Ann-Helén Andersson / Poesi

Här i vårt ruttna Getsemane

Herre, återkalla våra liv

då vi förrått oss själva

gång på gång

våldfört oss på

självmänskligheten.

Vi är flyglarmens ångestskrin.

Vi är sjunkna världshav av smärta.

Vi är den förbjudna frukten i Edens lustgård.

Vi är de som förråder och de som förråds.

Fastän vi flyr från tyrannernas angrepp

trots att vi rusar från våld och förtryck

hamnar vi likväl i bödlarnas fångstnät

slits våra armhålor sönder på torterarnas sträckbänk

blir vi svimfärdiga av hunger i en förintelsebarack

klöser vi fingrarna blodiga längs betongväggen i en gaskammare

gråter vi av förtvivlan i ett sönderbombat barnsjukhus

kramar vi om en blodig filt som nyss tillhört vårt diande barn.

Fastän vi bad om nåd

utlämnades vi till förnedring och död

tvångsdeporterades alltför många av oss:

Auschwitz-Birkenau, Gulag, Guantánamo, Hoeryong

och många andra, oräkneligt många andra, platser av sadism.

Lägervakterna slog oss sönder och samman

medan de skrattade och bekymrade sig över annat.

Vi angav varandra för att inte gå under själva.

Våra kroppar är köldskadade sedan sekler tillbaka.

Vi har tvingats amputera både armar och ben

på grund av grymma vårars isvindar.

Allt vi hör är ekot av våra ångestskrin

bakom murar och taggtrådsstängsel.

Platsen för vår födelsekyrka är numera ockuperad mark

är muromgärdad och terroristanklagad.

Är det någon som överhuvudtaget hör vår klagan?

Vi vandrade hela vägen från vårt Getsemane

till utspridda platser längs jordens hörn

där många av oss förrådes, förnedrades och mördades.

Vi gav upp hoppet

när vi såg barnsoldaternas grymheter

Vi kräktes galla

som vi spydde

och som vi fortfarande

kastar upp.

Vi vet inte hur många grymheter nu.

Vi minns inte vilket århundrande vi tappade räkningen.

Förtvivlansropen sträcker sig högre än himlen.

Alla förnedringsakter vi inte förmår tala om.

Alla perversiteter som inte går att fästa på ett pappersark.

Allt det vi inte ens kan gråta fram.

Är detta att vara människa?

Är det verkligen så här vi skulle ha det?

Herre, förbarma dig.

Kapa våra törnetaggade fasor

innan vi kvävs inuti våra intrasslade huvudskålar

av vildväxten utanför vår kontroll.

Herre, hjälp oss.

Vi är långt bortom tårar nu.

Hjälp alla oss som plågas

och förråder varandra

här i vårt ruttna Getsemane.