Lokal dialog mellan humor och religion / Monika E. Pensar

Vad betyder religion för dig? frågar jag författaren och komikern Alfred Backa efter att ha betraktat två av hans i mitt tycke finurliga och avslöjande visualiseringar av den senaste tidens religiösa debatt och konfliktlösning i Österbotten där en viss präst Dennis Svenfelt vägrar samarbeta med kvinnor som är präster, specifikt kyrkoherden i Pedersöre Mia Anderssén-Löf. Veckan före midsommarveckan beslöt sedan domkapitlet i Borgå stift att inte avkraga Svenfelt men han kommer inte heller att kunna jobba som präst i stiftet.

På frågan om religion svarar Backa: ”Det är något som är lite fint och allvarligt. Tror att det kommer sig av att det är så samhället uppfostrade mig att tycka. Religionsundervisningen gick ut på att det som sades i Bibeln var sant, resten av religionerna behandlades med mera skepsis. Så det är klart att det satte en del spår, att jag har en viss vördnad fastän jag själv inte är troende. Men jag har aldrig riktigt haft respekt för folks tro, det går inte riktigt ihop i min hjärna. Människor kan jag ha respekt för och deras känslor men om de tror nånting, varför skulle de få göra det utan att utsättas för samma kritik som allt annat i världen? Särskilt om deras religion får driva in skatt.”

Humor befriar där ensidighet kväver

Med sina pärmbilder av låtsasböcker om andliga frågor för barn som lustigt nog påminner om verkliga sådana, lyfter Backa fram katten på bordet både i en bild där prästen välsignar en flicka och rubriken som är skriven på dialekt lyder tolkad till högsvenska: ”Jag kan inte vara präst, men de kan inte du heller” och i en bild där prästen bryter stora nattvardsoblaten och rubriken är satt ”Tror ni en kvinna skulle klara det här?”.

Humorn är tillsynes gemytlig, den dialektala utformningen döljer skärpan. Men den som dröjer ett tag vid de s.k. barnböckerna kan plötsligt finna sig i teologins mörka och dystra bägare av misogyni som så väl kamouflerats av högtidlighet och tidevarv av religiös kontroll.
Jag märker också att ”Tror ni en kvinna skulle klara det här?” väcker diskussion på sociala media och jag följer upp en tråd där personer polemiserar för och emot. Somliga är oroliga för att humor i den religiösa hetluften kränker, väcker anstöt och splittring. Andra försvarar humorn som en möjlighet att uthärda i miljöer där kvinnosynen är knäckande och förtryckande. ”Humor är det enda som gör att man står ut med knasheterna” är det någon som säger på tråden.

Funderar själv vidare på samröret mellan humor och religion och tänker mig att ”splittring” knappast är det värsta som kan hända. Genom splittring har ju kristendomen fötts, liksom katolska och ortodoxa kyrkan, de karismatiska esoteriska rörelserna före protestantismen, protestanterna, väckelserörelserna, frikyrkorna. Och religioner överlag. Mångfalden i livssyn helt enkelt.
Konsten är väl att inte ta sig själv så fullt på allvar. Men också att ta sin övertygelse så pass mycket på allvar att vi förmår sätta en gräns för det som är orätt. Och där kan humorn vara en bra metod. Humor ska svida lite. Förvirra, avslöja, ge ett gott skratt.
Ofta upplever jag att Bibeln är både gruvlig och märkligt humorspäckad med absurda inslag och plötsliga vändningar. Speciellt på teman om kön, sexualitet och andlighet. Ur mitt perspektiv sett är det oerhört tragikomiskt att kristenheten motarbetat både kvinnors självständighet i allmänhet och prästtjänst för kvinnor då den totala berättelsen om hur gudomligt blir mänskligt har en kvinna i central roll som ”Gudsordets tjänarinna” och föderska av helighet.

Kan en kvinna bryta ett nattvardsbröd?

En spin-off av debatten om Svenfelt samt Backas komiska kommentar i form av bokpärm är en lågmäld bisats på facebook bland de hundratals och tusentals tystade berättelser som ”Herrens tjänarinnor” ännu går och bär på utan att få föda ut dem i ljuset. Förutom berättelser om osakligt bemötande, sexuella anspelningar, negligering, trakassering och andra maktmedel för att markera fortsatt manligt könsföreträde i religiösa sammanhang trots jämlikhetsplaner på arbetsplatsen och prästtjänster för kvinnor så finns också berättelsen om kvinnan som bryter oblatet ”fel”.
Hon gör sin prästgärning, bryter storoblaten men ack o ve lämnar en bit kvar på fatet som ska delas ut bland kyrkofolket. Och på följande medarbetarkonferens cirkulerar bilden av biten runt bland de församlingsanställda som bevismaterial för hur inkompetent hon dristat sig vara genom orätt brödsbrytelse av oblaten med stort O. Någon har fotograferat hennes misstag i smyg och visar nu upp det bland arbetskamraterna. För henne är Backas humor ett vittnesbörd, en verklighet som äntligen får synas och höras om hur småaktighet och kvinnofientlighet frodas, något som hon själv blev ombedd att tiga om. Men jag berättar det nu. Och jag hoppas på fler absurda stories från de finlandsvenska andliga landskapen. Bring it on! För be aldrig en kvinna tiga i församlingen, be henne inte att ruva på tärande hemliga kränkningar, be henne inte hålla inne med sin födslorätt till frihet, kraft och utrymme. Hon har burit kvinnoskammen länge nog. Nu får det vara slut med förminskandet av kvinnor i religiösa miljöer. Och kanske vi kan frigöra kraft genom skrattet? Via skrattet smälter bitterheten och vi kan börja glänsa och stråla som de Guds avbilder vi får tro att vi är. Vi vill verkligen slippa höra om hur mannen är en avglans av Gud, men inte kvinnan. Även om också det dryftats i allmän österbottnisk press de senaste åren.

Vad betyder humor för dig?

Med en tacksam tanke till Alfred Backas tokroliga illustrationer av våra knasiga andliga miljöer, undrar jag slutligen om författarens och komikerns egna definition på humor.
Han förklarar: ”Humor är väl allt som är kul. Allt från rent absolut trams och nonsens till mera ’samhällskritik’ (har verkligen tröttnat på att prata om samhällskritisk humor, det var roligare för 15 år sedan, men nu är plötsligt alla så samhällsmedvetna, det är inte lika roligt att vara kritisk längre, men ibland är den totala avsaknaden av samhällskritik också samhällskritisk). Själv tycker jag om att både skoja på ett tramsigt sätt och att ’busa med folk’, vilket är ett mera jordnära sätt att säga ’syssla med samhällskritik’.

Vi ser fram emot mera bus, Alfred!

Text: Monika E. Pensar
Bild: Alfred Backa

Inforuta:
Alfred Backa är född 1987 och bor i Vasa.
Han arbetar som bäst på en bok vid namn ”Finland 1800-nånting” om Finland under ryska tiden. Hans bok ”Finland hundranånting 1917 – 2017” utkom 2016 på Schildts & Söderströms och förklarar landets 100 år av självständighet med humorn som arbetsredskap.