Vackert och brutalt om sorg och förlust
När Ocean Vuongs drabbande genombrottsroman En stund är vi vackra på jorden gavs ut, förälskade jag mig både i innehållet och det skimrande språket. Denna tredje, likaså autofiktiva bok – Tiden är en mor – gör mig inte heller besviken, om än inte lika hänförd som romansuccén. Andreas Lundberg, som tonsäkert tolkat Vuongs tidigare verk, har gjort ännu en fin och textnära översättning.
Poesin är vacker och brutal och återkommande är ett jag som sörjer sin avlidna mor. Diktjagets personliga sorgeprocess uppgår i en kollektiv och tidlös erfarenhet av krigstrauman, klass och underordning, parallellt med att ett samtida USA synas och framställs lida brist på existentiella (nöd)utgångar men med ett överflöd av droger, skjutvapen och machokultur. Här finns liknande motivsfärer som i poesidebuten Natthimmel med kulhål (på svenska 2017) och romanen En stund är vi vackra på jorden (på svenska 2020), den sistnämnda en viktig intertext till denna bok.
Dikterna varierar i längd och upplägg och är mestadels starka. Exempelvis blir jag djupt berörd av brevdikten ”Kära Rose”, vilken lyfter fram krigstraumat som en orsak till moderns analfabetism: ”/…/ om / du läser det här / känner kulan oss inte / ännu men jag vet mamma du kan inte / läsa napalm som faller på din // skola när du var sex /…/”. Det faktum att ”läsa napalm” inleder en av diktraderna, illustrerar hur sammansmält bombmolnet är med skolgång och läsning för modern. Barthes-citatet ”Jag har upplevt min mors sjuka och därpå döende kropp”, föregår dikten och åsyftar den cancersjukdom som Vuongs mor dött i. Det kan dock även hänsyfta på hennes posttraumatiska stress liksom den erfarenhet av våld som förs vidare i släkten.
Både som poet och prosaist blottlägger Vuong det potentiellt sadistiska hos människan och vad krig gör med oss. Moderns tilltalsnamn Rose associeras i diktsamlingen med blommor såväl som med blod, krig och död: ”rosa den nyans varje kula möter / innan den finner sitt sannaste jag Calvino sa / att det är en mänsklig instinkt att skratta / när någon faller soldaterna / gapskrattade medan de sköt / din bror sprang hans himmels /-blå skjorta rosa på marken /—/ liket blommar // medan det ruttnar Rosa Ros Hồng Mamma”.
Som romanförfattare är Vuong mästerlig på att nyansera och kombinera gestaltandet av en oretuscherad verklighet med en kärleksfull blick. Även i sin poesi lyckas han ge uttryck för det mångfacetterade, om än lyriken inte ger samma textuella spelutrymme. I den tretton sidor långa prosadikten ”Künstlerroman”, spolar diktjaget tillbaka en räcka livshändelser i en videofilm. En serie dramatiska, personliga och (världs)politiska skeenden flimrar förbi, varav de flesta återkallas, dock inte en ung mans död. För diktjaget urartar det i tragedi med drogrus, bilkrasch och antydd död, istället för att leda fram till bildning och utveckling. En sorts inverterad haverikunskap uppnås, och som läsare känner jag ledsnad över alltings grymhet och människans efterklokhet.
Med denna sorgebok bjuder Vuong på en vacker fusion av poetiskt och politiskt, vilsamt och våldsamt med inslag av humor och hopp mitt i det dystra.
Ann-Helén Andersson
