Modernismen och det gudomligas tröskel – konst, ekumenik och aktivism i Dominique och John de Menils kulturgärning

I den trivsamma stadsdelen Montrose i västra Houston ligger The Rothko Chapel. Den anspråkslösa byggnaden i rödrosa tegel stod klar i början av 1971 och uppfördes speciellt för en serie abstrakta målningar av Mark Rothko. Framför kapellet placerades skulpturen Broken Obelisk av Barnett Newman, tillägnad Martin Luther King. Initiativtagare och finansiärer var paret Dominique och John de Menil, vilka flydde från Frankrike till USA och Houston under andra världskriget. Invigningen av The Rothko Chapel skedde i två steg i februari 1971. Den första inför en allmän publik och den andra dagen efter med särskilt inbjudna gäster från bl a en rad kristna samfund samt från judiska och muslimska församlingar. Dominique de Menil höll tal vid båda tillfällena och vid det första riktade hon skarp kritik mot det hon ansåg vara den kristna konstens förflackning och brist på naivitet samt slog fast att den föreställande konsten inom kyrkan spelat ut sin roll. Samtiden påstods dessutom vara överhopad med bilder utan värde och bildförbudet inom judendomen och islam angavs som ytterligare skäl att överge den avbildande konsten. Om den andliga konsten fortsatt skulle ha en funktion i samhället och nå ut till människorna måste den ta sig andra uttryck. Modernismen hävdades vara lösningen: ”Only abstract art can bring us to the threshold of the divine”, som hon med emfas uttryckte saken.

Modernistisk konst, ekumenik, kampen mot sociala orättvisor samt en öppen och orädd hållning i det då mycket konservativa Houston kännetecknade invigningen av The Rothko Chapel. Det är också ledstjärnorna för de Menils gärning i stort. Men vilka var de och hur kom det sig att modernismen gavs en sådan särställning?

Dominique Schlumberger och Jean de Menil

Dominique de Menil föddes med efternamnet Schlumberger i Paris 1908 i en protestantisk familj som bl a drev textilföretaget Schlumberger & Cie. Långt tillbaka i släkten fanns den inflytelserika politikern François Guizot och politiskt engagemang var något hon även fick med sig från mormodern Marguerites aktiva arbete för kvinnors rösträtt och rehabilitering av före detta fångar och prostituerade. Intresset för konst och vackra saker väcktes tidigt i den påkostade miljön på sommarstället Val-Richer och i vänkretsen fanns författarna André Gide, Jacques Rivière och Roger Martin du Gard. Vid 22 års ålder arbetade hon på sin faders teknikföretag, men hon var även intresserad av historia, litteratur och film samt studerade filosofi vid Sorbonne-universitetet i Paris. Hon beskrivs tidigt som en drivande person med utpräglade ledaregenskaper om än något reserverad. Den redan ekonomiskt framgångsrika familjen fick ett osannolikt lyft efter att Dominiques far, geofysikern Conrad Schlumberger, uppfann ett tekniskt hjälpmedel för att upptäcka olja. Det ledde till starten av oljeföretaget Schlumberger Ltd med följden att familjen blev en av de rikaste i världen. Schlumberger Ltd (SLB) med säte i Houston existerar än idag och är världens största företag för oljeborrning till havs med 86 000 anställda.

Till skillnad från Dominique Schlumberger kom John (dopnamn Jean) de Menil från en katolsk familj med adliga rötter bosatt i Paris. Han föddes den 4 januari 1904 i just Paris och medan många i släkten var militärer valde han en akademisk bana följt av en karriär inom bankväsendet. Tack vare en av sina lärare, André Siegfried, fick han tidigt en internationell inriktning förstärkt av en lång resa världen över och av arbetet som översättare under första världskriget. Något som tidigt påverkade honom var den ekonomiska katastrof som drabbade familjen efter att en släkting dragit på sig omfattande skulder. Under åratal levde man under mycket knappa förhållanden och att hjälpa andra som hamnat i liknande situationer blev ett livslångt ideal. Efter att ha träffat Dominique på en bal på slottet Versailles i Paris 1930 gifte sig paret ett år senare. Han bytte karriärbana och började arbeta för Schlumberger Ltd, där han till slut blev ansvarig för företagets verksamhet i USA och Houston.

Redan under tiden i Frankrike väcks deras stora konstintresse och man inleder i försiktig skala det som kommer att utvecklas till ett intensivt konstsamlande. Till en början är det Jean som med sin lättsammare personlighet står för merparten av inköpen, medan Dominiques protestantiska bakgrund gör att hon länge ser det som närmast förbjudet att köpa dyra saker. Hon kom senare att konvertera till katolicismen. Som William Middleton nämner i Double Vision: The Unerring Eye of Art World Avatars Dominique and John de Menil (2018) introducerades de Menils på allvar till konstvärlden genom vännen Pierre Barbe i Paris på 1930-talet. Genom honom lärde man känna den då närmast okände Max Ernst, en konstnär man aktivt kom att stötta under hela hans karriär. I dag finns det 162 verk av honom på The Menil Collection i Houston.

