– om det kusliga i behovet av att återuppväcka
ett gammalt drama
Perserna (nyövers. Jan Stolpe & Lars-Håkan Svensson, ellerströms, 2022)
Är kriget ett parentetiskt hugskott, ett oväsentligt bihang till människans historia? Rentav det smutsiga annexet till mänsklighetens värdefullaste, mest heliga rum? Eller måste frågan formuleras annorlunda, avnaivieras – är människan ett obetydligt och kort kapitel i krigets digra historiebok? Den möjliga skillnaden må vara av akademisk art, och kan kanske tyckas oväsentlig, men den är faktisk värd att uppmärksamma. Svaret präglas – mest troligt – av var i världen man lever, av vilka villkor som påverkar vardagen och av vilken samhällelig status, vilken klasstillhörighet man har. Frågorna har i vilket fall efter Rysslands mer än brutala intrång i Ukraina aktualiserats. De flesta människor i Europa har säkerligen invaggats i föreställningen om att vi kommit förbi världskrigens epok. Om detta kan man nu inte annat än tala klarspråk: illusionen kunde knappast vara mer fulländad.
Vi har inte lärt oss något om varför frederna 11 november 1918 och 8-9 maj 1945 till slut blev det enda rimliga efter slaktandet av en så obegriplig mängd människor.
Det har Putin med all önskvärd tydlighet bevisat med sin obarmhärtiga aggressivitet, vilken man i sin inskränkta europeiska identitet länge trott hörde äldre tider till. Den förre KGB-mannens roll i detta makabra och skamliga skådespel som utspelas i vad som måste betecknas som vårt närområde kan inte betonas nog. Kriget – liksom alla andra krig, pågående eller nyligen avslutade – flyttar oss inte bara hundra år bakåt i tiden utan över tusen år till tider då krig var vardag, aldrig något främmande skrammel långt borta i fjärran utan tvärtom en ständigt närvarande realitet.
Om Ukraina-kriget bevisar någonting som helst i Kiplings uttjatade Öst är öst, väst är väst och aldrig mötas de två må vara osagt, men det är frestande att se det ryska överfallet som en fortsättning på den krigiskhet som präglat relationen mellan världsdelarna. Den som vill förstå mer av bakgrunden till denna ofta så plågsamma konflikthärd, detta så svårgripbara i mötet öst-väst, gör klokt i att vända sig till litteraturen.
Ett verk, nyöversatt från grekiskan och med en oerhört kuslig relevans, är Perserna – den enda bevarade grekiska tragedi som tar upp en dagsaktuell händelse och vad man känner till det äldsta av alla grekiska dramer. Mig veterligt tillhör ingen av översättarna – Jan Stolpe och Lars-Håkan Svensson – vårt lands framgångsrika siare. Man skulle nämligen kunna tro det – Perserna ges ju åter ut i en tid som formligen skriker efter hållbara svar på den relevanta frågan Varför? Till det sorgliga hör att frågan kunde ställas också förra gången det begav sig i svensk språkdräkt – Emil Zilliacus översättning från 1934. Det tycks alltså som om kriget aldrig varit en oväsentlig parentes i människans historia – om nu någon alls inbillat sig det.
Nyöversättningen kunde således inte heller den här gången ha getts ut vid ett lämpligare tillfälle. Tragedin, eller sorgespelet som man också kan benämna genren, hjälper oss att inse att vidden av krigets problematik absolut inte kan begränsas varken till vår tid eller till 1930-talet. Eller för den delen till 400-talet f Kr.
Men Perserna, som vid flera tillfällen aktualiserats genom nyuppsättningar i andra för mänsklighetens avgörande skeden, till exempel i samband med invasionen och bombningen av Irak under tidigt 1990-tal, gör något så unikt att det försöker förstå den i kriget besegrade parten – perserna. Varför gjorde Aiskylos på detta viset?
Vi förflyttas till 480 f Kr och sjöslaget vid Salamis, inte långt från Aten. Aiskylos, som själv deltog både i Maraton 490 f Kr och vid Salamis och som på nära håll fick se krigets fasor, han miste bland annat sin bror, har ändå inte låtit hat och illvilja gentemot motståndarna styra skeendet i dramat. Tvärtom får man säga – den poetiska frihet som han tillåtit sig går på egna vägar, bortom smärta och trauman. Åskådarna som på Dionysosteaterns scen i Aten såg vad som första gången gestaltades våren 472 f. Kr., fick lyssna till de besegrade persernas version och upplevelse av kriget. De närvarande har haft detta krig i färskt minne, vilket kan ha inneburit att pjäsens budskap blev svårt att ta in: utanför teatern fanns ännu förödda hus och nedbrända tempel, de dödas gravar med dithörande förstörda gravmonument vittnade om vad som utspelats. Vi måste också betänka att många av åskådarna på läktarna själva deltagit i stridigheterna och att ett flertal av dem mist anhöriga på slagfälten. Vi ska även hålla i minnet att teatern i 400-talets Aten vanligtvis hade en politisk funktion: det förväntades att dramat skulle hylla och bejaka stadens ledande politiska och kulturella elit, och samtidigt lyfta fram idealet som sågs som det värdefulla – det panhellenska. Atenskt och hellenskt skulle i förening och samarbete vara det ultimata och vägledande. Ändå förläggs handlingen i Perserna till barbarernas främmande jord.
