Du kan ej ta min levande ande! Så, mitt under rasande lopp böjer hon sig neråt och biter av sin ådra det arabiska stoet
Marina Tsvetajeva , 25 december 1924
Anden i mitt liv har funnit avtryck och gensvar i konsten och mitt eget uttryck är poesin. Att skulptera eller dansa hör till de ouppnåeliga drömmarna sen barndomen, vilka förenas i Dagmar Norells skulpturer och Virpi Pahkinens dans som i hennes föreställning Bönen där hon i slutscenen gestaltar samma form som Dagmar Norells verk Demeter. Till och med färgen i Pahkinens klädnad överensstämmer med Dagmars kvinnotorso i terrakotta men med en ljusare gul nyans.
Från första parkett såg jag Virpi Pahkinens verk Monolit Polygon. Befinner mig i andäktig väntan när svarta rovfåglar flaxar upp från golvet in i dimmorna som sveper över scenen. Detta är kroppskonst och anden går rakt igenom kroppen utan tankemässiga omvägar.
Genom dansarnas gåtfulla rörelser söker sig föreställningen fram till transcendent glädje. Lätt och fri lämnar jag teatern.
EROS som är kärlekens gud, sexualitetens manifestation, skjuter begärets pilar i människornas hjärtan, läser jag i programbladet till Eirik Stubös uppsättning av Sofokles Oidipus/Antigone på Dramaten. Poeten Marie Lundquist har översatt:
Att lägga handen på och känna vinddraget från dessa texter som överlevt så länge är hisnande. Det skänker hopp och tilltro till diktandet och den språkliga gestaltningskraften.
Poesin och hoppet – Tsvetajeva och Bonnefoy
Ingressen är sista strofen i samlingen Med gröna ögon och dikten har titeln Till livet. I ett brev till Marina Tsvetajeva ur essäsamlingen Fågel, Fisk eller Fjäril, skriver jag:
Den 18 juni 1939 avbryter du din sjuttonåriga exil i Paris för att återvända till fosterlandet…
Den 28 augusti arresterades din dotter och den 10 oktober din man och du blev en av de millioner Sovjet-kvinnor som tillbringade större delen av tiden i fängelseköer. Alya dömdes till åtta års arbetsläger och Efron till döden. Ni skulle aldrig återses. Du blev ensam med Mur, din fjortonårige son, utan hem och utan försörjning. …
När din son inte längre behövde dig fann du inte längre något skäl att leva. I ditt avskedsbrev till Mur ber du att om han någonsin skulle återse Sergej (Efron) och Alya att säga dem att du in i det sista älskade dem. Du slapp uppleva din mans arkebusering 1941 och hur din son uppslukades av fronten; efter 1944 finns inga spår.
Den 31 augusti 1941 biter du av din ådra och hänger dig. Hoppets ande hade övergett dig men din ande lever kvar.
*
I essän Skapandets handling och hemort i poesin skulle poeten och essäisten Yves Bonnefoy (1923-2016) nästan vilja identifiera poesin med hoppet men det kan inte ske utan vidare därför att ”det finns två slags diktning – varav den ena är lögnaktig och ödesdiger – liksom det finns två slags hopp.” Jag uppfattar hans utsaga som att det också finns ett falskt hopp som grundar sig på förnekanden, idylliseringar och förvrängningar av verkligheten.
Bonnefoy förespråkar att lära sig att leva i motsättningarna, något som också jag, sen ungdomen inspirerad av Leonard Cohen, eftersträvat. I dagens svartvita beskrivningar av verkligheten saknas hopp. Det gäller att inte klippa vingarna av fåglarna utan att inom sig bära och stå ut med det plågsamma och ovissa i stället för att tvinga in livet i fållor, diagnoser, etiketter och glasmontrar. Hoppet finns i paradoxen.
I en understreckare (88.07.15) skriver författaren Steve Sem-Sandberg att det hos Bonnefoy finns en dubbel strävan som kan se ut som en motsägelse:
en vilja att leva i de omedelbara intryck våra sinnen förmedlar till oss och en vilja att överskrida sinnesupplevelsen i en utforskning av det som vilar hinsides existensen: den totalitet av vara och tid som våra sinnen och tankar aldrig förmår uppfatta annat än glimtvis. Hans storhet är att han konsekvent låtit sina dikter alstras ur just denna motsägelse.
I förordet till essäsamlingen Den andra jorden skriver översättaren John Sundkvist att Bonnefoys poesi rör sig vid gränslinjen mellan mörker och tillblivelse, ”vid denna gryning som poesin alltid återvänder till, uppfylld av hoppet att någonting skall hända…” Och är det inte det som är hoppet, att något ska hända som förändrar, som bryter in, som lyfter världen och människan ur död, desperation, stagnation, krig, fruktan och ödeläggelse.
