År 2023 har varit ett ofredens år. Rysslands anfallskrig mot Ukraina fortsatte under året med fortsatt stora mängder dödade och skadade, såväl civila som militära. Till detta har kommit tiotusentals döda i Gaza i det skoningslösa kriget mellan Hamas och Israel. I såväl Sverige som Finland har främlingsfientliga partier stort inflytande på respektive regerings politik. Och det som för tio år sedan skulle ha uppfattats som rasistisk politik ifrågasätts nu knappast alls. Saker som att det nu kan vara ok i Sverige med särlagstiftning i utsatta områden, som särskilda ”visitationszoner”.
För freden är det så kallade civilsamhället en viktig motkraft. Alltifrån idrottsföreningar till kyrkor. Oftast kännetecknas dessa av en i grunden inkluderande hållning. Det är till exempel inte förenligt med idrottsrörelsens ideal att peta en excellent fotbollsspelare bara för att denne kommer från en fattig förort. Lika lite kommer någon kyrka att börja visitera besökare inför nattvarden på grund av misstankar om ”dålig vandel”. Inte än. Och hoppeligen aldrig. I totalitära samhällen som det kommunistiska i Polen var kyrkan en sådan fredens oas där politikens särskiljande och polariserande normer inte tilläts råda. I en värld av krig och i en stat som för en polariserande politik bör kyrkan inte svepas med – utan fortsätter stå upp för fred och allas mänskliga fri- och rättigheter. Jag tror den har och måste ha den integriteten.
Det gäller också att kyrkorna fortsätter be och arbeta för fred i Gaza och inte glömmer bort att fortsätta göra detsamma för Ukraina, bara för att våldet är ännu mer skrämmande i Gaza för tillfället.
Med önskan om ett fredligare och mer tillitsfullt 2024,
Peter Björkman
