Poeten Evert Huldén
I julgåva från Österbotten kom en handfull klenoder – tre diktsamlingar från 1950-talet av Evert Huldén (1895-1967). Jag inleder det nya året i stilla frid med att sprätta dem. ”Utåt ljungen”, ”Ådror i sten”, ”Sand lyser” – titlarna speglar Huldéns milt exakta känsla för naturens nyanser.
Som alla människor med erfarenhet av naturen vet, är den varken ond eller god. Den är hård och vacker, ger och tar liv. Evert Huldén, far till poeten Lars Huldén som dog 2016, speglar det innerligt i sina dikter om småbrukarens vardag. ”Han är en träl fast ingens träl” står det i dikten ”Eget”. Slitet är ofattbart hårt, men bonden sliter åtminstone i egen sak, på sin ägandes åker.
Värre är det för dem som inget har. Värkbrutna gamla kvinnor släpps in i gårdarnas värme så länge de orkar karda ull. När kraften sedan tryter blir de rothjon eller dör av svält. Traspojken från skogen dras till bröllopsfestens fiolmusik men vet bättre än att ens visa sig för de dansande – ”de skulle kasta smädelser / i hans ansikte”.
Den lusige Stinas-Frans som får sova i fårhuset, Kärrängs-Ville vars besparingar räcker nätt och jämt till begravningen, Kåta-Ant som fryser i sin stuga eftersom han inte äger någon skog – Evert Huldéns poesi romantiserar inte det förflutna, även om sådant som nya tiders slakterimetoder får sin släng av sleven. Också djuren tillhör de utsatta, de maktlösa längst ner, och diktaren och jordbrukaren Huldén står konservent på dessa de minstas sida.
Hårt är livet även för den materiellt välmående hästhandlarhustrun: ”förnöta så sitt liv / med den som ej förstår / och icke vill förstå en. … Så går tiden, evigheten kommer närmare. / – och än, då svarta vågors mummel / börjar höras med den vind / som går i döda träds kronor / – det skulle varit.” Det är så sorgligt att tårar stiger i ögonen.
Men livet rymmer också glädje. Bondens förundran inför den groende säden i ”Rågbrodd” tillhör de benådade ögonblick som ofta skimrar i dikterna. ”Hela stora fältet lever. / Kom och se! / Jag böjer mig på knä / och petar i små broddstrån, / blåser lite på dem / och de böjer sig.”
Nådens transcendens öppnar sig i dikter som ”Det oförklarliga”. Det ”kom till mig en natt, / då jag dragit sängen intill fönstret / och såg mot stjärnorna däruppe. / ’Jag har varit borta länge, / men jag kom till dig. / Jag är icke hjärtlös. / Jag för levande vatten med mig, / att du inte skall förgås i sanden’ ”
Medan jag försiktigt sprättar sida efter sida, bok efter bok, växer insikten: Evert Huldén är en större poet än jag anade. Han brukade jorden på fädernegården i Munsala och debuterade som diktare först vid 56 års ålder, år 1951, med boken ”Jord och drömmar”. På något vis tycks han inkarnera den strävan och redlighet som under 1900-talet präglade så många av dem som byggde landet. Fredsrörelsen, nykterhetsrörelsen, den kommunala politiken, kooperationen och bildningen – allt detta hängde samman, i hans liv och i samhället.
År 1950 grundade Evert Huldén Svenska Österbottens litteraturförening. Nu, mer än sjuttio år senare, nyårsdagen 2023, upptäcker jag hans dikter med en nyväckt känsla av alltings sammanhang i tiden. Det förflutna, nuet och framtiden – allt ingår i samma dikt, i samma sång om mänsklig strävan och längtan.
Molnen driver över en vårblå himmel utanför mitt fönster, i pilträdet tjattrar en skata som skator alltid gjort. Samhället har förändrats i grunden sedan Evert Huldéns dagar, det har gått fruktansvärt fort, men mycket förblir detsamma. Allting börjar om. Nu igen. Alltid. ”Jag vaknar. / Jag är nära någon okänt, stort”. Dikten tillhör nuet, uppstår i samma ögonblick som jag läser den: ”Mitt hjärtas källa flödar av himlar. / … / Jag lever.”