Sem-Sandbergs slutsats blir att Bonnefoys poesi präglas av spännvidd och konkretion där den vardagliga världen blir en uppenbarelse ”underbelyst av fördolda, hemlighetsfulla ljuskällor.”
Det gudomliga ljuset och atombombens
Förutom konst och poesi är hoppets ande alltså ljuset. Strimman av ljus i slutet av i tunneln. Många av oss har upplevt att vid en förlust, ett dödsfall, en olycka, katastrof eller ett sjukdomsbesked lägger sig mörkret och du befinner dig i en tunnel. Men om eller när vi efter en tid börjar se ett ljus längst bort väcks hoppet.
Men det motsatta finns också. Jag tänker på ljuset över Hiroshima och Nagasaki vilket dramatikern Yukio Mishima i sin pjäs Markisinnan de Sade, regisserad av Ingmar Bergman 1989 på Dramaten, kallar ondskans ljus.
När atombomberna föll var Mishima i tjugoårsåldern och tjugofem år senare begick han rituellt självmord. Förlorade han genom erfarenheten av ondskans ljus hoppet om mänskligheten jämsides med hoppet om sig själv?
Liksom inom all mystik kan man i den kristna finna mängder av ljusberättelser. Och det har hänt, framför allt inför uppbrott, att jag mött ett särskilt ljus. Det steg upp liksom en bekräftelse att jag var på rätt väg – ett ljus som spred lugn och förvissning.
För att förstå mer började jag läsa om det gudomliga ljuset i Östkyrkans mystiska teologi av teologen Vladimir Lossky (1903-1958). Där står att i den mån Gud ger sig till känna är han ljus. Det är ett ljus vi återfinner hos alla folk och i alla trosuppfattningar.
*
Inför ljuslågan kan människan drömma. Lågan lockar henne att fantisera. Den föder bilder och minnen som i filosofen Gaston Bachelards sista bok Lågan av ett ljus där han i drömmaren vid lågan ser en poet. Han citerar poeten Tristan Tzara: Ensamma låga, jag är ensam och frågar sig vilken tonen är i detta anrop av omöjlig kommunikation: sorg eller resignation, medkänsla eller förtvivlan?
Otaliga är stunderna när höst- och vintermörkren fallit på, då jag blivit sittande vid köksbordet framför lågan av ett ljus, som för Bachelard är en bild av ensamhet. ”Lågan är en värld för den ensamma människan.” Ja, men också en värld av gemenskap och kontakt med alla nuvarande och tidigare drömmare framför ljuset, där människan finns i ett förflutet som inte enbart är hennes eget utan ”i de första eldarna i världens förflutna.”
*
Författaren, föreläsaren och kväkaren Emilia Fogelklou (1878 – 1972) ska hela sitt liv återkomma till en händelse den 29 maj 1902 som hon kallade sin ”verklighetsupplevelse”. Den finns återgiven i en omfattande biografi av Malin Bergman Andrews:
Utan syner eller ljud av tal eller mänsklig förmedling upplevde hon i utomordentligt klarvaken medvetenhet det stora förlösande, inre undret. Det ’tomma skalet’ liksom brast. All tyngd och vånda, hela overklighetstillståndet sjönk undan. Hon förnam levande godhet,
glädje, ljus som en genomstrålande klar, lyftande, omslutande, otvetydig verklighet djupt inifrån.
Denna ljusupplevelse kallar Emilia Fogelklou sin födelse, att här börjar hennes tideräkning. Hon såg den som en Gudserfarenhet av enastående kraft som bar henne livet igenom. Och hon förstod att vad som hänt henne stod öppet för alla människor.
Emilia Fogelklou, som är en ledstjärna för dagens kväkare i Sverige, fortsätter att fängsla och eftersom förlag ger ut hennes böcker, trots att de ursprungligen sålde dåligt, finner hon femtio år efter sin död nya läsare.
I enlighet med hennes ord om kväkaren James Naylers liv i 1600-talets England som Ulf I. Eriksson i sin bok Liv i överflöd menar är hämtade ur hennes eget hjärtas ”evighetsdjup” strävar hon att leva efter ingivelsen och andens vilja i nuet. För att inte hamna vilse gäller det att ”lyssna till det inre ljuset”.
George Fox, en av de första kväkarförkunnarna, skriver:
Om I älsken Ljuset, kommer det att leda er från alla människor, så att I ej behöver se efter människor mer.
”Emilia är hjärtat som ser djupt; men den djupt seende blir också den djupt sårade ” och Ulf I. Eriksson frågar sig hur såret läks. Hur återvänder den förstelnade människan till livet om de hjälpande heliga krafterna förtvinar? Denna döden i livet kallar Fogelklou ibland sin djävul. Han finner att återkomsten bara tycks kunna äga rum såsom återuppståndelse och pånyttfödelse.