Inspirationskälla I: Marie-Alain Couturier

Den viktigaste idégivaren till uppfattningen att modernistisk konst kan visa vägen till något andligt kom från dominikanmunken Marie-Alain Couturier. Paret de Menil träffade honom första gången i Paris 1936 och enligt William Middleton var han redan då en passionerad förespråkare ”for the spiritual power of modern art”. Han hade tidigare tillhört den av Maurice Denis startade konstskolan Ateliers d’art Sacré och han var även en av ledarna inom Le Renouveau de l’art Sacre i Frankrike, en rörelse som ville knyta den katolska kyrkans estetik närmare samtiden. Som redaktör för tidskriften L’Art Sacre kritiserade Couturier eftertryckligt den bakåtsträvande konst- och arkitektursyn som den romersk-katolska kyrkan stod för. I synnerhet angrep han den traditionstyngda akademism och bombastiska arkitektur som kännetecknade franska 1900-talskyrkor i bl a Lourdes, Fourvière och Lisieux liksom i portugisiska Fátima. Han kunde därför skriva att ”Art lives only by its masters – the living masters. Not by its dead masters, precious as their legacy might be. Nothing is born or reborn except from life – not even tradition”. Den kyrkoarkitektur han förespråkade var både anspråkslösare och ambitiösare: ”To be true today, a church should be no more than a flat roof on four walls. But their proportions, their volume, the distribution of light and shadow, could be so pure, so intense, that anyone coming in would feel the spiritual dignity and solemnity of the place. God is glorified not by richness and hugeness but by perfection of a pure work”. Couturiers viktigaste texter skrevs på 1950-talet och ett urval finns utgivna i Sacred Art (1989).

Återkommande nyckelord hos Couturier är levande, enhet, anspråkslös och ren. De står i kontrast till det förfall och den mediokritet han tyckte sig se i samtidens konst och arkitektur. I ett sådant förfallets tidevarv – som han i likhet med exempelvis Mark Rothko hävdade tog sin början under renässansen – menade han att en viss typ av modernistisk konst kunde utgöra ett motstånd. I en fin formulering ur L’Art Sacre som inte saknar poetisk verkan uttrycks det så här: ”Modern art sometimes possesses the marvelous, poignant look of those tall, strange flowers that push up through the rubbish strewn in vacant lots”. Couturier uppfattar konst av ursprungsbefolkningar på ett liknande sätt: som en ännu levande och integrerad del i ett socialt sammanhang. Naiva konstnärer som Aristide Caillaud, André Bauchant och Henri Rousseau ger han likaså bifall i kraft av deras anspråkslöshet och brist på akademisk skolning. I fallet med konst av ursprungsbefolkningar så tillhörde den också de Menils intressesfär som konstsamlare.

Paret de Menil bidrog även med finansiering av L’Art Sacre och Dominique hade ibland timslånga diskussioner med Couturier om konst och kultur. Med sin förkärlek för tvärsäkra och drastiska formuleringar kunde han då hävda att ”the mediocrity of today’s religious art is more than a deficiency; it’s a sin”. Hon delade i stort den uppfattningen och kom själv att skriva flera artiklar i L’Art Sacre och delvis har hon övertagit hans knivskarpa och ibland krassa språkbruk, något som inte minst gäller fördömandet av det mediokra.

Vänskapen och samarbetet mellan Marie-Alain Couturier och de Menils kom att bestå efter ankomsten till USA, dit även Couturier flydde i början av 1940-talet. En avgörande händelse inträffade när de Menils återvände till Frankrike efter andra världskrigets slut. Tillsammans med Couturier gjorde man sommaren 1952 ett slags konst- och arkitekturresa. Viktiga stopp gjordes vid de kyrkoprojekt som Couturier var initiativtagare till. I Adincourt besöktes Église du Sacre-Coeur med utsmyckning av Fernand Léger och i Ronchamp studerades Le Corbusiers ännu ej färdigbyggda kapell. Vidare gästades Chapelle du Rosaire i Vence och Église Notre-Dame de Toute Grâce i Assy. Den förstnämnda med arbeten av Henri Matisse och den sistnämnda med verk av bl a Georges Rouault, Pierre Bonnard och Georges Braque. Dessa projekt imponerade storligen på de Menils och samtliga frångick den bombastiska arkitektur som Couturier avskydde. Det går att dra en linje från denna modesta och intima utformning av ett kyrkorum i samarbete med modernistiska konstnärer till skapandet av The Rothko Chapel, något Dominique de Menil också underströk vid invigningen 1971.

Arkitekturhistorikern Stephen Fox nämner i Rothko Chapel: An Oasis for Reflection (2021) att Marie-Alain-Couturier genom sina kyrkoprojekt lade grunden till en helt ny arkitektonisk kategori: The art chapel. Dit räknar han bl a The Rothko Chapel och i Houston finns även det näraliggande Chapel of St Basil. Andra exempel på konstkapell i USA är The Roofless Church i New Harmony och Temple Emanu-El i Dallas. I Europa finns t ex Kapelle Dorotheenstädtischer Friedhof i Berlin med en ljusinstallation av James Turrell och S:t Henriks ekumeniska konstkapell på ön Hirvensalo utanför Åbo.

