Midsommar i Helsingfors / Essä av Gabriel Sjöblom-Fodor

Brunnsparken, strax efter midnatt natten mot sista lördagen innan midsommar.

Skymningens långvariga ljus över staden gav nyss med sig och den sista kopparglansen i trädkronorna har brunnit ut för att ersättas av det stilla djupturkosa hav över våra huvuden som är Helsingfors vita nätter. Brisarna för med sig havets dofter och blandar dem med parkens. Tänk om man hade stått här i mars och april 1918, när resterna av den ryska Östersjöflottan ångade ut ur stadens hamnar, många under befäl av sina matroser då ju officerarna dödats eller avsatts, för att aldrig mer återvända. Kryssare, jagare och torpedbåtar som skyndsamt gav sig av med tyskarna i ryggen från vad som varit deras baser i lite över hundra år. Vilken syn det hade varit.   

Utmed stränderna bortåt och utåt åt bägge riktningar vakar de små dunkla öarna och skären, som för mig är det som den finska språkmajoriteten kallar ”sielunmaisema”, identiska med de öar och skär i Mälaren och den stockholmsskärgård som jag växte upp på stränderna utav, och som jag efter flera år utomlands vid östra Medelhavets stränder insåg att jag inte kan leva utan.

Innan jag kom så bad jag både kvälls- och nattbönen samtidigt hemma, som man kan göra under resor, eller när genom dispens när man själv känner att omständigheterna fodrar det. Inom islam så är fem dagliga böner föreskrivna för den troende och som följer dygnets och solens rörelser, morgonbönen, bönen vid mitt på dagen, eftermiddagsbönen, kvällsbönen och nattbönen. Sommarnätterna i Helsingfors presenterar ett dilemma för den troende, där som bekant solen inte går ner helt och hållet utan bara lägger sig att vila strax bakom den norra horisonten.

Det finns en diskussion inom islamisk rättsvetenskap relaterat till bönetider kring hur man bör agera i nordliga länder där solen inte går ner helt. Under normala omständigheter går nämligen exempelvis tiden för nattbönen in när solen försvunnit helt och tiden för morgonbönen när första randen av gryningsljus syns vid horisonten. Frågan började lyftas ganska sent bland muslimska rättslärda, kring mitten av 1700-talet, då bland annat diplomatiska delegationer från exempelvis Osmanska riket reste till Nordeuropa och ofta stannade längre perioder. Då det inte fanns helt tydliga prejudikat i frågan att återgå till som praxis så började man utforska olika lösningar, och den förste att utveckla och applicera dem i regelrätt mening var den rättslärde sheikh Muhammad ibn Abadin, död 1836 i Damaskus, som tog fram ett teologiskt-juridiskt arbete för nordliga bönetider som baseras på astronomiska observationer av solens gradvinklar och ljus. I Helsingfors räknade imamerna på Sveaborg manuellt ut bönetiderna genom dessa observationer under 1800-talet, där nattbönen blir strax innan midnatt och morgonbönen något efter två på natten. Den formella tiden för nattbönen har med andra ord nyss gått in.

Brunnsparken är lummig och ljumma vindar sveper över mitt ansikte från över vattnet. Dofterna förändras också om nätterna, blir mustigare och tyngre. Denna sommar har det också varit hett. Sveaborg tronar stilla på sina öar. Den gamla kasernkyrkans torn reser sig stramt avtecknat mot mörkret utåt finska viken. Innan självständigheten hade tornet stora kupoler, då det fortfarande var en ryskortodox kyrka. På gamla bilder av Sveaborg ser man hur de glänser i blickfånget av en stad inför vilka de upplevdes som främmande. De revs också rätt kvickt efter självständigheten.

