Maikki Aakko föddes år 1995 i Haapavesi, en liten stad i Norra Österbotten. När hon var sju år gammal flyttade hennes familj till Helsingfors. Efter gymnasiet började Maikki studera teologi på Helsingfors universitet. Under sitt andra studieår tog hon ett studieuppehåll för att ägna mig åt frivilligarbete på Madagaskar för Operation Mobilisation (OM). Här ägnade Maikki sig mestadels åt att undervisa i bibelkunskap och engelska för grupper av unga.
Maikki blev klar med sin kandidatexamen i teologi i Helsingfors år 2018. Efter detta sökte hon till Oxfords universitet för att fullfölja sin mastersexamen där och hon blev antagen. Under 2019-2021 studerade hon en master i modern teologi. Efter detta fortsatte hon till forskarutbildningen och hon håller nu på med en doktorsavhandling i filosofisk teologi i Oxford.
Du arbetade ett halvår på Madagaskar år 2015. Vill du berätta om dina upplevelser?
Erfarenheten av att arbeta på Madagaskar var djupt formativ. För det första var det ganska svårt att leva på Madagaskar överhuvudtaget. Jag hade en intensiv hemlängtan och kände mig ensam. Jag var den enda som inte var från Madagaskar i mitt team. Också den extrema fattigdomen – och alla de former av lidande och orättvisor den förde med sig – var något jag inte var förberedd att möta.
Mitt huvudsakliga jobb på ön var att leda bibelstudiegrupper och att vara engelsklärare. Det var jobb som jag inte var speciellt bra på – eller inte bättre än man kan förvänta sig av en tjugoåring som studerat teologi ett år och inte hade någon koll på vare sig landets språk eller kultur. Jag råkade också ut för en förlust av en familjemedlem medan jag var i landet och jag hade en stor hemlängtan. Tillsammans ledde detta till en allvarlig och akut depression. Jag kastades in i en kontext där extrem fattigdom och allt det elände den förde med sig var det normala. Jag mötte alla slags orättvisor på nära håll: barn som sprang runt på gatorna och tiggde, en vän som nästan blev blind för att hon inte hade råd med ändamålsenlig vård, en bristande infrastruktur och farliga vägar som ledde till ständiga olyckor och dödsfall som skulle kunnat ha undvikits, och så vidare.
Detta är ondskefullheter, och de inträffade hela tiden. Jag var inte omedveten om dem innan min tid på Madagaskar. Men där blev de konkreta för mig, genom den obevekliga omfattningen av ondskan. Det orsakade ett allvarligt avbrott i min uppfattning om världen som en meningsfull plats: miljontals lider och sedan dör de. Vad är meningen med detta?
Frågan kan verka dum och förenklad, men detta var mitt ärliga problem: min känsla av mening var hotad av någon sorts metafysisk förmörkelse, där företeelser som godhet, mening och skönhet uppslukades av lidande och ondska. Vad var poängen med mänskliga aktiviteter, som konst, akademiskt arbete och litteratur, som tidigare hade gett mig den djupaste mening? Allt detta är ju baserat på en värld av välstånd och åstadkommer inget för alla de som saknar livets nödtorft. Vad är meningen med någonting alls, om det mänskliga livet för de flesta av oss bara handlar om att överleva? Jag kände mig inte skyldig för egen del: min kris var mer global, och överskred den individuella skulden (och så småningom underminerade den meningsfullheten som sådan). Poängen var att världen själv var ur led: att den till själva sin struktur var slumpmässig och orättvis.
Allt detta – min osörjda sorg, hemlängtan, depression, lidandet runtomkring mig, förlusten av mening – var för mitt 20-åriga jag lite för mycket och när jag återvänt från Madagaskar till Helsingfors var jag besluten att arbeta för att glömma allt som hade hänt. Jag tänkte att om jag bara fortsatte med mitt liv som vanligt – eller snarare återvände till det liv jag varit frånvarande från i sju månader – så skulle min förtvivlan och förvirring försvinna och min sorg lägga sig. Jag skulle kunna komma tillbaka till en behaglig sinnesstämning och återfinna den mening som jag förlorat.
Detta inträffade, kanske föga överraskande inte. Snarare började jag lida av något som skulle kunna karaktäriseras som posttraumatisk stress. I alla fall hade jag alla vanliga symptom: oro, depression, mardrömmar och perioder då jag stängde av världen omkring mig. Med allt detta följde, så klart, en djup andlig kris, ett slags mörker.
Det var under denna svåra period i mitt liv jag erfor en andlig erfarenhet som visade sig vara betydelsefull. Erfarenheten var inte speciellt dramatisk – ingen tog mig med till sjunde eller ens tredje himlen och jag varken såg några syner eller hörde röster. Det var en nära och stilla erfarenhet. Det uppenbarade sig för mig en söndag medan jag frustrerad och uttråkad satt i kyrkbänken – att Kristus också led.