Inspirationskälla II: Yves Congar

Vad gäller de Menils dragning till en ekumenisk trosuppattning var den stora inspiratören Yves Congar, som likt Marie-Alain Couturier var dominikanmunk. Redan i januari 1936 tog de Menils starka intryck av de åtta föreläsningar som Congar höll om ekumenik i Paris. Han var då i princip okänd men kom att bli en av de ledande teologerna inom den romersk-katolska kyrkan under 1900-talet. Han ansåg att den katolska kyrkan skulle öppna sig mot andra trosinriktningar och att ekumenik var den rätta metoden:

Ecumenism begins with the admission that others – and not just individuals but entire ecclesiastic bodies – are right, though they differ from us. Even if they are not Christian, they also possess truth, holiness, and the gifts of God. Ecumenism exists by understanding what is Christian in someone else not in spite of their particular confession but because of it and through it.

Congars påpekande att ekumeniken måste ta i beaktande att även andra trosformer än den kristna kan nå fram till helighet och gudstro var synnerligen kontroversiellt och kom direkt att påverka de Menils. William Middleton nämner att Dominique de Menil blev så tagen av Congars ekumeniska idéer att hon skrev en utförlig essä i den ledande katolska tidskriften La vie intellectuelle. Och långt senare, vid invigningen av The Rothko Chapel 1971, inskärpte hon med eftertryck Congars betydelse: ”I had the privilege to hear him, and it marked me for life”. Yves Congar kom även att sammanställa sina Parisföreläsningar i boken Divided Christendom: A Catholic Study of the Problem of Reunion (1939. Franskt original 1937).

De närmast revolutionära idéer Yves Congar förespråkade gjorde att han uteslöts ur den katolska gemenskapen och förbjöds att publicera sig. Vändpunkten kom först på 1960-talet med det andra Vatikankonciliet, som i mycket stod i samklang med hans idéer. I boken Power and Poverty in the Church: The Renewal and Understanding of Service (2016. Franskt original 1963) visar han likt en teologins Jacques Derrida genom noggranna närläsningar att det inom den katolska kyrkan ofta framförda kravet på ett auktoritärt styre i många fall har mycket litet stöd i de bibliska texterna. Mot den auktoritära tron ställer han den tjänande ödmjukhet som framför allt kännetecknar Nya testamentets skrifter.

Det andra Vatikankonciliet pågick under åren 1962-1965. Upprinnelsen var att den katolska kyrkan inte nådde ut till nutidsmänniskan och påven Johannes XXIII efterlyste därför en modernisering. Teologen Ormond Rush skriver i The Vision of Vatican II: Its Fundamental Principles (2019) att Johannes XXIII sammankallade mötet 1959 ”with the goal of renewing Catholic life and uniting all Christians”. Vid varje möte i S:t Peterskyrkan i Rom deltog i genomsnitt 2 200 biskopar och det har kallats ”the biggest meeting in the world”. Tusentals tal hölls och över fyratusen skriftliga inlägg lämnades in. Enligt Rush utgör inläggen en sammanhållen enhet som kan delas in i 24 grundsatser. Varje grundsats ”were intended by the council to reevaluate, renew, and reform contemporary Catholic life”. Den ekumeniska tanken ingick redan i Johannes XXIII:s uttalade mål och ekumenik återfinns i den 22:a av de 24 grundssatser Rush identifierat. Det innebar att konciliet frångick axiomet extra ecclesiam nulla salus (”outside the church, no salvation”), dvs att endast katoliker kunde bli frälsta och bli en del av kyrkan. Rush citerar teologen Heinrich Fries när han sammanfattar konciliets ekumeniska omsvängning: ”Vatican II intended (and proved) to be a council of Church renewal; it intended through this renewal to pave the way for the reunification of divided Christendom. It was therefore decidedly ecumenical”. Ormond Rush lyfter framför allt fram Yves Congar som en av de ursprungliga idégivarna till den ekumeniska grundhållningen i det andra Vatikankonciliet och exemplifierar med hans bok Divided Christendom. Det är alltså den bok som byggde på Congars Parisföreläsningar 1936 och som gjorde ett outplånligt intryck på Dominique och John de Menil.