Återigen måste man ställa sig frågan varför Aiskylos gestaltade budskapet som han gjorde. Vi återkommer till detta.
*
Modern vetenskaplig forskning från de senaste hundra åren har, tillsammans med arkeologiska fynd, banat väg för en ny syn på perserna. De uppfattas inte längre som exotiska barbarer – ”de andra”, ”de främmande och annorlunda”; perserna var inte olika grekerna utan tvärtom såväl lika dem som betydelsefulla för dem. Grekiska statsbildningsförsök och romarrikets centraliserings-strävanden har sina rötter i öst. Kultur, styresskick, förvaltning och myntning samt – hör och häpna – också innebörden i ord som frihet och humanitet har spritts från öst till väst. Överord? Knappast.
Jag är medveten om att det förstås kan uppfattas så, men den som inte tror mig rekommenderas två böcker. Den första är Carl Nylanders ”Avtryck av liv” (2010); i ett kapitel tydliggörs hur låsta och fördomsfulla vi varit i vår syn på den så kallade Orienten. Nämnde Nylander har mer än någon annan i vårt land bidragit till att förändra vår syn på perserna, och därmed på sätt och vis gått Edward Said till mötes. Denne kristne palestinier är en av de mest hårdföra kritikerna av orientalismen, det vill säga detta exkluderande och föraktfulla betraktelsesätt som placerar människor och världsdelar i en global hierarki med en översta makttopp som utgörs av väst, som i sin europeiska tappning dominerar och styr historieskrivningen. Said uppfattar det som att Aiskylos i Perserna låter Europa och bara Europa ge röst åt Orienten: ”Europa är mäktigt och artikulerat. Asien är besegrat och avlägset.”
Den andra betydelsefulla boken, ”Antikens Persien” (2016), visar också hur persernas kosmopolitiska framtoning bland annat innebar ett visst mått av gränsöverskridande tolerans för de människor som levde inom rikets gränser. Religiös och intellektuell frihet hör ju normalt knappast till sådant som vi förknippar med persernas herravälde. Herodotos, historieskrivningens fader, var full av beundran för persernas förmåga att hålla samman sitt väldiga rike från Indus i öster till Thrakien i nordväst, Egypten i söder samt Libyen i sydväst.
Men leta själva upp dessa två böcker – ni ska inse att Herodotos beundran inte alls är särskilt svårförståelig. Jag vågar utlova intressant läsning.
*
I Aiskylos verk helleniseras perserna mer eller mindre, men inte i ett förlöjligande eller förminskande syfte. Snarare tvärtom – i ett värdigt förmänskligande, i ett försök att komma bortom krigshets och övermod. Det betyder inte att Perserna därför kan kallas ett antikrigsdrama eller en tragedi som tar ställning för fienden, för något sådant kan man inte hävda. Sture Linnér, vårt lands främste filhellen, tar inte till storsläggan med följande ord, hämtade ur ”Lans och båge” (1992); snarare drar han en lans och spänner bågen för en mer sanningsenlig karaktäristik av det storslagna med Perserna. Aischylos uppför ”ett segermonument utan motstycke, präglat av ädel besinning, vidsynthet och varmhjärtat medlidande med fienden – därtill i ett svindlande skönt språk.” Dramat är enligt Linnér ”en lektion i besinning, ej en demonstration av hellenskt högmod.”
Men varför då denna empati med de besegrade perserna, som absolut inte var några duvungar i krigiskt hänseende?
Perserna utspelas i realtid på persisk mark, ingen annan stans. Någon grek får inte vara med, om nu inte Aiskylos haft för avsikt att visa att alla i hela stora världen egentligen är att betrakta som greker. Vid palatset i Susa, en av rikets huvudstäder, är de tolv männen i kören oroliga för de kan bara ana hur det går för alla vapenföra män som krigar långt borta. Så träder drottning Atossa in på scen; hon är kung Dareios änka och mor till den frånvarande sonen, kung Xerxes. Körens oro är också hennes, och vi som har historiens facit vet att denna är befogad.
