Reflektioner med utsiktspunkt från Harry Martinsons gamla skola
Landet förenklar, hävdar Vilhelm Ekelund i Metron (1918), för sentimentaliteten – ja, den är inget annat än ”en storstadsprodukt”. Att ha privilegiet att få vistas på landet kan innebära trygghet och lugn: naturen fungerar som ett slags hemkomst, en pånyttfödelse; mindre som tillflykt, sällan som ett förfrämligande. Vilhelm Ekelund verkar själv ha mått som sämst i städer utan närhet till natur och större vattendrag.
Jag tänker på detta redan första morgonen under några veckors vistelse i Näbbeboda skola, där Harry Olofsson [senare namnbyte till Martinson] fick vad han själv sa ”leka hem” och där han kunde blicka ut mot sjön Braxnagylet när läraren Staaf i fantasin måste levandegöra Stilla havet. Hem till folkskolan kom pojken om morgnarna under knappt ett års tid för att uppleva känslan av tryggt liv i närvaron av en vuxen människa, betydelsefull som ”Columbus, Magellan, Livingstone, John Ericsson, Sitting Bull, snapphanehövdingen och Jack London”. I sina minnen av skoltiden uttrycker Harry Martinson med jämförelsen sin tacksamhet och respekt för denne Karl Johan Staaf, bördig från Västergötland.
Ja, som en motvikt till vår stora värld med sina mer eller mindre cementerade mesallianser av stads- och klimathottillväxten kan landet visst förenkla tillvaron. Här kring Näbbeboda-trakten ges sentimentaliteten inget utrymme, här spelar tillvarons mer existentiella väsentligheter inte tärning med urbana problem.
*
Det susar i de djupa skogarna kring Näbbeboda skola. I den försiktiga tystnaden vaknar sjön Braxnagylet till liv och bidrar med sin spegling av himlen till känslan av att detta inbjudande kanske saknar sitt motstycke på annat håll. Fri sikt på stigarna ger insikter, vildmarkens uråldriga krafter i skogarnas månskensnatt stärker själen, markens underverk med sitt spirande vårliv väcker hopp om det som nämnde Ekelund kallar ”nybyggarlif”. I morgonljuset vaknar naturens estetiserande och formande krafter, stärkta inte av kosmisk glans, men av sitt strävande efter universell balans. Harry Martinsons uttryck stämningsvetande gör sig påmint, enligt författaren en bättre benämning än romantiserande dyrkan.
Ja, sjön håller verkligen sin jättesked till alla munnar. Rådjuren rör sig i tystnaden, i vilken en gårdshund börjar skälla för att markera att det blivit för stilla. Stillheten är ju farlig, hotfulla varelser kan smyga sig på utan att göra sig hörda. Men vildsvinen kan inte smyga, vilket också hunden insett. Vildsvinen tar sig fram likt skogsmaskinerna – människans brutala predatorer som röjer och röjer och röjer utan att man blir klok på vad de gör med skogen. Stigarna till annat, bortom detta röjande, vägarna till det okända och orörda, lockar ändå den nyfikne till äventyr och sagor. Snapphanarna gömmer sig under jätteblock, stora som kyrkor, och visar med sin tidlöshet att de aldrig ska glömma svenska oförrätter. Avlidna människor går för den som så vill igen som andliga väsen, och vare sig de är från äldre eller nyare tid, gör de upp med glömskan som fått dem att känna sig försummade.
Humlan inne på skolans glas- eller punchveranda döps genast skojfriskt löjligt till Harry Humla. Vårtrotsigt skriar vädret i takt med fiskmåsarnas skämt till hymn: tro nu inte att det ska tillhandahållas blott en årstid! Någonting står och vädjar i de djupa skogarna, men det mänskligas röst är inte drömd eller sprungen ur en vilseledande mystik; rösten färgar allt för att vi ska kunna göra oss verkliga och stå över romantikseendets haverier, menade Harry Martinson. Den så överväldigande himlen tröstar först och oroar sedan i sitt molnfria ljus med frågor utan omedelbara svar – frågor vilka aldrig kapitulerar för någon lättköpt sanning:
Har du verkligen levt ditt liv? Märker du alls vinden och solen?