”Where there is nothing, we need to start creating”. Houston

Det är först efter ankomsten till Houston sommaren 1941 som de Menils kulturgärning tar fart på allvar. Houston var då betydligt mindre och annorlunda än dagens mångmiljonstad. Som Stephen L. Klineberg visar i Prophetic City: Houston on the Cusp of a Changing America (2021) hade stadens huvudnäringar historiskt kretsat kring bomull, socker, timmer, boskap och spannmål, men efter att en enorm oljefyndighet upptäcktes i Beaumont 1901 blev olja den dominerande näringen. I mitten av 1930-talet producerades hälften av världens olja inom en radie av 100 mil från Houston. När de Menils anlände till Houston för att arbeta på Schlumberger Ltd fanns det enligt William Middleton ”more than a hundred oil fields and seven thousand producing wells”. Ändå var staden liten och sträckte sig endast åtta kilometer från centrum. I ett brev beskriver Dominique de Menil den som ”a provincial town with a pioneering mentality and a lingering sense of Southern gentility”. Hon ansåg också att staden saknade historia och att den arkitektoniska kvaliteten på stadens byggnader var medioker.

Texas var då den enda staten i USA som inte tillämpade någon form av stadsplanering (zoning laws). Av den anledningen kunde en skyskrapa byggas mitt i ett villaområde eller en industribyggnad invid ett sjukhus.

Till de Menils stora besvikelse saknade Houston även ett aktivt kulturliv och hade få kvalificerade verksamheter inom konst och utbildning. Det var egentligen bara nyligen etablerade Rice University och Museum of Fine Arts (MFAH) som uppfyllde sådana krav. Stadens symfoniorkester delade byggnad med en lokal rodeo- och boskapsutställning och under andra världskriget anordnades vid ett tillfälle ett arrangemang som kombinerade en konsert med Houstons symfoniorkester och professionell wrestling.

Den kulturella torftigheten i staden angreps offensivt: ”Where there is nothing, we need to start creating”, blev mottot. Och även om de Menils under de närmaste åren var upptagna med att arbeta för Schlumberger Ltd i såväl Houston som i Venezuela och New York hade man redan i slutet av 1940-talet åstadkommit en imponerande konstsamling. Man bosatte sig permanent i början av 1950-talet i stadsdelen River Oaks i Houston med sina fem barn i ett lågt och långsträckt modernistiskt hus i Ludwig Mies van der Rohes anda ritad speciellt för dem av Philip Johnson.

Under 1950-talet börjar de Menils utåtriktade verksamhet ta form. Hösten 1950 tog John de Menil över ordförandeskapet för Contemporary Arts Association (CAA), en organisation som på frivillig basis anordnade konstutställningar i centrala Houston. Den första utställningen de Menils ordnade för CAA omfattade 21 verk av Vincent van Gogh. Det tog kulturlivet i Houston till en helt ny nivå och det säger mycket om deras självförtroende och ambitioner. Efter att Jermayne MacAgy anställts som intendent för CAA gjordes över tjugo utställningar under åren 1950-1958. Extra minnesvärda var Let’s face it (1956) med verk av Frida Kahlo och Lucien Freud, The Sphere of Mondrian (1957), Mark Rothko (1957) samt succén Totem Not Tabu (1958) med konst från Afrika, södra Atlanten, nordvästra Stilla havet samt Central- och Sydamerika.

Paret de Menils blev också mer och mer involverade i Musem of Fine Arts verksamhet. Man deltog i deras utställningsarbete och skänkte genom åren ett 70-tal verk, bl a Alexander Calders International mobile, en ghanansk dansmask från Gurunsifolket och Jackson Pollocks Number 6. Man låg också bakom att det nationella konstevenemanget The American Federation of Arts Convention arrangerades på Shamrock Hilton 1957. Det var något som verkligen satte Houston på kartan som kulturstad. Medverkade gjorde bl a Marcel Duchamp, Stuart Davis och Jimmy Ernst samt inflytelserika kritiker och gallerister som Meyer Schapiro och Sidney Janis. Senare var man direkt inblandade i att stjärnkuratorn James Johnson Sweeney tog över ledningen av MFAH.

Av särskild betydelse blev de Menils mångåriga engagemang i det katolska University of St Thomas, beläget i stadsdelen Montrose. Universitetet grundades av en församling som utgick från S:t Basileios läror och i senare delen av 1950-talet uppstod behovet av ett nytt campus. Den basileianska ledningen kontaktade de Menils som var positiva till idén och ställde upp med både finansiering och planläggning. Philip Johnson kontrakterades för arbetet och de första byggnaderna stod klara 1958. Det spatiösa campuset inspirerat av Thomas Jeffersons University of Virginia försågs med generösa grönytor och byggnader i två plan influerade av Ludwig Mies van der Rohe. På initiativ av de Menils startades året efter ett Fine Arts Department under ledning av Jermayne MacAgy. Hon kombinerade sitt arbete på CAA med undervisning och utställningsverksamhet på St Thomas. Hennes engagemang och entusiasmerande stil fick ett fantastiskt gensvar från studenterna och skapade ett stort intresse för konst. Framstående konstnärer som René Magritte, Marcel Duchamp, Max Ernst, Roberto Matta och Andy Warhol bjöds regelbundet in som gästföreläsare. Bland de utställningar som hölls på St Thomas kan nämnas Out of this World: An Exhibition of Fantastic Landscapes from the Renaissance to the Present (1964), Humble Treasures: An Exhibition of Tribal Art from Negro Africa (1966) och Mixed Masters: An Exhibition Showing the Various Media Used by Contemporary Artists (1967). Den sistnämnda med verk av Niki de Saint Phalle, Wayne Thiebaud, Fred Hughes och Claes Oldenburg. I slutet av 1960-talet byggde de Menils ut den konstnärliga verksamheten på St Thomas med en film- och fotoavdelning.

