Ann-Helen Andersson: Som nyanserna på min favorittavla (Ekström & Garay, 2022)
Ann-Helen Anderssons debutdiktsamling har ett tilltal som gör att jag som läsare känner mig som en kär brevvän. På den tiden man förväntansfullt gick och väntade på brevbärarens bil för att den potentiellt hade med sig ett handskrivet brev.
Boken börjar med dikten (Ett Facebookmeddelande till artisten Albin Lee Moldau). Dikten är ett sådär öppenhjärtigt, humoristiskt, hejdlöst och intelligent brev som nästan ingen annan skulle kunna skriva, möjligen Kristina Lugn (vars författarskap Andersson för övrigt skrivit en doktorsavhandlingar om):
”Här kommer några snedskrivna rader från ännu en beundrare / ännu en ringrostig människa som förälskat sig / i din sagolikt sorgsna röst med absolut känslogehör”.
Efter den inledningen berättar diktjaget om Soheil, en älskad själsfrände i tonåren, som dör innan han hinner nå myndighetsålder. Boken är en återupprättelse av den iranske invandrarpojke som diktjaget träffar på Rikets sal.
”Han brukade ge mig lappar efter mötenas slut / texter han skrivit när det varit långtråkiga predikningar / Han skrev om krabbor hajar och korallrev / hur spännande han tyckte det var med undervattensvärldar”
I skolan var Soheil totalt utmobbad och övergreppen urartade i ren misshandel: ”den kanhända värsta uppväxtkombinationen var hans / att vara svartskalle och jehåvas på en och samma gång”
Soheil blir psykiskt sjuk och gör flera självmordsförsök innan han slutligen dör. Författarjagets liv fortsätter och läsaren får fortsätta ta del av brev med diktens avbrutna rader. Brev som aldrig glömmer Soheil, även om hans namn inte nämns. Brev som utan konvenans och tillrättalagda formuleringar tar sig an tro, sjukdomar och kärlek med ett språk som gnistrar av liv, kärlek, vrede och öppenhet.
Jag avslutar med att citera Kristian Lundbergs efterord om boken: ”Den är anmärkningsvärd i sin självklarhet, i sin oresonliga ilska och sorg. Det är inte bara förlusten av en människa. Det är också förlusten av en framtid som var tänkt att gestalta sig som en delad erfarenhet av att leva”.
Läs den. Det går blixtsnabbt, fast den är på över 180 sidor. Går liksom inte att sluta läsa ett riktigt långt brev från en kär brevvän!
Peter Björkman