Denna kunskap var förstås inte ny för mig, men på något sätt var effekten av kunskapen ny: insikten nådde mig varsamt, tanken tog sig tyst och stilla in i mitt medvetande med en ny känsla av verklighet bakom sig. Jesus led också. Och därför hade Gud, genom Jesus, också lidit.
Jag gick hem och fann – kanske samma dag eller dagen efter – ett vykort med en bild av den korsfäste Kristus. Jag tog fram en svart enkel ram och ramande in bilden. Jag var på något sätt fullständigt fascinerad av den: jag kunde inte sluta titta, utan någon medveten tanke, jag bara fortsatte titta. Jag kunde bara inte få nog av bilden: den drog mig oemotståndligen till sig. Gradvis insåg jag vad jag såg på och att vad som så fascinerade mig var skönhet – det fanns någon sorts outsäglig skönhet i denna ”Crucified One”, en skönhet jag inte kunna finna ord för men som jag oförklarligt kände mig dragen till.
Det var min erfarenhet under denna mörka period i mitt liv att mina böner ganska ofta var en tyst stirrtävling med Gud. Han skulle bara titta på mig med ögon som inte var speciellt känslosamma eller ens medkännande, men som ändå på något sätt i grunden visste, och jag skulle stirra tillbaka, i tystnad. Vi hade inte så mycket att säga varandra, antar jag. Denna bild gav en ny dimension till denna stirrtävling: nu skulle jag stirra på den korsfäste Guden och han skulle titta tillbaka. Och, sakta, på något sätt, växte en sorts tröst fram. Känslan av kaos och förlust lättade, och betydelser, mer komplexa än tidigare, började återkomma.
Som du förmodigen förstår, så var erfarenheterna från Madagaskar centrala för de frågeställningar om religiösa erfarenheter, lidande, mening och ondska som nu är i fokus för min forskning.
Hur kommer det sig att du åkte till just Oxford för att studera teologi? Vad drog dig dit?
Jag har alltid varit intresserad av den brittiska kulturen och av Oxford som stad och universitet – dess långa historia, traditionerna, och dess höga akademiska standard. Ända sedan jag var barn har jag också velat lämna Finland någon gång för att leva i ett annat land – vilket också var skälet att jag beslöt att leva en tid på Madagaskar.
Berätta om Campion Hall, där du studerar. Vad är det för studiemiljö? Vad forskas det om där?
Campion Hall är en av universitetets fasta privata hallar som grundats av olika kristna församlingar. Det fungerar på många sätt som ett college, som det finns 38 av på Oxfords universitet. Det som skiljer är att de hör ihop med en kristen församling eller katolsk orden. Campion Hall är associerad med jesuiterna. Som sådan är det en unik omgivning: här finns bara 20 studenter (som alla är mastersstudenter eller doktorander) och ett 40-tal forskare. Förutom litenheten och den jämlika kulturen (studenter och forskare minglar mer än i de flesta av Oxfords colleges), är Campion Hall också unikt eftersom det inte bara är en akademisk hall, utan också en del av en kommunitet och hem för de jesuiter som bor där. Alltså får lekmännen på högskolan också vara en del av jesuitgemenskapen. På så sätt är högskolan en kristen kommunitet, även om vi också har medlemmar som inte är kristna. Det mesta av forskningen fokuserar på humaniora med särskild emfas på teologi och miljöfrågor, även om det också finns de som jobbar med naturvetenskap. Kommuniteten är också väldigt internationell: vi har studenter från alla kontinenter.
Du skriver just nu på en doktorsavhandling om problemen med ondskan ur ett teologiskt och filosofiskt perspektiv. Kan du berättta mer i detalj om det du skriver om?
Det huvudsakliga fokuset i min forskning är det så kallade teodicéproblemet: om Gud är allvetande, helt igenom god och har all makt, varför finns det då ondska i världen?
Grundat på denna motsägelse kommer vissa människor fram till en slutsats på basen av något som kan kallas ”ondskans argument”. Denna slutsats är att det inte är troligt att Gud existerar på grund av ondskan i världen. Filosofiska och teologiska försök att svara på denna motsägelse kallas för teodicéer. Den första delen av min avhandling är en analys av denna sort (ett försök att förklara varför Gud tillåter världens ondska) och detta problem kan diskuteras ur ett moralfilosofiskt och epistemologiskt perspektiv. Mitt argument är att vi troligen inte har så stor tillgång till de gudomliga skälen bakom Guds tillåtande av ondskan och att försöka förklara ondska genom att, till exempel, säga att de är en del av någon stor Gudsplan – nödvändig för ett större gott – därför kan vara farligt. Sådana förklaringar kan också bli potentiellt moraliskt farliga och pastoralt skadliga (speciellt om de används tanklöst och dåligt).
Vad som intresserar mig, är att ställa frågan hur kristen tro kan vara rationell, trovärdig och möjlig att leva i. Detta trots att vi lever i en värld som innehåller många sorters ondska och trots att vi inte kan förklara varför Gud tillåter den.
