SVART SKULD OCH VIT
I den fornnordiska gudasagan möter vi skulden i gestalt av en av de tre ödesgudinnorna, som bodde i Asgård vid Mimers vishetsbrunn, under asken Yggdrasils väldiga krona: Urd, Verdandi och Skuld.
Tillsammans med äckel och skam hör skuld till de medfödda moraliska känslorna. Med tiden utvecklas allt djupare och mer nyanserade upplevelser av skuld vilket är förutsättningen för ett etiskt förhållningssätt till livet, djur, natur och människor. Men man måste också ta skulden på allvar och försöka utröna vad den vill säga. En människa, som inte känner och erkänner sin skuld eller av samhället tillerkänns sin skuld, får svårt att ta ansvar, förändras, gottgöra eller söka försoning.
Skuld är dessutom, förutom skam och sorg, en av de tre väktarna vid samvetets källa där skulden upprätthåller vår förmåga att respektera och leva oss in i andra människor så att vi kan visa omtanke och omsorg. När de tre väktarna inte fullföljer sina uppdrag, tystnar samvetets röst.
Det handlar om en äkta, verklig, existentiell och genuin skuld som berättar för dig när du kränkt livet, det levande, en annan människa eller dig själv – det är den skuld som jag här kallar vit. Men det finns också en falsk, fantiserad, irreell, oäkta skuld som blockerar denna insikt och som hindrar oss att utveckla våra förutsättningar – en svart skuld.
FREUD OCH BUBER
Som ung psykoanalytiker hamnade jag i bryderi när jag föreläste om den skam som jag benämner röd eller vit och någon i publiken ifrågasatte psykoanalysens syn på skuld. Gick vidare med publikens frågor och kom i kontakt med filosofen Martin Bubers bok Skuld och skuldkänsla där han kritiserar psykoanalysen för att enbart uppehålla sig vid skuldkänslorna och förneka den existentiella, verkliga skulden,vilket mynnade i artikeln Guilt – Freud and Buber.
Bubers huvudsakliga kritik av Freud är alltså att han och psykoanalysen behandlar skuldkänslorna utan att ta den bakomliggande skulden på allvar och förvandlar därmed patienternas upplevelser av skuld till något fiktivt – en vanföreställning. Målet blir att befria patienten från skuldkänslan utan att befatta sig med de bakomliggande handlingarna.
De två syskonen skam och skuld är inte sällan intrasslade i varandra och är svåra att skilja åt eftersom de i lager på lager kan täcka över och verka som försvar för varandra. Mestadels är skuld ett försvar mot vit skam, den att vara oälskad och vanmäktig, eftersom detta tillstånd i grunden, för ett litet barn, är nästintill outhärdligt.
Den röda skammen däremot skyddar kärleken och hjälper dig att upprätthålla dina gränser och att genom inlevelse inte överträda andras. Den skammen skyddar dig samtidigt som den skyddar den andre men idag ser vi skamlösheten bre ut sig och det är vad som händer när vi blundar för och förnekar både den röda och den vita skammen.
Buber hade funnit att den existentiella skulden är avgörande för om individen ska kunna leva ett etiskt liv i förhållande till andra människor men att äkta, autentiska skuldkänslor inte sällan är uppblandade med grundlösa neurotiska. Alltför ofta enligt honom befattar sig inte någon psykoterapeutisk metod med den reella skuldkänslan. Och för patienten är det en stor lättnad att få denna omformad till en neurotisk känsla. Förutom skuldbördan undgår man också ansvaret och skammen.
Både Freud och Buber har ett utvecklingsperspektiv på samvetet där Buber talar om en utveckling från det primitiva till moraliskt mod och självkännedom. Freud å sin sida visar hur rädslan för den yttre auktoriteten, så kallad social ångest vilken står skammen nära, föregår det genuina samvetet, alltså överjaget enligt honom.
För Freud utgör skuldkänslorna mänsklighetens gissel – priset vi får betala för civilisationen, vilket på grund av den mänskliga destruktiviteten är en ofrånkomlig börda medan för Buber skulden kröner människan till människa. För Freud är den verkliga skulden given men hans uppdrag var att utforska den irreella neurotiska skulden.
