Iskall sommar
Av uppenbara skäl kommer dessa rader inte att handla om vädret. Trots den höga lufttemperaturen for det en iskall vind igenom mitt inre när jag i augusti fick höra om att Annie Lööf var det tilltänkta offret för de mord på läkaren Ing-Marie Wieselgren som ägde rum i Visby tidigare i somras. Den 32-årige man som häktats för dådet anklagas för att ha begått ett terrorbrott. Mycket utredningar återstår att genomföra, men tänka bör vi göra under resans gång.
Jag delar inte Annie Lööfs uppfattningar om mycket. Med andra ord röstar jag inte på det parti hon leder. Men att därför önska livet ur henne är för mig lika otänkbart som att skrida till handling och faktiskt begå ett mord. Mycket började förändras i Sverige under slutet av 70- och början av 80-talet. När statminister Palme mördades blev själva händelsen en slags symbolisk vattendelare – bland annat miste Sverige sin politiska oskuld (om någon sådan någonsin hade existerat). Det var inte mordet i sig som innebar förändringen, det var snarast en bekräftelse på att en annan anda än den flera av oss vuxit upp med kommit in i samhället. För att hålla kvar vädermetaforen blev det mentalt mycket svalare hos oss.
Med det i somras faktiskt utförda mordet och det som inte blev av känns det som om vårt land har passerat ännu en gräns. Nu är det som om inte bara åsikter, utan de människor som hyser och propagerar för dem också är fel. Och där personer är fel är det uppenbarligen inte ett särskilt långt steg till att rent fysiskt försöka göra sig av med dem. För att återvända till mig själv och Annie Lööf: Jag tycker att hon har fel i vissa frågor, men därmed menar jag inte att hon är fel som människa. Det skulle jag inte tycka ens om jag faktiskt kände henne personligen och hade ett antal gäss oplockade med henne.
Och det är nu som den här spaningen blir riktigt obehaglig. Hon har en partiledarkollega som under covidpandemins allra värsta period sa att regeringen ”med berått mod har låtit en mängd äldre människor dö i onödan”. Hallå – vakna! Det är med sådana yttranden mentaliteten som slutar i politiska mord börjar byggas upp. Det är möjligt att regeringen fattade en del felaktiga beslut på dåligt faktaunderlag. Men att anklaga den för att strunta i medborgarnas väl och ve i ren cynism – det är inget vi säger i anständiga samtal. Ska vi gå med på att Trumpifiera det politiska samtalet i Sverige till att bli banal underhållning? Årets svenska valrörelse har av en bekant kallats för gyttjebrottning, och jag kan inte hjälpa att jag finner beteckningen mycket träffande. Om vi börjar karaktärsmörda varandra och kalla det debatt är det som om vi inte har lärt oss ett dugg av historien. Vägen till en vardag med politiska mord har förkortats avsevärt. Spelar det in i sammanhanget att antalet medlemmar i de politiska partierna minskar i oroväckande takt? Förr kunde en del av oss irritera sig på att det gick så långsamt att fatta vissa politiska beslut. Men så var det för att allting skulle förankras bland medlemmarna i de folkrörelseburna politiska partier som en gång i tiden var den svenska demokratins signum. Nu tycks allting handla om taktik, gillatryckningar och opinionssiffror.
Då kan en del otäckheter börja slinta under radarn. Jag vill inte hänga ut Centerpartiet, men det exemplet jag nu ska nämna hände på en centerstämma, där Annie Lööf för övrigt var ledig för barnafödande. Stämman fattade beslutet att verka för totalförbud av all omskärelse, kvinnlig såväl som manlig. En ung kvinna stod i talarstolen och sa sig veta vad religiöst förtryck innebär. Och hon sa det med exakt rätt darr på rösten. Obesvarad fråga: Skulle sekulärt förtryck vara så mycket bättre än religiöst? Beslutet är numera upphävt ska i rättvisans namn påpekas – och den stora glädjen med det är att det första beslutet var antisemitiskt, och jag undrar i mitt stilla sinne hur många av de röstande som var medvetna om det. Eftersom jag själv är kristen har jag ingenting till övers för omskärelsen för egen del. Men jag har djup respekt för den judendom som till exempel Jesus själv var en del av. Att förbjuda judarna att omskära sina gossebarn på den åttonde levnadsdagen är som att förbjuda oss kristna att döpa våra barn. Den romerske kejsaren Hadrianus är mest känd för sin mur mellan England och Skottland. Men han fattade också ett beslut om att totalförbjuda all omskärelse i slutet av 200-talet. Till hans tvivelaktiga heder ska sägas att han helt och hållet visste vad han gjorde: avsikten var att utrota judarna ur det romerska riket. Hur många känner till detta idag? Nazisternas utrotningsförsök som vi kallar Förintelsen var faktiskt inte deras egen idé från början… Men, apropå tonen i det politiska samtalet: Jag menar inte att alla som röstade ja på den där olycksaliga centerstämman är antisemiter. Men jag vill i all stillsamhet påpeka att de var med om att fatta ett antisemitiskt beslut. Och vid nästa stämma tog de till vett och rev upp det.
Avslutningsvis vill jag berätta om den helige Botvid som den medeltida kyrkan i Botkyrka är helgad till. Han var den som på allvar förde kristendomen till trakterna av det som idag kallas Storstockholm. Om vi lämnar själva helgonlegenden åt sidan och tänker på ett bestående arv från denne man kan vi se att också det är hotat. Han blev själv mördad efter att bland annat ha motverkat och i hög grad stoppat den hedniska blodshämnd som var standard i det förkristna Sverige (även om riket i modern mening inte existerade ännu). Han blev mördad nära den plats där det idag ligger en bensinstation, vid vilken en 12-årig flicka häromåret kom i vägen för en gänguppgörelse och blev ihjälskjuten. Symboliken slår till med full kraft: Här slutade blodshämnden för tusen år sedan, och här börjar den igen. I ett tungt kriminellt sammanhang förvisso, men ändå. När orden från samhällets ledning blir hårda och oförsonliga är ansvaret inte bara enkelt att fördela. Vi har haft en iskall sommar – måtte det inte bli flera!