Den första moskén i Finland etablerades även där i en av kasernerna, omgiven av Ehrensvärds verk, för de muslimer som fanns bland de ryska trupper som stationerats på den vindpinade gamla svenska fästningen. Troligtvis var det inte en regelrätt moské, utan en så kallad musalla, det vill säga ett utrymme som oregelbundet nyttjas för bön och gudstjänst. Sveaborg fick sin första fasta imam år 1836. Även om det gamla kejsardömet var auktoritärt, genomsyrat av nationalism och definierat av sin ortodoxa kristendom, fanns en nivå av tolerans för minoriteter som muslimer, i vart fall så länge de var i tsarens tjänst. På den tiden var skillnaderna också främst teologiska, muslimer var den Andre eftersom man tror på Muhammad som profet och inte accepterar Jesus som Guds son eller som del i en treenighet, utan som en stor, men alltjämt mänsklig, profet. Det var innan alla moderna debatter om värderingar, främmande kulturer och sedvänjor och allt som oroliga röster inom nordisk offentlighet nu allt kraftigare lyfter. När jag hört saker Jussi Halla-aho och andra av hans partikamrater sagt, eller vissa uttalanden från individer i Samlingspartiet och från andra, så ser jag deras ytliga kunskap och rädsla inför något som de i grunden inte förstår. Exempelvis hur man inte ska döma en hel tro på grund av vad vissa utövare gör. Över hela Europa är mönstret likadant. Polarisering på båda sidor. Populism. Samtalet, det främsta medlet att kunna nå ut till varandra och diskutera, förstå och reflektera undergrävs. Samtidigt finns problem inom samfunden som akut behöver hanteras. Framtiden ter sig allt oroligare. Vad ska jag göra?

Midnattssolen vilar strax bakom horisonten och sprider sin sommarfrid över stad och land. Detta ljus som fascinerat nordiska konstnärer under alla år, från prins Eugen till Väinö Hämäläinen. I Ingmar Bergmans film Sommarnattens leende från 1955 beskriver kusken Frid (spelad av Åke Fridell) under sin kärlekslek med pigan Petra (Harriet Andersson) att sommarnatten ler tre gånger. Den första är för de unga älskande, mellan midnatt och gryning. Det vill säga nu. Det andra leendet är strax innan gryningen, för dårarna och de oförbätterliga. Det tredje och sista efter gryningen tills morgonen, åt för de sorgsna, förvillade och ensamma. Jag byter riktning och vandrar norrut mot Gardesstaden över Observatorieberget. I Gardesstaden föddes morfars far och hit flyttade familjen från Ingå till en adress på Högbergsgatan innan de flyttade vidare till Åbo då hans far stationerats där. Men i natt blir det Fabiansgatan.   

Efter den drygt kilometerlånga promenaden utmed gatans sträckning och förbi Kaserntorget kommer jag ut vid Esplanaden och går mot Senatstorget. Vem vill inte se det i sin sommarnattsskrud? Det ligger relativt stilla inramat av den store Engels pliktskyldigt upplysta verk. Den tysta statsrådsborgen och lika tysta universitetsbyggnaden. En central plats både i Helsingfors och landets historia. Min morfars far var som elvaåring här, sa han i alla fall, i folkmassan år 1902, under det som skulle komma att kallas kosackkravallerna då demonstrationen mot den ryska värnplikten attackerades. ”Det var en syn jag aldrig glömde” sa han till morfar, hur de ryska kavalleristerna red uppför trappan upp mot Domkyrkan och jagade folk. Kanske står jag på samma plats som min morfars far just nu.

Jag går ut från torget och ner igen mot Esplanaden, för att i sakta mak skrida hemåt till den AirBnB-lägenhet jag hyrt i ett par dagar i Rödbergen vid Sinebrychoffparken innan gryningstimman och tiden för morgonbönen. Väl kamouflerade björktrastar kvillrar ur träden. Rösterna av små sällskap och vänner som sitter på gräset eller rör sig genom parken skallar ut under de hundraåriga kronorna.