Kort sagt utgår Buber från det gudomliga i människan medan Freud utgår från den primitiva vilden. Både Buber och Freud behövs om hon vill öka sin självkännedom. Men där Freud har utforskat den falska neurotiska skulden som att människor söker straff utan att ha begått några brott och vara skyldiga så har Buber fördjupat vår förståelse av den existentiella och verkliga skulden.
SVART SKULD OCH VIT
Först tänkte jag att den äkta, sanna och genuina skulden är svart medan den oäkta, falska, inbillade skulden är vit som oskuld och arsenik. Men sen insåg jag att en svart skuld alltid döljer något. Det är en skuld att gömma sig bakom för att undgå något ännu värre. Den svarta skulden omfattar Freuds neurotiska medan Bubers existentiella skuld motsvarar den vita.
Den svarta skulden är ett psykiskt försvar mot skräck, raseri, skam, sorg, dödshot, förtvivlan, svek, ångest och vanmakt. Om du skuldbelägger dig själv får du åtminstone handlingsutrymme. Genom självtvivel, självanklagelser och självbestraffningar kan du upprätthålla illusionen att om du hade handlat annorlunda hade inte det fasansfulla, traumatiska, hänt som när en vuxen våldför sig eller i namn av kärlek på annat vis beter sig svekfullt och kärlekslöst.
Det är en skuld som är falsk men som skyddar dig mot vanmakten och insikten att vara oönskad och oälskad. Den svarta skulden utmärks inte sällan av en allmakt gränsande till galenskap för att dölja och skyla över vanmakten i att inte vara älskad. Att bära världen på sina axlar, att vara skyldig till näranog allt. Men hur mycket du än anstränger dig, blir du inte älskad av den människan som saknar förmågan att älska över huvud eller just dig.
Den svarta skulden ser inte den andres skuld, att det är den andre som är skyldig, vilket leder dig vilse och med tiden ger allt tyngre bördor. Om du inte söker insikt och blir medveten om dess drivkrafter är risken att du ideligen lägger krokben för dig själv, fattar destruktiva val och i värsta fall genom självbestraffning försätter dig i olyckor, ibland med dödlig utgång.
Den vita, äkta, reella, genuina, existentiella skulden kan du inte fly ifrån, den finns där oavsett om du vill kännas vid den eller inte, även om du skulle försöka genom att skylla ifrån dig och skuldbelägga andra. Däremot kan du genom att ångra, sona, reparera och gottgöra få förlåtelse för de handlingar som den vita skulden är en konsekvens av.
Den vita skulden talar genom samvetet som det är påfallande tyst om i vår tid. Människan är född med samvete vilket utvecklas över tid liksom det psykoanalytiska överjaget, vilket bygger på införlivanden och identifikationer med föräldrar, ideal och samhälleliga värderingar.
Som nybliven psykoanalytiker satte jag likhetstecken mellan samvete och överjag. Men medan överjaget är en psykisk struktur kartlagd av Freud är samvetet Guds röst i själen som vägleder oss genom existensens blindskär. När överjagets röst kan säga att du för att bli älskad måste lyda, prestera eller anpassa dig till omgivningens förväntningar, säger samvetet att du är älskad som du är.
Människan är fri att välja om hon ska lyssna till sitt samvete, sin inre röst, eller inte. Bortsett från förebilder och omvärld vet människan djupt inom sig när hon överträder de lagar som existensen satt för hennes liv. Hon vet exempelvis att hon inte ska döda eller våldföra sig på barn.
Vid konflikt mellan samvete och överjag väljer många att följa sitt överjag, vilka i vissa fall genom uppfostran, förebilder och utbildning kan sammanfalla. Men bristen på civilkurage och på människor med integritet som går sin egen väg är iögonfallande. Erfarenhetsmässigt blir människor som tidigt ser klarare än andra och försöker varna inte hörda. Ett fåtal om ens någon lyssnar på visselblåsaren.