Och om det är så att du inte är blind, vad är det du måste se?
Frågorna, hämtade ur Harry Martinsons lyrik, är komplexa, inte enkla. De tillhör sådant som man möjligen förstår intuitivt – själsligt och känslomässigt, men som man kanske inte alltid kan inse vidden av rent förnuftsmässigt, cerebralt som det heter med ett finare ord. Med sina egna funderingar vill man likväl bidra till något slags värdefullt livsmättande, till mer hållbara mönster, som om man alls måste sanktionera inte bara sin egen närvaro utan också innebörden av skogens tystnad. Man önskar helt enkelt bejaka frågorna. Kanske på ett kollektivt plan, kanske ett individuellt dito. Frågorna är – utan att det behövs pekpinnar till svar – i vilket fall tidlösa, allmänmänskligt universella och fungerar i bästa fall försonande, trösterikt stärkande i kraft av sin blotta existens.
I min priviligierade existens – jag får under två veckor bo i Näbbeboda skola och kan se stjärnhimlen om nätterna – vill också jag avge någon sorts vittnesbörd om min medvetenhet om en djupare innebörd av frågorna. Det är något jag vill komma åt och säga. Naturen är generös med sin inspiration i en tonart som inte hörs på så många andra platser. Fågellätena är solens och vindens trogna följeslagare, och att den gemensamma grannlåten aldrig kan bli för vacker betyder inte att den är intetsägande eller ovidkommande.
Det är något bortom bergen, bortom hjärtats djupaste längtan och bortom hatets och splittringens eländesspöken som vill tränga fram. Ekon av Dan Anderssons oro gör sig hörda, förenar sig med Harry Martinsons levande betydelse. Det är något i vår gemenskapstörstande mänsklighet, djupt i vårt innerstas människosamvaro – kanske ska detta ogripbara och undflyende formuleras som det sunda och allmänkloka förnuftet – det är något i vårt gemensamma möjliga kitt som vill tränga sig på, förena oss och i den tidiga morgonen säga att det ges tröst för den som gör sig mottaglig för ljuset.
För behovet att ett ordnande och meningsskapande tränger sig på mer och mer.
Kanske sker det i takt med att allt oordnat kommit närmare.
Den verkliga skatten är gratis och har inget med materialismtvång, status och rikemansbehov att skaffa. Denna insikt hjälper förvisso inte de fattigaste och de krigsdrabbade utan pengar och hopp om framtiden. Naturens skrivna ord, exempelvis i Harry Martinsons tappning, uppmanar likväl till ett bättre ordnande också för tillvarons sämst lottade. Författarens känsla för utsatthet och för de utsatta är inte på något sätt inaktuell. Men den fattige i Indien ska ju inte äta sig mätt av ord. Oligarker och miljardärer är vilsna människor om de inte kan läsa, men blir de klokare när de tar in innebörden av börs- och bankrapporterna? Växer de som människor? De eländigaste fattiga i Göinge- och Blekingetrakterna som en gång lånat ut sin tillvaros natur åt Harry Martinsons prosa och poesi skulle heller inte bli mätta av stämningar. Så naiv är jag inte i min priviligierade existens att jag tror på sådana sagor.
*
Det går inte att komma ifrån kriget. Kriget – som inte längre pågår i lönndom och långt borta. Kriget – som inte är ett mörkt fenomen man pratar om och drabbas av på andra kontinenter. Ju längre dagen lider, desto mer medveten blir jag om att min tillvaro inne på glas- eller punschverandan, ute på skogens stigar och vid den tysta sjöns stränder förutsätter närvaro också i krigen. Om jag måste sanktionera min möjlighet att lyssna på tystnaden, gör jag det utan att be om ursäkt. Men när kriget väsnas så brutalt som i Ukraina, blir det ännu mer betydelsefullt att i tystnaden lyssna också utåt. Jag är ju lyckligt lottad i en värld som inte ger mycken lycka åt så många människor. Lyckan förpliktigar och förutsätter ansvar även för andras välbefinnande.