Temperaturen är fortfarande runt 22 grader. Staden får ett annat anlete om natten. Likaså människorna. Deras ansikten är inte längre slutna eller fokuserade som under dagen utan öppna och levande. Glada sällskap är ute i sommarnatten. Svärmande par. Det hojtas och pratas livat här och var. Jag förstår inte så bra vad som sägs, finska är ett språk jag inte fått med från barndomen då jag växt upp i Sverige utan engagerat mig med nu i vuxen ålder. Finska har inte brukats inom vår släkt i större utsträckning på två generationer. Då, på morfars och mormors tid, så var inte det svenska i Finland lika utsatt på samma vis heller, trots efterdyningarna av språkstrider och marginalisering, och man kunde klara sig på nöjaktig finska när man reste över. Nu är det i princip, och praktiken, livsnödvändigt att kunna det någorlunda väl. Det är också det för många svenskspråkiga återkommande dilemmat med bristfällig finska och att man inte spontant kan tilltala någon, svara på frågor eller ge sig in i en social situation utan att tydligt sticka ut. Tänker då och då på de från Österbotten och olika nyländska enklaver som aldrig lär sig en gångbar finska och är mer eller mindre permanenta främlingar som lever i utanförskap i sitt land.

Men vad jag trots allt vet är att det finländska och finlandssvenska är den enda hävd som jag verkligen kan kalla min. Det är min finländska släkt som har uppfostrat mig och gett mig min identitet och mina traditioner. Svenskheten i Finland är inte heller lika fordrande eller självklar, som den framställs i Sverige. Där tar den sig i offentligheten formen av en majoritetskultur vars regler och normer man endast avviker ifrån på eget bevåg. Se bara de senaste årens debatter i Sverige om vikten av så kallade svenska värderingar och att anamma dem som nu alltmer bär en aggressiv underton riktad mot minoriteter. Den svenskhet som finns i Finland är en identitet som stötts och blötts mot det finska och det ryska, som har erfarenhet av andra kulturintryck och som tvingats vara medveten om sin position och därmed kan sägas kunna resonera kring sig själv på ett helt annat, och ofta befriande sätt. Mycket på det vis jag själv har kommit att få göra. Allt detta ger mig också en genuin passion för det finländska. På Helsingfors eller Åbos gator, trots att jag knappt förstår majoritetsspråket omkring mig, så känner jag att det ändå är mina gator. Jag önskar så att jag kunde spendera min tid här och inte bara kunna komma på kortare ferier. Finland är litet, har det sagts till mig, alla känner alla, Ankdammen dikterar, möjligheterna är begränsade, man måste kunna majoritetsspråket någorlunda felfritt, motsättningar mellan språkgrupper, med mera. Men för mig är Finland fortfarande hemma.

Många unga finlandssvenskar söker sig däremot till Stockholm, troligtvis av uppfattningen att det är en plats av möjligheter och sammanhang som man kan ta del av på sitt modersmål. Men jag är inte nödvändigtvis av samma mening. Även där är de något utanför, en slags ’kusiner från landet’. Många svenskar är inte heller särdeles intresserade av de erfarenheter som finlandssvenskar bär på och kan ha behov av att hantera. Stockholm är, skulle jag säga, för både finlandssvenskar liksom för många av dem jag ser omkring mig i moskéer, en plats av exil. Om vi åter kort vänder blicken till erfarenheten som muslim så är temat exil återkommande, och den klara majoriteten av den muslimska befolkningen har kommit av tvingande anledningar där de motvilligt fått skiljas från hem och härd i sina egna länder. De generationerna som fötts här i våra nordiska länder lider ofta av rotlöshet. Föräldrarnas arv är främmande, man växer ofta upp i så kallade socioekonomiska utsatta områden, den dominerande kulturen, svenska eller finländska, är ofta också den avlägsen man lär sig kanske aldrig helt att förstå den, andra kulturintryck tar över, kreoliserar. För många blir det ett plågsamt mellanförskap. Det får vartefter alla möjliga uttryck, men något som är återkommande är identitetsproblem, hopplöshet, psykisk ohälsa och i vissa fall extremism. Jag har sett allt av det själv omkring mig så många gånger under årens lopp i de miljöer jag befunnit och rört mig i. Vem ska berätta deras berättelser?

