Kärlek, ansvar, nåd, oupplösligt legerade
Ansvar
Språkets vackraste, svåraste och enklaste ord.
Störst av allt är inte kärleken.
Störst av allt är ansvaret.
Nej förresten, det är fel. Det är ingen tävling. Det finns ingen prispall där antingen kärlek eller ansvar måste nöja sig med att vinna silvret. Människans behov av att rangordna allt och alla spelar oss ständiga spratt, inte minst i tron.
Kärlek och ansvar är hoptvinnade. Varje förälder som älskar sitt barn, vet att kärlek är omöjlig utan ansvar. Jag kan önska ibland att jag själv vore ett barn, åtminstone inför Gud, men även inför Gud är jag vuxen. Det är ett stort och kärleksfullt förtroende jag har fått – att älska under ansvar.
Till vuxenblivandet hör insikten att jag inte kan få allt jag vill ha. Det är inte enbart en fråga om etik, det är också en praktisk fråga. Ibland krävs det att jag väljer bort. När livet erbjuder mig som mest, är bortväljandet också som smärtsammast. Att avstå kan framstå som omöjligt, men för en vuxen människa står den dörren alltid öppen. Det kan göra ont att se sig tvingad till det, mycket ont, men att välja bort är ett livsvillkor.
Men nåden då? Är inte den ändå överordnad både kärlek och ansvar? Till kristendomens många paradoxer hör att det verkligen kan tyckas så. Det var vad Dietrich Bonhoeffer brottades med i sin bok ”Efterföljelse”, sedan han sett människor i Tredje Riket göra det bekvämt för sig genom att se nåden som överordnad både kärlek och ansvar. Han skrev flammande om ”billig nåd”, en nåd utan efterföljelse.
Vad skulle Jesus ha gjort? Jesus valde bort. Liksom Bonhoeffer valde han bort sitt jordeliv. Bonhoeffer kunde ha sluppit det, han kunde ha stannat i exil i USA i stället för att återvända till sin församlingsgemenskap i Tyskland. I Getsemane bad Jesus att Gud skulle välja bort hans död, men han dog ju för att något större skulle kunna födas.
Alltså: Kärlek, ansvar och nåd, oupplösligt legerade. Sen kan vi stå där med våra prispallar, våra utmärkelser och självbelöningar, vår barnsliga drift att kräva att få och behålla allt vi vill ha. Det är inte så nåden fungerar, den befriar inte från ansvar. Och det är inte så kärleken fungerar. Varken jordisk eller himmelsk kärlek finns till för att allt som står på min önskelista ska ges åt mig. För den som befriat sig från begärens bojor, från vuxenversionerna av barnets: ”Jag vill ha! Jag vill jag vill jag vill!”, står nåden klarare fram. Den är inte alltid högljudd nog att överrösta begärets dån och larm. Gud är större än allt, Semper major. Det kan få oss att glömma att nådens andedräkt är stilla och mild, att nådens röst aldrig försöker övertyga. Gud talar till oss i viskningar.