The Rothko Chapel I. På idéplanet

I planerna för University of St Thomas nya campus hade det även ingått att uppföra ett katolskt kapell. Redan i februari 1960 uppvaktades Mark Rothko i New York av Dominique och John de Menil med förhoppningen att få köpa hans s k Seagram-målningar till det kapell man avsåg att bygga på St Thomas. Rothko avböjde med motiveringen att målningarna hade varit avsedda för ett annat sammanhang på en restaurang i New York, en beställning han nyligen dragit tillbaka. Efter att Jermayne MacAgy oväntat avled i februari 1964 föddes idén hos de Menils om en minnesplats tillägnad henne och planerna på ett kapell aktualiserades på nytt. ”When a floor colapses, it’s time to make an act of faith”, som Dominique de Menil uttryckte det. Idén fick bifall av de basileianska prästerna på St Thomas och Mark Rothko tackade nu ja till att utföra en serie målningar i det planerade kapellet. Rothko hade länge sökt just en byggnad speciellt avsedd för några av hans arbeten. Annie Cohen-Solal berör i Mark Rothko: Toward the Light in the Chapel (2015) hur han efter en resa i England 1958 hade fascinerats av ett förfallet kapell i Lelant nära St Ives och umgåtts med planerna att omvandla det till ett museum för sina egna verk.

Philip Johnson anlitades som arkitekt för kapellet på St Thomas och tillsammans med Rothko arbetade man fram en plan hösten 1964. Valet av Johnson var märkligt med tanke på att han och Rothko nyligen hade avbrutit ett samarbete rörande just Seagram-målningarna. Inte heller det nya samarbetet kom att hålla och efter att benediktinprästen Frédéric Debuyst riktat kritik mot den höga, konformade överbyggnad som Johnson hade föreslagit avsade han sig uppdraget. Debuyst var i likhet med de Menils en hängiven anhängare av det andra Vatikankonciliet och dess krav på måttfullhet och ansåg att Johnsons förslag hade ett triumfatoriskt drag som inte låg i linje med konciliets anda. ”It looked like a crematorium in Sweden”, var Dominique de Menils krassa karaktärisering. Planläggningen av kapellet kom att slutföras av arkitektfirman Barnstone & Aubry från Houston.

Problemen var dock långt ifrån över. I oktober 1968 bryter samarbetet mellan University of St Thomas och de Menils samman. Den modernisering av undervisningen som de Menils ville införa på universitetet avvisas och likaså idén att kapellet på St Thomas skulle ha en ekumenisk inriktning istället för katolsk. Konstutbildningen på St Thomas flyttas till en nyinrättad institution på Rice University under ledning av Dominique de Menil och även utställningsverksamheten samt film- och fotoundervisningen flyttas dit. Paret de Menil ger vännen Miles Glaser uppdraget att köpa mark i västlig riktning från St Thomas med avsikten att uppföra kapellet där. Trots brytningen köper man mark för St Thomas räkning för att ge dem möjlighet att expandera i framtiden.

Barnstone & Aubrys arbete med kapellet slutfördes 1969 och i början av 1971 stod det färdigbyggt och klart för invigning. Även denna period fick en tung inramning i och med att Mark Rothko valde att avsluta sitt liv den 25 februari 1970 i New York. Han kom därför aldrig att få se slutresultatet av det drygt treåriga arbete han lagt ned på de 14 målningar som till slut integrerades i det som idag kallas The Rothko Chapel.

The Rothko Chapel II. På plats

Om man går från spårvagns- och busstationen Wheeler längs Richmond Drive i riktning västerut mot The Rothko Chapel i Houston slås man av att många bostadshus och affärer har snarlika rödrosa tegelfasader som TRC. Men när man viker av norrut vid Graustark Street och därefter västerut på Branard Street ersätts de av en- och tvåplansvillor i ljusgrå nyans. De målades enhetligt i grått efter den av Dominique de Menil ordnade utställningen Gray Is the Color: An Exhibiton of Grisaille Painting, XIIIth-XXth Centuries 1973-1974. Det var den första utställning hon ansvarade för efter att John de Menil avlidit i cancer 1973. Intill en större park inramad av träd på Yupon Street ligger så The Rothko Chapel i fonden av Barnett Newmans skulptur Broken Obelisk. Här finns ingen inhägnad, ingen krävs på entréavgift och själva platsen är öppen för alla dygnet runt. Utvändigt är TRC en låg tegelbyggnad i anspråkslös storlek. De omkringliggande träden skänker en viss skugga när Texas-solen ges fritt spelrum.