Kanske måste man älska sanningen, eller åtminstone söka den, för att inte korrumperas och styras av narcissistiska behov som grupptillhörigheter och andras uppskattning eller av rädsla för straff och ensamhet. Men då kan du å andra sidan, utan att skämmas, möta din blick i spegeln.
SEPARATIONSSKULD
Att leva är en pågående separation – ett sorgearbete. Till den svarta skulden hör separationsskulden som är en följd av rörelse, utveckling och uppbrott tillsammans med fysiska och psykiska förändringar.
I sena tonåren önskade jag att jag alltid skulle få fortsätta att förändras. Skräcken var den psykiska döden. Har över hövan blivit bönhörd. Däremot har skulden dykt upp vid de mest oväntade tillfällen och har delvis sitt ursprung i att jag lämnade de människor jag kom ifrån och är uppväxt med. Vrider jag ett varv till visar sig här separationsskulden vara ett försvar mot sorgen, att jag innerst inne är ledsen för att jag inte längre hörde till eller aldrig har gjort.
Den svarta skulden skyddar föräldern mot kritik. Man ser inte den andres själviskhet bara den andres uppoffrande kärlek som saknar respekt för den andres särskildhet. Skuldbördan blir enorm och paradoxal: jag ska leva det liv mina föräldrar inte fick leva utan att veta vad det är för ett liv, för det fanns inte – jag kan ju bara leva mitt eget liv men det får jag inte.
Separationsskulden kan också komma till uttryck genom att man är mer upptagen av sina döda än av de närvarande, exempelvis mannen som mer tänker på sin döda hustru än på den levande. Den svarta skulden hindrar här både sörjandet och insikten om den vita skulden, att han svek henne när hon levde.
SJÄLVTVIVEL
Den svarta skulden finner ett av sina främsta uttryck i självtvivel och bristande självkänsla. Är det kanske mitt fel att min kärlek inte når fram? Att jag blir avvisad eller illa behandlad? I värsta fall slagen, psykiskt misshandlad eller våldtagen. Om jag börjar tvivla på mig själv och min förmåga att älska, om bristen, felet, ligger hos mig är jag ansvarig och skyldig. Och om jag då förändrar eller anpassar mig finns det hopp att den andre ändrar sig. Men du kan aldrig förändra en annan människa – bara dig själv.
Självtvivlet genomsyrar ditt varande: hur du möter utmaningar, nya arbetsuppgifter eller uppdrag. Likadant varje gång. Alltid osäkerhet – kommer du att klara detta? I värsta fall börjar man ifrågasätta varseblivningen och tvivla på sina sinnen.
SJÄLVANKLAGELSER
Inte sällan övergår självanklagelserna i förödande självkritik, sällan eller aldrig är man nöjd med eller stolt över vad man åstadkommit. Och vardagslivets alla tillkortakommanden beror på egna brister.
Till självanklagelserna räknar jag lyfta sig själv i håret skuld då du med stigande ålder och facit i hand börjar anklaga dig för alla felaktiga val och dåraktiga beslut fattade tidigare i livet. Särskilt plågsam blir skulden om de tidigare misstagen också drabbat dina barn.
Att under livets gång ompröva för att lära och ändra sig är fruktbart men att anklaga sig själv för val man då inte kunde rå över är omnipotent och ofruktbart.
SJÄLVBESTRAFFNING
Den svarta skuldens självbestraffning kan fungera som en broms, att år efter år arbeta utan att ha släppt på bromsen. Att inte tillåta sig att nå sin optimala potential. Det har gått – men trögt – därför att man har kämpat på i uppförslut och motvind.
Det rör sig om en skuld som inte kan förlåtas, där råder självbestraffningens grymma logik, inte sällan med förödande konsekvenser i form av olyckor, livslånga skador eller ond bråd död. Inte minst därför är det viktigt att differentiera och försöka skilja den svarta skulden från den vita. Den svarta falska försvarsskulden måste avtäckas, medvetandegöras och avslöjas medan den vita, reella skulden kan om den erkänns, sonas, ångras och gottgöras.