Och i detta utspridda Martinsonland med Näbbebodaskolan som hjärta i barndomsgeografin, finns ett uppfordrande memento, som med frågornas hjälp får mig att inse att dagen ska ha varit förgäves om jag inte använder timmarna rätt. Förnuftet och hjärtat är nära vänner som säger mig att jag ska känna innerlig glädje över att ha fått uppleva inte bara sådan litteratur- och livsskatt som Harry Martinson är upphovsman till, utan också dessa naturtrakter i vilka nässlorna snart ska börja blomma. Den verkliga skatten är inte bara gratis, den är uppfordrande och förutsätter att jag gör något av dess guld. Frågorna vill mig något. Behovet av ett ordnande går inte att förbise. Försöket att komma till tals med sig själv behöver inte särskiljas behovet av att förstå och närvara i världen.
*
Det susar nämligen andra frågor, sprungna ur folkskolans historia och vår samtid. Vrålande stridsplan – är det JAS Gripen? – som övar högt uppe i det blå så här tidigt, klockan är 09.20 denna kalla morgon, skär sönder koltrastarnas glädje. Dessa monsterdrakar från F 17 i Kallinge är inte den enda påminnelsen om att världen pågår och är i stark spänning. På en vägg inne i Staafs gamla lärarbostad hänger en liten etsning av den rysk-ukrainske konstnären Konstantin Kalynovich, född 1959. Tavlan fångar min uppmärksamhet, först i kraft av motivet – Näbbeboda gård som idag är placerad mer centralt i Olofströms tätort; en mantalsliknande träbyggnad, ursprungligen byggd på en annan plats. Sedan börjar etsningen ställa frågor och göra mig bättre varse Ukraina-kriget. Vad förorsakar barbariet just nu, i detta ögonblick; vilka kvinnor och barn måste denna morgon ge sig iväg för att fly terrorn? Var faller bomberna, var öppnar raketerna djupa kratrar på stads- och bytorgen? På vilket sjukhus, vid vilken järnvägsstation, i vilka bostadskomplex slår missilerna ner? Vem dör – till vilken nytta och i vilken ideologis namn? Jag skriver mejl till denne Konstantin Kalynovich och hoppas få veta mer om vad som står på spel. Hur hamnade hans etsning här i Harry Martinsons gamla folkskola? Vart flyr människovärdet sin kos i ett krig utan några som helst lagar? Blir värdighet och humanism något man kan förhålla sig till bara i freden utanför krigszonerna?
Men jag förväntar mig inte några svar. Det kommer heller inte några svar. Enligt uppgift som jag senare får av en konstälskare i Olofström, en man som för övrigt förr om åren arrangerat biennaler i trakten, bland annat för fattiga ukrainska konstnärer, är Kalynovich född i Ryssland, men verksam i en ort i utkanten av Kiev – således ett av de värst härjade områdena. Det uteblivna svaret är kanske bara en fotnot till det värsta barbariet, men också det till synes obetydliga lägger till pusslet diger innebörd som kan förklara och uppenbara vidden av det stora mörkret. Vart går världen, varför invaggades vi – nota bene vi i Europa – i den märkliga föreställningen om att vi kommit förbi världskrigen? Är Konstantin Kalynovich alls kvar i livet?
