligheten och det önskade som nästan aldrig går att överbrygga på grund av allt som hela tiden envisas med att komma emellan. Här ställs tro och ofullkomlighet sida vid sida på ett väl gestaltat och trovärdigt sätt. Ingmår tar inga lättköpta genvägar, utan redovisar noggrant sina iakttagelser utan att väja för problemen. Detta på ett konkret och genomarbetat sätt.
Läsningen utgör en renande katharsis snarare än i första hand en lovsång till naturen à la Franciskus Solsång. Men visst finns den där också, kärleken till naturen. Inte minst är Ingmår en hängiven ornitolog som förmår skriva om fåglar på ett mycket nära sätt. Sprickan är en bra bok som ger mycket tillbaka, särskilt efter ordentlig bearbetning från läsaren. Tips inför läsningen, försök frigöra fyra-fem timmar för att läsa den i ett svep.
Anders Ingmår: Sprickan (Ekström & Garay, 2022)
