Som i sanning är – Edith Stein och Teresa av Avila

Den som en gång ljuger,

den tror man inte på,

även om han talar sanning.

Sagt av Edith, 4 år.

Av en slump fick jag på 90-talet en bok om Edith Stein i min hand, denna judinna som omvände sig och blev kristen slog för mig en bro mellan Gamla och Nya Testamentet, samt mellan judendom och kristendom.

Då jag ända sen jag var barn sökt sanningen, efter att på radion ha hört orden: Sök sanningen om den så leder till helvetets port, fångades jag av hennes ord: ”Den som söker sanningen söker Gud vare sig han eller hon vet om det.”

Att söka sanningen fram till ”helvetets port” kan leda till att du måste öppna porten och kliva in, uppmaningen var Benjamin Höijers (1767-1812), som kallats den svenska filosofihistoriens mest originella tänkare och drevs i landsflykt.

En egen väg

Edith Stein föddes 1891 som elfte och sista barn i en judisk familj och mördades tillsammans med sin syster Rosa den 9 augusti 1942 i gaskammaren i Auschwitz.

Fadern gick bort när hon var två och ett halvt år. Hennes längtan efter sanningen sammanföll med bönen, där ”bön” för henne skulle komma att innebära ett direkt tilltal – en relation med Gud. Men först lämnade hon sin barndoms tro, moderns judiska och betraktade sig som ateist.

Som ung tog hon avstånd både från religion och socialism medan hon brann för kampen om kvinnors rättigheter där hon stödde suffragetterna. Under sina psykologistudier kom Edith Stein i kontakt med Edmund Husserl, företrädare för den nya filosofiska strömningen fenomenologin, vilken vill få människan att se verkligheten som den är och ta emot den med total öppenhet. Denna öppenhet innefattade även ”den religiösa aspekten av tillvaron”. Filosofin och religionen kom i dialog och den förra blev ”något av en förberedande väg, en öppning för det transcendenta”, skriver Anders Arborelius i sin biografi om Edith Stein.

När världskriget 1914 bryter ut anmäler sig Edith Stein som frivillig rödakorsmedhjälpare. På sjukhuset utmärker hon sig genom sin förmåga att arbeta hårt och att hon undvek allt festande. En läkare som under en operation gjort ett närmande, som hon då omöjligt kunde värja sig emot, blir efteråt rejält utskälld.

Efter kriget blir hon personlig assistent åt Husserl som visade sig vara både självupptagen och oorganiserad medan Edith Stein vill ha en dialog och är alltför självständig för att bara utföra order.

1916 disputerade hon med en avhandling om empatins och känslornas fenomenologi. I sitt utlåtande till universitetet i Göttingen skrev Husserl att den var briljant men eftersom hon var kvinna kunde han inte rekommendera henne.

Sommaren 1921 när Edith Stein är 29 år tar hon en kväll fram karmelitnunnan Teresa av Avilas självbiografi Boken om mitt liv som hon under natten sträckläser. På morgonen när hon slår igen boken utbrister hon: ”Detta är Sanningen! Inte en samling åsikter, inte ett system av värderingar. Sanningen.”

Följande dag efter mässan går hon fram till prästen och ber att få bli upptagen i den katolska kyrkan. Knappt ett halvår senare konverterade hon.

Tidigare hade Edith Steins sökande efter Gud i huvudsak varit intellektuellt men nu blir tron för henne en verklighet som tar hela människan i anspråk. Samtidigt som hon inser att en omvändelse aldrig är avslutad. 

På en liten lapp hade hon skrivit: ”Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker.” Och när man frågade hur hennes omvändelse gått till svarade hon: ”Min hemlighet tillhör mig själv.”

Men i likhet med Ylva Herlitz i OBS i Sveriges Radio, september 2021 kan jag tänka mig att rader av Edith Stein, som att längst in i själen finns den gudomliga sanningen – och den är sanningen i sig själv, hör hit. ”Den är utan början utan slut, och alla övriga sanningar härrör från denna sanning …”.

När jag som ung fortsatte barndomens sanningssökande var jag noga med att säga att jag inte sökte sanningen med stort S, vilket hade varit på tvärs med tidsandan och mina psykologistudier, utan jag betonade att det finns flera sanningar, alla med litet s. I hemlighet, även för mig själv, fortsatte jag ändå sökandet efter den med stort S och när jag hos en medeltidsmystiker läste att den som söker sanningen söker kärleken föll allt på plats. 

Med tiden inser Edith Stein att inte ens i det kontemplativa livet får man skära av förbindelserna med världen och att också vetenskapens sökande efter sanning kan vara en väg till Gud. Redan före sin omvändelse hade hon i sin självbiografi antecknat följande som hon genom teoretiska studier kommit fram till:

Det är ett tillstånd av att vila i Gud, en absolut paus från intellektuell verksamhet där man utformar planer eller fattar beslut och för första gången verkligen upphör att agera. När man helt enkelt räcker över framtiden åt Guds vilja och överlämnar sig själv till ödet.