Jag hävdar att resurserna i den kristna traditionen och i det kristna livet kan leda till uppkomsten av en speciell sorts mänskligt blomstrande som kan göra kristen tro trovärdig och möjlig att leva med i en värld som vår. Mer specifikt tittar jag på hur de särskilda sorters estetiska religiösa erfarenheter av korsfästelsen som är tillgängliga i det kristna livet (som den erfarenhet jag hade i relation till ikonen med den korsfäste Kristus) kan hjälpa till upprätthålla ett liv av mänsklig glädje och meningsfullhet trots möten med det onda. Aspekterna av mänsklig meningsfullhet och blomstring som jag koncentrerar mig på är (i) att leva i en relation av affektiv öppenhet med respekt gentemot älskade andra, inklusive Gud, (ii) utövande av dygdig moralisk handlingsfrihet (iii) och möjligheten att upptäcka och skapa signifikant existentiell mening. Detta är hotat av den ondska och det lidande som finns. Argumentet är då att särskilda sorters religiös erfarenhet tillåter uppkomsten av dessa typer av mänsklig blomstring även om vi möter lidande och själva utsätts för lidande.
Vilken är den mest intressanta frågan eller vinkeln i din forskning just nu?
Jag tänker mycket på hur tro känns och ser ut på en fenomenologisk nivå: vad betyder det egentligen att befinna sig i en relation med Gud – och att ha en sorts affektiv öppenhet gentemot honom (begär, kärlek, tilltro)?
Hur ser dina framtidsplaner ut? Vilka viktiga uppgifter ser du framför dig?
Jag hoppas kunna bli kvar inom akademin efter min doktorsexamen; och få arbeta med forskning, undervisning och skriva (också icke-akademiska mer populärvetenskapliga böcker). Kyrkan befinner sig just nu i en ganska plågsam och arbetsam övergång till en allt mer postkristen kultur och vi försöker hitta vägar att prata om kristen tro som fortfarande, trots att den i ökad utsträckning blivit obekant, kan förstås av den kringliggande kulturen. Dessutom håller kulturen vi lever i på att bli mer och mer polariserad (plågad av ”kulturkrigen” ) och många känner sig pressade att ta ställning för ena eller andra sidan av det det kulturella spektrat. Jag önskar för egen del, för tillfället, arbeta ”mittemellan”; hitta nyanserade, vältänkta och grundliga sätt att prata som för fram rikedomen i våra demokratiska och religiösa traditioner. I dagens korseld från femsekundersljudklipp och snabba slagord, behöver vi verkligen långsamt tänkande – något som teologer i akademin och filosofer kan erbjuda. Evangeliet är fortfarande goda nyheter också i den postkristna västvärlden, men kyrkan behöver klura ut hur den ska tala om dessa ”goda nyheter”, så att det goda i budskapet verkligen kan förmedlas. Att lyfta fram det som är stort i den kristna synen på det goda livet och hur kristendomen verkligen kan svara på många av de frågor som människor idag har (till exempel, det som gäller vikten av kroppslig identitet och begär, eller systematiska orättvisor och social rättvisa).
Jag har förstått att du tycker om poesi? Skriver du egen poesi?
Jag skriver egen poesi, men bara halvseriöst. Jag arbetar nu på en serie dikter om nattvarden. Jag tycker ofta att det finns en sorts överskott kvar i min forskning – något löst och tvetydigt. Något som inte kan skrivas med den akademiska filosofins eller teologins språk, som inte riktigt lånar sig själv till sådan precision – och poesin är den form som jag kan utforska detta överskott, koppla ihop idéer, händelser, texter och teman på ett sätt som inte lättvindigt låter sig göras i akademisk litteratur.
Vilka är dina tre favoritpoeter och vilken diktsamling har du närmast hjärtat?
Mina två favoritpoeter är T.S. Eliot och Tomas Tranströmer. Jag återvänder särskilt till T.S. Eliot och jag har skrivit en akademisk artikel om vissa aspekter av Eliots diktning efter att han konverterat till katolicismen. Hans estetiska vision av det kristna livet, hans komplexitet och bildspråket i dikterna fängslar mig. När det gäller tredjeplatsen bland poeterna är det många om budet och ingen klar bronsmedaljör. Jag gillar att läsa brett och är inte speciellt kräsen när det handlar om poesi. På senare tid har jag läst Shakespeare (Othello och Hamlet) och Walt Whitman (The Leaves of Grass) – och jag har uppskattat båda väldigt mycket. Det finns något i Whitmans nästan andliga och mytiska demokratitanke som fascinerar. Och jag tycker också mycket om att läsa Elisabeth Barret Browning, Elisabeth Jennings och Emily Dickinson.
Är du aktiv i någon kyrka just nu?
Jag tar del i församlingslivet i en av Oxfords anglikanska kyrkor.
Peter Björkman intervjuade och översatte från engelska till svenska.
