Maria Küchen / Kolumn

Självömkan och dröm om evig ungdom

Dessa rader skriver jag inte med mitt vanliga schwung. Det går nästan skrattretande sakta. Även om alla tester har visat negativt är jag gissningsvis golvad av Omicron BA.5, den senaste covidvirusvarianten, tämligen harmlös men mycket smittsam. För att kunna kravla mig upp och sätta mig vid datorn har jag pumpat mig själv full med febernedsättande medel. Jag är med andra ord oerhört heroisk, eller hur.

En riktigt rejäl virusinfektion – huvudvärk från helvetet, trötthet från samma ställe, hosta från längst ner i luftrören – ger självömkaren i mig fritt spelrum. Känner någon igen det? Plötsligt är det tillåtet att må dåligt utan skam, att skicka folk på hur många ärenden som helst efter saker jag bara måste ha (halstabletter, honung till teet, överhuvudtaget te, glass, jordgubbar till glassen, listan kan göras lång). Jag befinner mig i en sällsam frizon mellan hälsans pliktmoral och den svåra sjukdomens äkta ångest.

Jag vet ju att det här blir jag frisk från. För andra är det värre. I samma Facebookflöde där jag själv ömkar mig över snuva för att få sympati, beskriver människor sina egna sista dagar på hospice. Det stämmer till eftertanke. Men nej, jag skäms inte. Att minnas att andra har det värre är förstås helt rimligt, så att inte det egna ynkandet går överstyr och blir stötande. Men finns en gräns, och den ligger närmare än jag kanske tror, där empatisk insikt om att andra har det värre slår över i sin motsats och förvandlas till narcissism.

Det finns alltid någon annan som har det värre, alltså bör jag sluta upp med min klagan och glädjas. Medan jag genomlider en tuff men kortvarig flunsa, ligger andra och dör – så bra, var glad!

Jo. Jag är glad att jag snart kommer att vara på benen igen, tro inget annat. Jag glömmer inte heller dem som aldrig mer stiger upp. Hur synd får jag anständigtvis anse att det är om mig på en skala (på grund av flunsa eller annat)? Frågan måste ställas.

Instagram ger ledtrådar. Där följer jag några ryska oligarkdöttrar – ett par av de där stenrika unga flickorna som klippte sönder sina handväskor i vredesmod över att inte längre få handla hos Dior. Det är tydligt att de tycker det är mycket, mycket synd om dem. Deras chanser att shoppa har begränsats kännbart. Portad från Diors butik i Dubai! Stackars!

Ju mer jag ser av deras bildflöde, desto mer uppriktigt tycker jag faktiskt synd om dem. Fast kanske inte av samma skäl som de själva. De begriper helt uppenbart ingenting av Putinrysslands krig mot Ukraina, eller bakgrunden till deras eget skriande ekonomiska välstånd. Inte vid något tillfälle utstrålar någon enda Instagrampost att något som helst annat rör sig i deras huvuden än kläder, smink, pengar, lyxliv vid pooler och på yachter.

Inom några decennier kommer plastikoperationer att skulptera om deras åldrande ansikten och kroppar. Jag ser dem framför mig som gamla, och påminns om Oscar Wildes berömda roman Dorian Grays porträtt. Den unge vackre Dorian anser att allt utom skönhet, utlevelse och sinnlig njutning är värdelöst. Medan hans porträtt målas, önskar han sig att personen på porträttet ska åldras i hans ställe. Själv vill han förbli evigt ung och attraktiv.

Hans önskan uppfylls. Parallellt med hans alltmer amoraliska liv, ett liv som skadar och dödar andra, förvandlas målningen av honom steg för steg till ett porträtt av ett monster. När konstnären efter många år återser det, blir han dödsförskräckt. Han uppmanar Dorian Gray att omedelbart be om Guds förlåtelse och frälsning.

Rysaren slutar med att Dorian Gray i panik försöker hugga sönder sitt eget porträtt. När hans lik återfinns framför det – en vissnad och skröplig gammal man med en kniv genom hjärtat – har målningen av honom återfått sin ungdomliga skönhet.

Varför, när jag omläser denna otäckt talande lilla roman, tänker jag på oligarkdöttrarna?  De kommer inte att åldras så att det syns. Den kosmetiska kirurgin gör ständiga framsteg och snart kan förlängd livslängd köpas för pengar. Men någonstans, fast de inte vet det, finns deras porträtt. Och deras fäders porträtt. Och porträttet av Putin. Jag önskar att de alla fick komma till det skräckkabinettet någon gång. Liksom Dorian Gray skulle de kanske inte överleva att möta sig själva sådana de har blivit.

Så, det finns värre synder än att kurera flunsa genom att ömka sig. Gissa hur många gånger jag snöt mig medan jag skrev detta? Gissa vem som behöver en balja honungste nuuu? Stackars, stackars mig. Det är synd om mig, om än bara lite.