Kärleken blir kvar

År 1933 är Edith Stein fyrtiotvå år och den numer berömda filosofen är klarsynt nog att inse vad som väntar henne och alla judar. Hon förlorar sin tjänst som docent på Universitetet och fem år senare, Kristallnatten mellan den 8 och 9 november, brinner synagogor.

Efter en lång väntan accepteras Edith Stein nu som klosterkandidat och hon är ”lycklig” över att få ge sig helt åt Gud. Tyvärr verkar en del systrar ännu inte ha genomskådat Hitlers politik alltmedan hon, enligt Arborelius, ser sin ödesgemenskap med Kristus.

I slutet av januari 1942 blir Edith Stein kallad till ett Gestapo-kontor och hälsar de närvarande med orden Lovad vare Kristus och inte med det påbjudna Heil Hitler. Långt före andra hade hon insett sanningen om Naziregimen och kallade den för ”antikrists välde”.

Innan den slutgiltiga deportationen till Auschwitz hämtas Edith Stein från sitt karmelitkloster till uppsamlingslägret Westerbork. Härifrån finns vittnesmål: ”Ett samtal med henne var som att resa till en annan värld. I sådana ögonblick fanns inte motsatser. … Bara den stora kärleken blir kvar.”

Andra vittnen träder fram i Karl Eidems bok om Edith Steins omvändelse och berättar hur hon tog hand om barnen: ”Många av mammorna hade blivit galna och var helt apatiska. De stirrade in i väggen, helt främmande för sina egna barns behov.” Hennes fullständiga lugn, när hon gick runt bland kvinnorna, tröstade och hjälpte; matade, tvättade och kammade deras barn, utmärkte henne från resten av fångarna.

Vittnesbörd som övertygar och överglänser att påven Johannnes Paulus II utsett Edith Stein till ett av Europas skyddshelgon – S:t Teresa Benedicta av korset.

Dialog med medeltiden

Också för mig blev Teresa av Avilas självbiografi av betydelse, upplevelserna under min omvändelse hade varit omstörtande, ibland skrämmande eftersom jag saknade språk för dem. Även om Teresa av Avilas medeltida, emellanåt svårtillgängliga språk, aldrig kunde bli mitt så väckte åtskilliga av de beskrivna erfarenheterna genklang. Hon blev ett vittne och jag var inte längre lika ensam.

Tidsandan och mina yrkeserfarenheter inom psykiatrin hade spätt på rädslan att inte vara vid mina sinnens fulla bruk samtidigt som jag sällan sett så klart på min omgivning och min situation som då.

När jag många år senare, återigen närmar mig Boken om mitt liv blir jag drabbad av den intensitet i läsningen som då måste ha varit fallet, att döma av alla understrykningar, utrop, frågetecken och kommentarer som fyller sidorna. Här rör det sig om en dialog på djupet – en omvälvande läsning av en kvinna som en tid blev min vän.

Teresa av Avila föddes 1515 i Spanien och när hon var tretton år dog hennes mor. 1535 blev hon karmelitnunna men den definitiva omvändelsen kom först när hon fyllt fyrtio. I sitt företal betonar Anders Arborelius att hon lagt ner sin själ i boken och helt utlämnar sig till läsaren.

Verket hade en lång tillblivelse; hon började med det redan 1554 eller 1555 men kunde då inte greppa innebörden av sin omvändelse utan famlade i mörker. Arbetet med boken avslutades i juni 1562 och 1565 skrevs den slutgiltiga versionen.

Teresa av Avila visste att ”Människan är kallad att leva hela sitt liv i honom som är den gudomliga Sanningen” och att utan denna sanning kan ingen finna frid och ro.

Påfallande är Teresa av Avilas humor, som när hon bemöter de äldre nunnornas avundsamma kritik av några yngre, vilka på kort tid uppnått det som för de äldre tagit många år. Hon uppmanar sina kollegor att inte försöka få dem att gå baklänges för att komma i takt, ”när de tack vare de Guds nådebevis de fått motta svävar som örnar bör de inte tvingas att stappla fram som höns med hopbundna fötter.”

Av den helige pater Petrus av Alcántara har Teresa av Avila hört att kvinnor mycket oftare får ta del av nådegåvor än män, vilket hon själv har lagt märke till. Pater Petrus gav även ”utomordentliga skäl” till varför de kommit längre men Teresa tyckte inte att hon behövde återge dem, ”men de var alla till kvinnornas favör.”

Frågan är om inte männens makt och överhöghet genom århundradena gjort att de inom det djupandliga området kommit till korta. Att kvinnors utsatthet i vanmakt eller förtvivlan oftare drivit dem till bön.

Fågel Fenix är en kär bild för mig och här återfinner jag den hos Teresa av Avila när hon beskriver sin förvåning över hur hon tycks ha fått ta del av den eld som kommer från Guds sanna kärlek:

Den tycks förtära den gamla människans fel, ljumhet och elände. Liksom fågel Fenix – efter vad jag läst – sedan den brunnit upp uppstår på nytt ur sin aska, just så förvandlas själen till en ny själ, med helt andra önskningar och fylld av stor kraft.