Den evangeliskt-lutherska kyrkan i Finland har problem. En nyutexaminerad präst, Dennis Svenfeldt, väljer att sluta när en kvinnlig präst blir kyrkoherde i hans församling i österbottniska Pedersöre. Det är insikter angående det sakramentala i prästämbetet som gör att han inte längre kan samarbeta med kvinnliga präster.
Borgå stift har svårt att nyrekrytera präster i tillräcklig mängd. Och avhopp av unga präster som Svenfeldt är därför inte oproblematiska. Hela 40 procent av de prästerna i det finlandssvenska stiftet går enligt en artikel i Hufvudstadsbladet i pension inom tio år. Och det kommer bara 10-15 studenter årligen till prästutbildningen i Åbo, även om det finns plats för 25.
För stiftet är det alltså ett rekryteringsproblem att konservativa ungdomar skyr prästutbildningen och oro finns för att än fler kommer att lämna den evangeliskt-lutherska kyrkan om kyrkomötet beslutar att samkönade äktenskap skall ha samma vigselrätt som tvåkönade par. Trots att biskopen Bo-Göran Åstrand lugnar med att de präster som inte önskar viga samkönade äktenskap skall få slippa det även framgent, så biter det inte riktigt.
Antalet konservativa kristna som söker till präst minskar och på prästutbildningen är det en minoritet väckelsekristna. Samtidigt har flera församlingar redan öppnat sitt kyrkorum för samkönade äktenskap och mycket tyder på att kyrkomötet kan komma att besluta om att äktenskapet skall omfatta alla par. Något som kyrkomötet i Sverige beslöt redan år 2009.
Kyrkan försöker hålla sig neutral i äktenskapsfrågan. Professor Björn Vikström vid Åbos teologiska fakultet framåller i en intervju i Hufvudstadsbladet vikten av att ”vi som lärare inte genomdriver någon viss teologisk linje”. Och anser att det är bra att ”liberala och konservativa studerande sitter vid samma kaffebord och nöts mot varandra”.
När Vikström avslutar meningen med att detta nötande innebär att man förstår ”också sin egen övertygelse bättre” kan jag dock inte låta bli att tänka att det är just detta som framhålls som kärnan i religionsdialogen mellan olika religioner. Och att klyftan mellan konservativa och liberala teologer ibland kan upplevas lika djup som den mellan religioner.
Men jag tror att Vikström har rätt. En fördjupad dialog mellan konservativa och liberala kristna är viktig. Inte bara för att också konservativa studerande behövs för att fylla upp tjänsterna i Borgå stift. Inte bara för att laestadianerna hotar att starta egen frikyrka och allt det kan ställa till med. Utan också för att kyrkan faktiskt också är den största folkrörelsen i landet och att den behöver ha många ben att stå på för att vara en allmännelig kyrka.
Med detta sagt. Den finländska kyrkan borde ha genomför könsneutrala äktenskap för flera år sedan. Och det är ett misslyckande att intern religionsdialog om prästämbetet skall vara öppet för kvinnor är en punkt på dagordningen fortfarande år 2022, fast det gått 36 år sedan kyrkomötet med kvalificerad majoritet öppnade ämbetet för kvinnor. Denna alltför långsamma inkluderingsprocess har fått alltför många att redan kyrkan. Sist och slutligen måste den påskyndas, för kyrkans framtids skull.
Peter Björkman