Man träder in i kapellet genom dubbla mattsvarta entrédörrar som leder till ett förrum. På ett bord ligger där ett femtontal skrifter från lika många religioner som marker platsens ekumeniska inriktning. Väl inne i den oktagonala huvudbyggnaden med Rothkos målningar slås man av frånvaron av artificiellt ljus. Detta helt i Rothkos anda och något han själv tillämpade i sin ateljé och som man ofta har tagit hänsyn till på museer världen över vid hängning av hans verk. Det nya ljusinsläppet i form av ett skylight som kom på plats inför

50-årsjubileet 2021 har förbättrat ljuset avsevärt och räddat målningarna från att bli förstörda. Det är också en mycket tyst plats och tystnad anmodas i de ordningsregler i skriftlig form som ges besökaren vid entrén. Efter att ha gjort en översiktlig genomgång av de fjorton målningarna (åtta om man tar hänsyn till att tre är triptyker) för att få ett grepp om helheten koncentrerar jag mig på de två mycket mörka triptykerna på den västra respektive östra väggen. Avsikten är framför allt att se om det glänsande ljus som en del konstkritiker och forskare nämner verkligen existerar. När ögonen har ställt om från det skarpa solljuset utomhus kan man konstatera att det rör sig om en matt glans som är speciellt påtaglig när solljuset ersätter de moln som ibland passerar. Men den matta glansen syns även när molnen dominerar. De flera lager av tunn färg som Rothko använde gör att svartgröna och mörkvioletta skiftningar framträder i det nästintill svarta helhetsintrycket, vilka varierar beroende på vinkeln man betraktar målningarna med. Dessa iakttagelser ligger nära David Anfams analys av Rothkos No 11 (en förstudie till målningarna i TRC) i essän ”Dark Illumination: The Context of The Rothko Chapel”, ur Mark Rothko: The Chapel Commission från 1996:

The net result is that No 11 proves the opposite of everything it seems first to be: not simple, not monolithic, not static, not colorless, but ambiguous, organic, crafty, and sentient, albeit only in the eyes of an observer who is willing to meet its dark demands.

Detta motsäger bestämt den kritik som exempelvis Ryan Dohoney har riktat mot dessa verk i Saving Abstraction (2020). Då är Dominique de Menils kommentarer i The Rothko Chapel: Writings on Art and the Treshold of the Divine (2010) betydligt mer träffande. Hon nämner där att målningarna i TRC vid en första anblick kan upplevas som ogenomtränliga, något hon jämför med samtidsmänniskans tragiska predikament i en värld som mist både sammanhang och naivitet. Rothkos mörka målningar skulle så förstått leda betraktaren in på mystikens väg, till ”the treshold of transcendence”, där det enda som hörs är ”the silence of God, the unbearable silence of God”. Men för henne är denna tystnad även inbjudande och efter att ha iakttagit ”a faint glow in the central panel of the central triptych” jämför hon den med ett slags viskande röst. Hon avslutar med att okommenterat citera en passsage ur Första Konungaboken 19:11-13, där Gud till slut talar till en plågad och misströstande Elia.

Här ser vi alltså i praktiken hur just den abstrakta konsten enligt detta synsätt kan leda betraktaren till det ”treshold of the divine” Dominique de Menil anförde vid sitt invigningstal av The Rothko Chapel 1971. Det harmonierar också med inspirationskällan Marie-Alain Couturiers idéer i detta avseende. Det han sökte var ju, för att citera Pamela G. Smart i Rothko Chapel, ”the renewal of sacred art and, thereby, the revitalization of faith”. Det bör emellertid inskärpas att den uttalat icke-troende och judiske Mark Rothko antagligen skulle ha haft en annan uppfattning. Möjligen skulle han ha framhållit att målningarna kunde ha en andlig funktion av mer allmängiltig karaktär.

Det är också viktigt att komma ihåg att The Rothko Chapel är ett allkonstverk. Allt är tänkt att samverka i en konstnärlig helhet: den oktagonala formen, de fjorton målningarna av sinsemellan olika karaktär, den speciellt utvalda vita nyans på väggarna, de svarta, smäckra och låga räcken som hindrar besökarna att komma för nära målningarna samt de svarta asfaltplattorna på golvet i kvadratiskt kakelformat. De är sviktande och hävdas vara av samma typ som de som Rothko gick på under sina promenader i Central Park i New York.

Även om man begränsar sig till målningarna finns det ingen position i kapellet varifrån man kan iaktta dem samtidigt. Den som tror att det går att uppnå en slutgiltig tolkning av dessa verk och av TRC i stort kan glömma dessa tankar.