Skillnaden och därikring är en arkitektonisk njutning för ögat med sina jugendhus. Musik dunkar avlägset över här något folktommare gator. En del fönster är öppna och det lyser ombonat inifrån lägenheter med högt i tak och stuckatur. Jag undrar vad de lever för slags liv. Inga jag nog är bekant med. Bortom Gamla kyrkparken vid korsningen mellan Fredriksgatan och Nylandsgatan i Rödbergen ligger en av få moskéer i staden och vilar i natten. Den muslimska trosbekännelsen i arabisk guldskrift sitter på fasaden på den i övrigt trista byggnaden som på 1960-talet ersatte tidigare träbebyggelse. Det är moskén som tillhör tatariska församlingen. Den är stängd för natten. Gissningsvis är den andra moskén på bakgården vid Lönnrotsgatan det också. Troligtvis är däremot någon av de mindre moskéerna i Munksnäs eller Nedre Malm öppna, där det finns boende i närheten som tagit sig dit och vakar i natten i väntan på morgonbönen. 

Även fast jag är utövande så har jag en ganska ambivalent relation med religiositet. I mitt privatliv finns en sällsam blandning av tro och världslighet, som jag rör mig friktionsfritt emellan. Men det är också något högst privat för mig.

Samtidigt ska ingen tro att jag är naiv. I dagens värld och samhälle är det väldigt svårt att inte bli hypersjälvmedveten kring sitt val, sin tro och sitt liv om man på något vis lever som muslim, eller troende kristen eller jude, oavsett hur mycket engagemang man har. Att vara muslim är också idag Europas i princip mest konfliktfyllda identitet. Om man är naiv i början så kan jag intyga att den inte går att bibehålla någon längre period om man inte är ytterst fanatisk eller svärmisk. Du konfronteras bokstavligen dagligen av påståenden och generaliseringar av dig, din tro och ditt liv. Näst därefter av olika moraliska och etiska dilemman rörande allt från historia, teologi till samtida politik, såväl illvilliga som nyfikna. Det leder till att även de mest trosvissa måste till någon grad kritiskt engagera sig med sina traditioner, men också till självreflektion och hälsosamt ifrågasättande, såväl av en själv som det man kan se omkring sig. Ifrågasättandet har även kommit att vägleda mig till en plats där jag kunnat sakta men säkert bli den jag är idag, och har lett mig till en trygg plats i min relation till min tro, min omgivning och mig själv. Det är också en utgångspunkt i att kunna möta andra med förståelse och öppenhet.

Silvriga strimmor av tunna moln sträcker sig över himlavalvet som börjar sakta ljusna. Sommarnattens andra leende. På vissa håll ser man betongschabrak från 1960-talet, som ser ut som om de vore en del av det svenska miljonprogrammet. Som Hagnäs, som ser ut som Tensta i Stockholm, likaså kvarteret vid Sinebrychoffparken. Jag undrar hur man tänkte när man smällde upp dem inne i stan. Funderar på att gå ner till Havsparken i Eira för att se soluppgången men känner nog att jag gått för mycket i natt. Det får bli té och en macka.

Ljuset tilltar och fåglarna stämmer upp i sin morgonsång. Jag ber morgonbönen, dricker upp mitt té, gör i ordning på skrivbordet och lägger mig i sängen. Nu ler sommarnatten sitt tredje leende, för de sorgsna och ensamma. Jag tycker dock om att sitta och vaka under denna tid, sätta på té, arbeta och se solen stiga över tysta städer. Om några timmar vaknar staden igen till en ljum helgmorgon. Då blir det en dag på latsidan.