Recension / Lyckligtvis är jag

Igenkännande om kärlekens och känslors föränderlighet

En vintertid som denna slog mig tanken att jag aldrig levt i en harmonisk kärleksrelation, vilket fick mig att känna mig misslyckad. Som vanligt sökte jag tröst i skönlitteraturen, och i synnerhet i poesin. En av de diktsamlingar som legat på mitt nattduksbord under mörkertiden är Lena Gunhagas Lyckligtvis är jag (Ekström & Garay, 2022). Den bjuder på språkligt vilsamma dikter som får mig att känna mig mindre ensam med mina motstridiga känslor och erfarenheter.

Boken inleds med ett slut, en kärlek som runnit ut och upphört. Den inledande dikten förmedlar en känsla av frihet snarare än sorg och förlust, vilket på ett vis också sätter tonen för merparten av de kommande dikterna, om än de mestadels kretsar kring vacklande relationer, svårigheten att älska, samt att längta till grönare gräs ”när felet känns rätt”. Dikterna visar att det, helt enkelt, inte är så enkelt att vara människa och igenkänningsfaktorn är hög.

De dikter som berör mig mest är de som kretsar kring den romantiska kärleken, vars komplexa karaktär fångas i ett enkelt språk. Dikternas lätthet, rytm och stundvis förekommande rim skapar en kontrast till det innehållsliga – känslors föränderlighet och inkonsekvenser. I dikten ”Osäkerhet” är diktjaget ”[e]n ateist som är troende” och i ”Lyckligtvis” är ”för alltid” drömmar som inte finns till. Diktjagen vilar ömsom i kärleksord, ömsom ljuger och bedrar de sig själva och varandra, just så enkelt och komplicerat som livet kan vara.

Olika former av kärlek ges plats i samlingen, så även sorgen: ”Att sörja är en kärlek / dock smärtsamt obesvarad, / en annan form av närhet / i hjärtats rum bevarad”, heter det i dikten ”Förtröstan”, som avslutas med de hoppfulla raderna: ”För mitt i sorg och smärta / finns det som andas liv, / den bästa utan gåvor / vid själens nästa giv.” Vänskapen som en sorts livsavgörande hänförelse finns också med. ”Efter möte med dig” utgör bokens kanhända starkaste kärleksdikt: ”Vänskap utan gränser, / utan hämningar och förnuft. / Efter möte med dig /är marken jord och himlen luft.”

Dikternas avskalade form är både en styrka och en potentiell svaghet. Ibland tycks mig dikterna för svala för det i själva verket känslomättade innehållet, samtidigt som jag som läsare därmed lyckas vila även i det disharmoniska.

Lena Gunhagas debutdiktsamling får mig att andas ut och påminner mig om att jag inte behöver skämmas över mina havererade kärleksrelationer eller tappa tron på mitt föränderliga jag. Förvirrade är vi alla, på ett eller annat sätt. Dessutom är utveckling något positivt, vilket bokens titel anspelar på och som uttrycks i dikten ”Lyckligtvis”: ”Lyckligtvis är du / ej densamme som igår, / imorgon någon annan / att älska år för år.”