Civil rights och Human rights

Att aktivt arbeta för minoriteters och diskriminerade gruppers rättigheter var tidigt av stor betydelse för de Menils. Det avtecknar sig redan i konstutställningar som Totem Not Tabu (1959) och Humble Treasures: An Exhibition of Tribal Art from Negro Africa (1966) samt i det 15-åriga bokprojektet The Image of the Black in Western Art: From the Pharaohs to the Fall of the Roman Empire (1976). Engagemanget tog också mer direkta uttryck på det lokala planet i Houston, vilket kunde vara kontroversiellt i den konservativa staden. Långt in på 1960-talet var Houston alltjämt hårt segregerat och afro-amerikaner var förbjudna att beträda många platser och lokaler. I mitten av 1960-talet tog därför en grupp ledande affärsman (bl a John de Menil) initiativet till att avskaffa alla skyltar i Houston som markerade var vita och svarta fick vistas. Förslaget godkändes och förändringen genomfördes oannonserad nattetid. John de Menil skrev även en kritisk artikel i The Houston Post i april 1965 pga att ”negro high schools” inte fick delta i en resa till tyska Bayreuth. Han avslutade inlägget med en uppmaning: ”What an opportunity to show that Houston is different from Selma”. Selma var ett starkt fäste för medborgarrättsrörelsen i Alabama och när 25 000 människor ur den afro-amerikanska befolkningen deltog i en demonstration för rösträtt den 27 mars 1965 slogs den ned med våld av polisen under vad som har kallats ”The Bloody Sunday”.

Dominique och John de Menil lärde även känna en rad afro-amerikaner som deltog i medborgarrättsrörelsen i Houston och stöttade organisationen SHAPE Community Center (Self-Help for African People Through Education). Den hade sin bas i Houstons Third Ward, en stadsdel med nästan uteslutande afro-amerikaner. Man tog också ställning för de s k TSU Five 1967 och betalade deras advokatkostnader. Bakgrunden var att Houston-polisen stormade Texas Southern University (TSU) vid en demonstration och avlossade tusentals skott i lokalerna med följden att flera studenter skadades och en polis avled av en rikoschetterad kula. Fem studenter anklagades för mord och den juridiska processen pågick i tre år innan alla till slut friades. Makarna de Menil var förutom detta involverade i flera andra fall där fördomar från polis och de juridiska instanserna missgynnade afro-amerikaner. Till skillnad från idag var (de vita) anglo-amerikanerna i Houston vid denna tidpunkt i klar majoritet gentemot alla andra befolkningsgrupper. de Menils gav också stöd till fattiga och spanskspråkiga grupper och gjorde förmodligen betydligt mer än så. Det är svårt att veta hur mycket det rörde sig om och enligt prästen William Lawson berodde de på att man sällan skröt med sina insatser: ”They made such major contributions and spoke about it so little”.

Från och med 1970-talet utvidgas de Menils sociala engagemang till att omfatta mänskliga rättigheter – från civil rights till human rights om man så vill. Den utvecklingen kan sägas ha tagit fart efter invigningen av The Rothko Chapel 1971. Samma höst inleder paret en omfattande resa världen över med målet att träffa religiösa ledare för att informera om och ge auktoritet åt The Rothko Chapels ekumeniska och toleranta inriktning. Bland annat möter man påven Paulus VI i Rom, ärkebiskopen Loris Francesco Capovilla i Ancona, Dalai Lama i Dharamsala och Indira Gandhi i New Delhi. Mötet med Capovilla, den f d sekreteraren åt påven Johannes XXIII, blev speciellt lyckat och han blev entusiastisk över samstämmigheten mellan TRC:s ekumeniska grundtanke och Johannes XXIII:s progressiva idéer i arbetet med det andra Vatikankonciliet.

Ett konkret resultat med resan kom några år senare med inrättandet av det första Rothko Chapel Colloquium i juli 1973, bara en månad efter att John de Menil avlidit. Det hade titeln ”Traditional Modes of Contemplation and Action in World Religions” och bland de 19 inbjudna deltagarna fanns forskare från bl a Afrika, Indien, Mellanöstern, Sydamerika och Europa. Alla de stora världsreligionerna var representerade samt traditionella religioner från Afrika och Nordamerika. Den ekumeniska inriktningen var tydlig och som Pamela G. Smart framhåller hade Dominique de Menil redan innan mötet poängterat att det skulle rikta sig till både ”wide-ranging religions as well as those who do not acknowledge God but are close to him in their search for peace and justice”. Detta återspeglar till fullo Yves Congars radikala tankar och hon inskärpte att liknande försök att skapa mötesplatser för religiös samverkan haft en alltför västerländsk inriktning. Av den anledningen valdes den muslimska professorn Yusuf Ibish från American University of Beirut som organisatör. Den övergripande tanken var att mötet skulle vara en inflytelserik aktör med förmågan att skänka både kunskap och handlingskraft. Eller med Dominique de Menils optimistiska ordval: ”I hope the Rothko Chapel will be a place where brotherhood will become a reality, a place where people will become aware of man’s total reality and will be moved to improve the world”.