SKULDBÄRARE
Skuld uppstår i relationer och den som inte bär sin skuld riskerar att lämpa över den på någon annan. Den finns där oavsett om man känns vid den eller ej. Någon måste bära den. Och en skyldig som saknar empati bär sällan sin skuld.
Ibland kan bördan av den egna men framför allt av andras skuld få en så förkrossande tyngd att dess bärare inte uthärdar anklagelserna, egna och andras, utan tar sitt liv. Det gäller därför att återbörda skulden dit den hör hemma. Sitt eget liv orkar man för det mesta med men inte andras.
Det finns också skuldbärare som det lilla barnet som av närstående blir utsatt för sexuella övergrepp och drabbas av den skuld som är pedofilens. Barnet växer upp till någon som bär världen på sina axlar, den omvärld som inte är att lita på och barnet dignar under bördan. En sådan omnipotent skuld är förenad med straff av gammaltestamentliga mått och domedagskaliber. Vanmakt förvandlas till allmakt.
ÖVERLEVNADSSKULD
Inför överlevnadsskulden infinner sig en känsla av ödmjukhet. Det är en skuld av varierande omfattning beroende på om den exempelvis uppstår inom familjen, efter en fartygskatastrof, genom Förintelsen eller andra folkmord.
En tvilling förlorar sin tvilling och står inför att leva sitt liv ensam. Ett äldre syskon förlorar ett yngre i en drunkningsolycka och om denne själv är inblandad riskerar överlevnadsskulden nå proportioner där livet förlamas. Inte sällan hör man de som lämnades kvar säga att de måste leva sitt liv för bägge vilket är en orimlig uppgift.
För folkmordens och Förintelsens överlevande gör sorgens oändlighet det omöjligt att sörja. Att vara vittne och vittna om brotten mot mänskligheten kan tidvis lätta bördan men att genom ett sorgearbete glömma är omöjligt. Hur sörjer man hundratals, tusentals eller milliontals människor? Det är en sorg bortom.
TILL SIST
Människan är en paradox. Hon är både det gudomliga som Buber utgår ifrån och det primitivt destruktiva som utgör grunden för Freud. Det gäller att hålla motsättningarna levande och inte hemfalla till ett ensidigt antingen eller.
Ursprungligen är människan varken god eller ond men hon har förutsättningar att med tiden utföra både onda och goda handlingar. Men det finns en gräns och när den överskridits har vi att göra med en ond människa, en despot vars destruktiva kraft vill förinta allt som lever och som vill frihet. Som njuter av sin maktberusning och vars lust tar sig uttryck i att plåga och sätta skräck hos andra. Om vi blundar för denna obekväma verklighet och framhärdar i att alla längst inne är goda och går att komma överens med riskerar vår blindhet att drabba oskyldiga med död och förintelse.
Det är min övertygelse att människan är fri att välja, hon är född fri till att lyssna till sitt samvete, sin inre röst eller inte. Innerst inne vet varje människa att hon inte ska mörda, tortera eller förgripa sig på barn. Också despoten har fattat en oändlig mängd val innan han blev fullfjädrad diktator vilket inte är möjligt utan att en otalig mängd människor valt att blunda.
LITTERATUR
Buber, Martin: Skuld och skuldkänsla. Bonniers 1965.
Kjellqvist, Else-Britt: Rött och Vitt. Om skam och skamlöshet. Carlssons 1993.
Kjellqvist, Else-Britt: Guilt – Freud and Buber. Scand. Psychoanal. Rev. (2000) 23, 231-248.
Kjellqvist, Else-Britt: Fågel, Fisk eller Fjäril. Essäer om skapande. Carlssons 2007.
Kjellqvist, Else-Britt: Skammens väg till kärlek. Carlssons 2010.
Kjellqvist, Else-Britt. I namn av kärlek. Om ondska, skam, erotik, konst, mystik. Carlssons 2016
Kjellqvist, Else-Britt: Forskellige slags skyld – sort og hvid. Tidsskrift for psykoterapi. Nr.2 2022