Synden för Emilia Fogelklou är hädelsen mot den Helige Ande, ensidigheten och inkröktheten. Mot skräckens ande ställer hon trons ande.
Men framför allt lyfter hon fram ljuset. När Emilia Fogelklou fyllde 70 år överraskades hon med samlingsvolymen Ljus finns ändå där hon själv var en av ljusbärarna som behövdes i en mörk tid.
Uppenbarelser – heliga Birgitta och Emilia Fogelklou
Hos Birgitta (hon utelämnade helgonbeteckningen) vars Uppenbarelser tillhör vår medeltids märkligaste skrifter, fann Emilia Fogelklou en själsfrände. Birgitta var en handlingskraftig mystiker som många skrivit om: ”Men ingen hade kommit riktigt nära Birgitta, så att man förnam hennes andhämtning och kände pulsen slå, som nu Emilia Fogelklou hade gjort.” skriver Malin Bergman Andrews och syftar på boken Birgitta.
Litteraturkritikern och författaren Sven Stolpe ansåg att Fogelklous skildring av Birgittas erfarenheter är bland det viktigaste och skönaste hon skrivit. Han menade att hennes Birgittabok också är en bok om henne själv och att ”den är skriven av den enda av vår litteraturs moderna författare, som själv upplevat de högsta och de kvalfullaste själslägena – som själv är mystiker.”
Stolpe hävdade även att i sin generation, som omfattade så många författare av rang, är hon den enda som rör sig på sådana djup, ”att helgonens och profeternas erfarenheter är henne fullt förtrogna – hon känner igen dem.” Dessutom är hon kvinna och när han jämför henne med Strindberg finner Stolpe att allt är ”stimuli och omognad vid sidan av djupupplevelserna i Emilia Fogelklous liv och författarskap.”
I en efterskrift kommenterar han mottagandet som att Fogelklous bok om Birgitta ”chockerade ganska mycket de manliga forskarna” när den kom 1919. Den hånades och förlöjligades och betraktades naturligtvis som ”icke vetenskap”. Mottagandet bidrog till att Emilia Fogelklou inte fortsatte sin Birgittaforskning samt att hon utestängdes från den professur som skulle ha möjliggjort detta.
I ett brev till henne skriver essäisten och kritikern Klara Johansson (KJ) att verket om Birgitta inte är skrivet utan ”framfött” och för en tid tagit med sig all Emilias kraft och vitalitet medan verket strålar. KJ antar också att boken är anstötlig för vetenskaparna. ”Det hör till deras livsvillkor att förkasta allt liv och därmed all konst.”
När Emilia Fogelklou arbetade med sin bok om Birgitta förnam hon henne hos sig i rummet. Genom att gå igenom uppenbarelserna gör hon ett själsporträtt men hon utforskar också medeltidens själsliv: ”Medeltidsmänniskan intellektualiserar icke nödvändigt det andliga, hon tar lika väl emot det medelst något – eller flera – av sina fem sinnen.” Om en dominikanernunna heter det att Herrens ord var så tydliga att hon ”också med kroppsliga öron förnam dem.”
I sin inledning till den svenska utgåvan av Uppenbarelser skriver författaren Birgitta Trotzig om heliga Birgitta att hon hörde ”till den art av stora mystiker, som medeltidens grymma livsvillkor då och då skulle kalla fram, färglysande i det obarmhärtiga mörkret. Präglade av verklighetskänsla, inte av senare epokers vita verklighetsflykt.” Det gällde att följa verkligheten som den verkligen är.
För Fogelklous Birgitta är den inre röstens auktoritet viktigare än någon myndighet utanför henne, om dessa skulle komma i konflikt, som exempelvis med härskares, prästers och påvars ämbetsord och påbud. Framför allt angrep hon kriget. Birgittas uppdrag var inte i första hand ”att gå och trösta de svaga” utan att ”skaka samvetena” på de mäktiga. Hennes syner av det onda lägger inte ansvaret på ”någon djävulsskepnad, utan in i människornas samveten”.
Emilia Fogelklou konstaterar att det också i Birgitta Birgersdotter slumrar anlag till vrede, högfärd, vällust, hårdhet, grymhet och en förkärlek för det sensationella och rafflande, egenmäktighet och hämndlust. Och att hon kunde vara dräpande ironisk. Uppväger gör en omutlig självrannsakan, hon är minst lika dömande mot sig själv som mot andra.
*
Heliga Birgitta, född omkring 1303 i Uppland, fick åtta barn med sin betydligt yngre man Ulf Gudmarsson (1316 – 1344). Både i Sverige och Italien, där hon efter makens tidiga bortgång, bodde i 25 år och blev medelpunkten för andligt liv, mötte hon hänförelse men också hat – kallades för häxa och trollpacka.