Under de kommande åren inrättades även ett flertal priser för personer och organisationer som gjort viktiga insatser för social rättvisa: The Rothko Chapel Award for Commitment to Truth and Freedom 1981, The Carter-Menil Human Rights Prize 1986 och The Oscar Romero Award 1986, samtliga med internationell inriktning och med generösa prissummor från The Menil Foundation. The Carter-Menil Human Rights Prize grundades av den dåvarande presidenten Jimmy Carter och Dominique de Menil med målet att skydda arbetet med mänskliga rättigheter globalt. The Oscar Romero Award skapades till minne av den katolske prästen Oscar Romero från El Salvador, som mördades av politiska skäl under en gudstjänst i San Salvador i mars 1980. Priset har bl a tilldelats den equadorianske biskopen Leonidas Proaño och den brasilianske prästen och kardinalen Paulo Evaristo Arns. Bland de gäster som har besökt The Rothko Chapel genom åren kan nämnas Dalai Lama, Medardo Gomez, Nelson Mandela och Raimon Panikkar.

Fortfarande anordnas regelbundet olika typer av arrangemang i The Rothko Chapel. Det kan handla om att uppmärksamma The World AIDS Day eller International Women’s Day, men det kan även vara föreläsningar om The Long Struggle to Abolish Reproductive Slavery eller temakvällar till stöd för Ukrainas kamp i kriget mot Ryssland. Sång och dans har alltid varit en viktig del vid TRC. Här har konstmusiker som Steven Reich och Morton Feldman framträtt, men även dansande dervisher från Turkiet och kören från Texas Southern University i Houston.

The Menil Collection

Redan innan John de Menils död i juni 1973 hade paret diskuterat möjligheten att bygga ett museum för sin konstsamling. I början av 1981 intensifierades planläggningen efter att Renzo Piano tilldelats uppdraget som arkitekt. Museet kom att uppföras ett stenkast från The Rothko Chapel och fick samma låga profil och gråa nyans som de intilliggande villorna. Det färdiga resultatet uppfyllde Dominique de Menils önskan att museet skulle ge intryck av att vara ”small on the outside but large on the inside”. Det är alltså återigen frågan om den lågmäldhetens och ödmjukhetens estetik som går som en röd tråd genom de Menils projekt genom åren. Namnet på museet blev The Menil Collection och öppnades den 3 juni 1987.

Den konst som visas på museet är ett sparsmakat urval av de över 19 000 verk som idag finns i samlingarna. Antiken och bysantinska riket har en framträdande plats liksom konst från Afrika, Sydamerika och Melanesien. En särställning intar modernistisk och samtida konst med tyngdpunkt på surrealismen, där René Magritte och Max Ernst dominerar med ett tjugotal verk vardera inklusive flera av deras mest kända. Det är inte det största av muséer, men det som visas är av hög kvalitet och nästan varje konstverk väcker ens nyfikenhet.

Interiören är spatiös med ett generöst ljusinsläpp genom de stora fönster som täcker långsidorna. Det avgiftsfria museet saknar ovanligt nog både restaurang och museishop. Det gjordes avsiktligt och tanken var att all uppmärksamhet skulle riktas mot konstverken. Å andra sidan finns The Menil Bistro och The Menil Bookshop samt ett nyligen uppfört Welcome House en kort promenad bort.

Många av konstverken från antiken köptes initialt för att användas i undervisningen på University of St Thomas och senare på Rice University. Dominique de Menil, som övertog undervisningen efter Jermayne MacAgys död, var fascinerad av hur personliga ägodelar och ceremoniella föremål blottlägger vår gemensamma mänsklighet. Att förstå det förflutna med hjälp av konstnärliga artefakter var ett pedagogiskt grepp som användes i utbildningen och återspeglas i hängningen av antikens konst på museet.

De 600 hektar stora området där The Menil Collection och The Rothko Chapel ligger kom senare att utökas med flera separara byggnader: Cy Twombly Gallery 1995, Byzantine Fresco Chapel 1997, Dan Flavin Installation 1998 och Menil Drawing Institute 2018. Byzantine Fresco Chapel stängdes permanent efter att de ursprungligen stulna konstverken (förvärvade i samarbete med den cypriotiska staten) lämnades tillbaka 2012 efter ett politiskt maktskifte på Cypern. På området huserar även Houston Center for Photography och mellan byggnaderna finns ett flertal skulpturer samt stora grönytor med den vackra Menil Park i centrum.

Kritik har emellertid också riktats mot skapandet av denna idylliska plats. James Breslin skriver i sin biografi Mark Rothko (1993) att han efter ett besök 1992 bitvis fick intrycket att de Menils hade agerat hänsynslöst och med hjälp av sina förmögenheter visserligen bevarat många byggnader, men också förstört en del av platsens ursprungliga karaktär. Så kan man möjligen se det, fast det är verkligen inte den känslan man får när man rör sig på området.

Dominique de Menil avled vid 89 års ålder på nyårsafton 1997. Hon ligger begravd på den katolska delen av kyrkogården Forest Lawn Cemetary i Houston sida vid sida med maken John de Menil och vännen Jermayne MacAgy. Bland många påkostade gravmonument på denna kyrkogård avsedd för den övre medelklassen är deras tre gravar endast en enkel bronsplatta. Ända in i döden höll man fast vid den anspråkslösa och ödmjuka estetik man så intensivt trodde på och praktiserade till fullo.