*
Den människa som möjligen fått för sig att världen var en mindre farlig plats när Harry Olofsson under hösten 1914 skulle börja folkskolan tidigt i oktober detta år här i Näbbeboda måste göra upp med sin illusion. Rubriken i Karlshamns Allehanda tidigt i augusti 1914 får tala för sig själv:
Krig mellan Ryssland och Tyskland
Året var oroligt, det ringdes ofta i kyrk- och vällingklockorna och mobiliseringsivern och militärövningarna undgick ingen, framför allt inte den pojke som knappast var förtrogen med innebörden av det inte alldeles självklara i att barn måste få kunna känna trygghet. Harry Martinson har själv påtalat att han var ”ytterst känslig och mottaglig för allt det väldiga som skedde.” I detta smått obegripliga att kriget skulle vara så stort och överallt i världen ”fanns ett kölddrag av oro och ångest”, skriver han i samma källa, ett brev till en undrande läsare. Sonja Erfurth, som så förtjänstfullt skrivit sockenbarnets historia, vilken för övrigt också är en innebördsdiger svensk socialhistoria, håller det sannolikt att pojken Harry Olofsson haft tillgång till Karlshamns Allehanda. Pojken bör i vilket fall ha börjat skolan hos Staaf, medveten om det oerhörda som gått av stapeln och som skulle kulminera i slaget vid Marne.
Fråga vilket barn som helst idag om Putin spökar också för dem.
*
Efter att under flera dagar ha vandrat i Harry Olofssons barndomstrakter med besök vid några av socknarnas gårdar där han fick göra skäl för sig genom hårt arbete, måste jag packa och ge mig iväg. Allt har sitt slut: också första världskriget, också Harry Olofssons barndom, också ett två veckors vistelsestipendium på Näbbeboda skola.
På vägen hem stannar jag för att handla på EKO-hallen någonstans mitt mellan Kristianstad och Bromölla, och vad som utspelas får mig att tro att sentimentaliteten åter smugit sig på – jag har ju lämnat naturen och närmat mig stadslivet. Som av en märklig slump börjar jag ute på parkeringsplatsen samtala med en äldre dam i behov av hjälp med att bära fyra tunga matkassar. Hur vi kom in på ämnet kan jag i efterhand inte redogöra för – engelsmännen hade hur som helst kallat det a coincidence of great value.
Det visade sig att kvinnan haft en släkting som gått i Näbbebodaskolan i samma klass som den unge Harry. Denna släkting hade som liten flicka lyckliggjorts av pojkens försäkran om att han en dag skulle gifta sig med henne. När jag lämnar den äldre damen efter att ha tagit farväl, rörs jag nästan till tårar av den aningen sentimentalt återgivna minnesbilden. Längtan efter kärlek har gjort sig påmind också i skolvardagen. Den blivande författarens barndomssaga och närvaro nere bland grässtråna och intill blommorna, vilket givetvis aldrig fyllts av annat än ett romantiskt skimmer, var otrygg, rentav hemsk. Harry Olofssons kärleksbehov och sökande var av den starkare sorten, och frågan är om han någonsin blev fri från sin längtan. En bortrymd mammas kärlek måste hela livet återerövras.
I detsamma som jag startar bilen för att fortsätta färden hem till Lund, börjar det snöa. Ja, det ges som bekant mer än en årstid i mars. Osökt infinner sig en av de vackraste textpassagerna i Nässlorna blomma, och när jag erinrar mig bakgrunden till orden, kan jag inte längre hejda tårarna. Romanens Martin måste lämna gården där han för ovanlighetens skull trivts och där han fattat tycke för pigan Berta (också hon fattighjon och med förankring i verkligheten). Hon följer med honom ut i markerna för att ta avsked och vinka farväl. Båda är ledsna, de två fattighjonen gör allt för att inte visa tårarna. Hon går ensam på sitt håll – tillbaka till gården; han vandrar ensam till vad som ska bli nästa gårdshelvete, och fortsätter ut i det alltmer hårdnande livet:
”Och i samma timme började vintern. Den riktiga vintern. Genom ljungen gick ett rysande av vind och det började snöa.
Ödslighetens tysta fontäner i himmelen kastade mjuk isull i Göinge ödemark.”