Från 1350 vistades dottern Katarina tillsammans med henne i Rom och blev kvar där till moderns död 23 juli 1373. För Birgitta var Katarina stor glädje samtidigt som hon oroade sig för att hon skulle bli våldtagen. De klädde sig i säckväv, sotade sina ansikten och föredrog att smyga ut när det börjat skymma.
Fogelklou finner att Birgitta älskar brinnande men aldrig blint och att något inom henne ständigt gråter. Hon tror att Katarina var den som förstod henne bäst och också såg det lilla barn hon också var.
Emilia Fogelklou avslutar sitt tankeväckande och upplyftande arbete med konstaterandet att efter 700 år förmår Birgitta skaka om oss med sitt: ”Vänd om!” Och att ingen av våra medeltida gestalter fick en sådan strålvidd. Hon var sig själv, en bland dem ur vilkas väsen det efter sekler alltjämt talar: ”Den som är nära mig är nära elden” – den heliga!
Gudomlig andning
Det är inte ovanligt att kvinnliga konstnärskap tagit fart relativt sent i livet som för Dagmar Norell (1917 – 1996) som blev konstnär först efter att ha verkat som läkare och psykiater i Indien.
Redan i barndomen hade hon upplevelser som förebådade hennes liv som skulptör:
Som barn i 6-8 års ålder, drömde jag gång på gång att en snurrande spiral, ljusspiral, närmade sig från en mörk bakgrund. Det började som en avlägsen punkt och växte ju närmare den kom för att, som jag fruktade, tillintetgöra mig. Jag vaknade i skräck.
Under en psykoanalys berättade hon denna dröm för professor Medard Boss som gav en för henne meningsfull förklaring: ” Barn med stark vitalitet och skaparkraft blir ibland medvetna om denna innan de ännu är mogna att införliva den i sin personlighet, och plågas då av drömmar där kraften gestaltas som en lysande snurrande spiral.” Det är en kraft som ännu är alltför överväldigande för barnet att handskas med och därför känns skrämmande.
Det var efter åren som psykiater i Indien som Dagmar Norell hamnade i psykoanalys i Schweiz. Hon var 39 år och enligt egen utsaga ett vrak till kropp och själ; hade hallucinationer, svår ångest och en fruktansvärd huvudvärk. Till och med att tala med Boss var i början svårt.
Hon var sin 44-åriga mammas nionde graviditet och blev yngst i en syskonskara på sju där den äldste brodern var tjugtvå och den yngste sju år äldre. ”I min djupgående psykoanalys i Schweiz i slutet på femtiotalet sökte och sökte jag efter någon känsla av emotionell trygghet i min tidigaste barndom, men där fanns endast en stor ångestfylld tomhet, att jag måste vara tyst för att inte störa.” Till saken hör att modern återkommande var deprimerad och när hon grät trodde barnet Dagmar, som barn gör, att hon var orsaken.
Förutom hopp ger mig hennes verk kontakt med det översinnliga och med min kvinnokropp. Själv talar hon om hur hon gång på gång blir gravid med nya former och skulpturer. I hennes dagboksanteckningar I krukmakarens verkstad från Långfredagen 1969, läser jag: ”Strövar i solen och känner hur Det Ofödda växer i mitt sköte. Former som jag ännu inte sett, ännu inte vet något om.”
Kort därefter föddes ur en morgonmeditation den okända skulpturformen och under kommande år hade hon flera drömmar om att hon höggravid kördes till BB. ”Ibland var det alldeles för tidigt och jag fick vända hem igen. Ibland raskt in i förlossningsrummet. Då var det tid att gå in i verkstaden!”
Kännetecknande för Dagmar Norells verk är att de är både sinnliga och översinnliga men också påtagligt kroppsliga. Hon upplevde sin kropp som ett kärl och de många auberginformerna leder tankarna till kroppens inre organ som lever, hjärta och njurar; välkända former för henne som läkare.
Återkommande talar Dagmar Norell om den ”Gudomliga andningen” och skildrar hur hon en dag satt på golvet med korslagda ben och upplevde sin kropp, sig själv, ”som ett käril som ska tömmas och fyllas med andningen ut och in, med den Gudomliga andningen”. Livets puls, med ett givande och tagande i gemenskap med andra.
Innan hon visste ordet av satt hon i ateljén och gjorde en rund platta som hon kupade i handen. Det färdiga verket blev en människa som sitter med händerna ihop, vilande på nedre delen av buken. En grannfru fick se en skulptur precis efter bränningen och utbrister: ”Just så föreställde jag mig att själen såg ut när jag var liten.”
Hennes lilla bok Guds andes vind avslutas med följande uppmaning vilken är längtansvärd men långt ifrån lätt:
Allt är egentligen så enkelt –
att bara vara i Guds skaparkraft hans vind som blåser genom
allt som är
