Simone Weil (1909-1943) är en fransk filosof vars aktualitet består genom decennierna. Strax före sin död får hon i uppdrag av franska staten att skriva en serie föredrag om hur Frankrike skulle kunna byggas upp igen efter kriget. I boken som i översättaren Gunnel Vallquists tolkning heter Att slå rot (L’Enracinement på franska) diskuterar Weil kring behovet av att känna sammanhang utan nationalism.
”Verkligt rotlösa människor kan knappast bete sig på mer än två sätt; antingen råkar de in i en själens dvala, liksom de flesta slavarna i romarriket, eller så kastar de sig ut i en verksamhet som alltid syftar till att, ofta genom våldsamheter, göra även dem rotlösa som ännu inte eller bara delvis är det.”
I det allt mera polariserade Europa där nationalismen på nytt sprider sig och där den kommit till makten i länder som Italien, Sverige, Polen och Ungern, finns det anledning at återkomma till de tankar Weil precist och analytiskt skrev för att hjälpa Frankrike och Europa efter kriget. Mycket av hennes analyser är väl så aktuella idag. I Att slå rot begagnar hon sig av den europeiska historien för att hitta vägar till en möjlig andligt rikare framtid för européerna,
”Totalitarismens avgudadyrkan kan endast motverkas av ett autentiskt andligt liv. Om man vänjer barnen vid att inte tänka på Gud, så blir de fascister eller kommunister av blotta behovet att få ge sig åt någonting.” När det gäller religionen avgränsar Weil dess funktion till ”att genomlysa allt profant liv, såväl det offentliga som det privata, utan att någonsin på minsta sätt behärska det.”
Hon menar också att politiken har en alltför krass inriktning, något som knappast har förändrats på de 70 år som gått sedan Weil skrev sin bok. ”Politiken betraktas nästan aldrig som en högtstående konst. Men det beror på att man sedan århundraden tillbaka vant sig vid att bara eller i alla fall huvudsakligen betrakta den som en teknik att gripa och behålla makten”. En inriktning som lett till att män som Adolf Hitler utan tvekan gett och fortfarande ger sig in på också brottsliga vägar att erövra makten.
När boken skrivs regerar Hitler fortfarande Tyskland, men flera av hans brott mot mänskligheten är redan kända. Weil skriver: ”Det enda straff som verkligen kan vara ett straff för Hitler och skrämma bort små storhetstörstande pojkar under kommande sekler från hans exempel är en så total förvandling av vår storhetsuppfattning att han blir lämnad utanför. /…/ Var och en kan, i detta nu börja straffa Hitler i sin egen själ genom att inrikta storheten på andra föremål än hittills. Det är långtifrån lätt, ty en social påtryckning lika kompakt som själva atmosfären motsätter sig det”.
En storhetstörstande pojke som ännu inte var född när Simone Weil skrev Att slå rot föddes ett tiotal år senare i den sovjetiska staden Leningrad. Går det att hitta en storhetsuppfattning där denne pojke som nu är krigsherre och krigsbrottsling och Rysslands president blir lämnad utanför? Jag tror att det är lika svårt, men nödvändigt, nu som på 40-talet att försöka göra det.