Man beslutar sig för att återuppväcka den döde Dareios; han som en gång byggde riket och allt välstånd lockas upp ur sin grav av all ”klagolåt”. Illusionsfri, klarsynt och smått brutalt hävdar han i en av sina första repliker att lidandet är ”den lott som blivit människans.” Sedan talas det vitt och brett om de oövervinnerliga persernas möjliga olyckor och förluster på grekisk mark, Dareios framstår som en klok (grekisk) filosof – ”Försök att varje dag bereda själen njutning”. Han varnar för högmodet, vilket han ser som ett oförlåtligt brott. Sedan får tragedins verkligt tragiske figur komma till tals – Xerxes som med Emil Zilliacus ord är ”mera ömkansvärd än förhatlig”. Avslutande delen upptas av körens klagande och av Xerxes bittra insikt om den stora katastrofen – den persiska arméns undergång. Men sorgen och uppgivenheten betyder inte att de segerrika grekerna hånas; tvärtom är det själva krigets ondska aktörerna på scenen förfasas över.
Aiskylos avsikt med Perserna är att varna för övermod (hybris) och oförmågan att se fienden, ”de andra” som människor; sådant som ansågs värdigt och mänskligt bland grekerna själva, ville han överföra också till andra folk. Att håna och förakta perserna skulle vara detsamma som att gå emot gudarnas vilja. De goda (grekiska) egenskaperna måste spridas också österut, därav Aiskylos empati med det besegrade folket i detta väderstreck. Budskapet skulle, även om utgångspunkten alltid var grekisk, visst kunna betraktas som universellt föredömligt, inte enbart begränsat till en grekisk kontext. Om man så vill kan man skönja korrespondenser med mycket av det som är betydelsebärande i Iliaden och Odyssén – också fienden är människor, också den grymme motståndaren har varit ett oskyldigt barn en gång. Jag förbiser av utrymmesskäl sådant som i tragedin förklenar perserna och som bland andra ovan nämnde Edward Said påpekat – förutom ett viktigt exempel: persernas systembygge och förfinade livsstil kan inte konkurrera med demokratin i Aten och invånarnas bättre förnuft, enligt Aiskylos (och grekernas) uppfattning.
*
Jan Stolpe citerar i sitt förord Durs Grünbein, och denne tyske poet/essäist hjälper oss att se rätt. Perserna är aktuellt och verkligt relevant att tala om i anslutning till vad som pågår i Ukraina. Visste vi inte att härskaren som åberopas i citatet nedan är Xerxes, i dramat av sin mor drottningen kallad ”vildhjärnan”, skulle man visst kunna tänka sig att det är vår tids insiktslöse Putin. Här återger jag Durs Grünbeins karaktäristik (i Jan Stolpes översättning):
I betydligt högre grad är det en pjäs mot den våldsamma upprustningens övermod och krigshetsens blindhet. Huvudmotivet är denna hybris hos en härskare som föreställer sig fälttåget som ett slags semester och enbart ett tågande genom fiendeland och som just därför måste misslyckas.
Flera repliker och yttranden i Perserna går att lyfta ut ur sitt sammanhang för att visa hur historien går igen, mönstren och grymheterna upprepas. Putin är så att säga inte den förste krigshetsaren som får bita i det sura äpplet och som har opinionen på hemmaplan att ta hänsyn till. Det pekas i dramat också på alternativa scenarier med mindre förödande förluster som resultat, och dessa möjliga vägar framåt skulle kunna jämföras med alternativ rysk utvecklingshistoria (tänk exempelvis Perestrojkan och Gorbatjov).
Men jag nöjer mig avslutningsvis med att citera en central textpassage, och återger den först i Jan Stolpes och Lars-Håkan Svenssons version, sedan i Emil Zilliacus äldre dito. Avsikten är givetvis främst att visa på dramats aktualitet, men också ge läsaren viss möjlighet att märka vad som hänt med svenska språket från 1934 till 2022.
Här ges ordet till kören, som representerar perserrikets invånare:
Nu suckar hela Asiens jord
som tömts på alla sina vuxna män.
Xerxes förde bort dem /…/
Xerxes förgjorde dem /…/
Xerxes drog dåraktigt i krig
(Stolpe, Svensson, 2022)
Hela Asien nu suckar
grymt på sina söner plundrat.
Xerxes förde dem /…/
Xerxes förgjorde dem /…/
Xerxes krossade allt i sin dårskap
(Zilliacus, 1934)
Ja, det finns all anledning att tro att många ryska mödrar nu suckar, på samma sätt som hela Asien en gång suckade. Xerxes roll liknar Putins – ingenting har vi lärt oss, ingenting, ingenting. Tider går igen, grymheter består, ofta påminner människor från olika tider om varandra. Det vettlöst barbariska i vår människonatur har vi inte lyckats komma till rätta med. Storhetsvansinnet tycks vara en hemsk egenskap som hör till alla tider.
I dramat skulle kören om detta faktum unisont klagande ha utbrustit O ve! O ve! O ve! (i Emil Zilliacus översättning) eller Popoí! Totoí! (i Jan Stolpes och Lars-Håkan Svenssons nyöversättning).
Michael Economou
