En stor själ för vår tid
All smärta som inte gör fri
är förlorad smärta.
Simone Weil
Den franska filosofen Simone Weil har fått etiketter som geni, helgon, anorektiker och gnostiker, alla lika missvisande och vilseledande som den senaste autismdiagnosen. Kropp och själ hör för henne samman, liksom andlighet och politik.
Hon föddes den 3 februari 1909 i en välbeställd, sekulariserad fransk-judisk familj och tillbringade uppväxten i Paris. Länge förutsåg hon andra världskrigets utbrott och när Paris ockuperades flydde Simone Weil tillsammans med föräldrarna till Marseille, där hon fortsatte sina studier, skrev och arbetade i flyktingläger. Själv undrar jag om inte det faktum, att hon var fem år när första världskriget bröt ut och nio när det tog slut, har präglat henne i högre grad än som lyfts fram av hennes biografer. Hon blev 34 år.
Hennes bok Att slå rot (L´Enracinement) tillkom på begäran av den franska exilregeringen i London, som en serie föredrag i den fria franska radion. Syftet var att beskriva de grundläggande idéerna i en återuppbyggnadsplan av Frankrike efter kriget. Här behandlar Simone Weil en mängd andliga behov, däribland frihet, ansvar, jämlikhet, yttrandefrihet, trygghet och sanning. Och att slå rot är också ett andligt behov, kanske det viktigaste och mest förbisedda där hon ingående behandlar olika slag rotlöshet som arbetarklassens och jordbrukarnas.
Om friheten skriver hon:
Friheten är en oumbärlig näring för människans själ. Frihet i ordets konkreta bemärkelse består i möjligheten att välja – en reell möjlighet. Men för varje form av gemenskap måste det finnas regler dikterade av det gemensamma bästa, och dessa regler begränsar möjligheterna att välja.
Frånsett själens behov talar hon om människans skyldigheter i stället för om mänskliga rättigheter, därför att sådana alltid kan missbrukas. ”Det faktum att en människa har en evig bestämmelse förpliktigar endast till en sak, nämligen respekt.” Av det följer bland annat att det är en evig förpliktelse att inte låta människan hungra när man kan hjälpa henne.
Om boken skrev Albert Camus när den några år efter krigsslutet hade kommit ut: ”Man kan omöjligt tänka sig en pånyttfödelse av Europa om det inte tas hänsyn till de krav som Simone Weil här fastslagit.”
I förordet finner Gunnel Vallquist att hennes politiska synpunkter är djupt originella och profetiskt klarsynta. Simone Weil avslöjar det som är falskt och oäkta, som den falska patriotismen och den falska storhetsuppfattningen där styrkan förhärligas, vilket gör oss medskyldiga till Hitlers brott. Likaså berör hon spridandet av falska ideologier där ansvaret ligger hos de intellektuella, hos skribenter och vetenskapsmän.
Att slå rot avslutas med kravet att i ett välordnat samhällsliv bör kroppsarbetet utgöra dess andliga centrum.
Ett dödsbud
Simone Weil har funnits med mig större delen av mitt vuxna liv. Förutom en själsfrände i sanningslängtan känner jag igen mig i hennes behov av frihet. För Weil innebär längtan efter sanning också en längtan efter kontakt med verkligheten. Och att längta efter kontakt med verkligheten ”är att älska den. Man längtar efter sanningen endast för att få älska i sanning.”
Trots att jag till en början sällan fick kontakt med vad jag läste, förde orden mig till dimensioner i tänkandet som jag ännu inte kunde omfatta men anade var tänkbara. Blev upprymd när hennes formuleringar skakade om och fick in mina tankar i nya banor.
I dessa fanns kombinationer av tanke och känsla, hjärna och hjärta, som jag eftersträvade; uppmuntrad redan i småskolan av min lärare som i mitt poesialbum skrivit: ”Lycklig den vars huvud är med hjärtat i förbund.”
Simone Weils ord på boksidorna lockade mig som hemliga grottor. Återvände alltid till dem, viss om att någon gång skulle min läsning bära frukt och jag skulle kunna ta emot henne. Det skedde på en båt:
Ett dödsbud ledde till att jag i natten forsade fram genom den yttre, mellan och inre skärgården, förbi Glas Kalles grav där pappa sagt att han ville att hans aska skulle strös för vinden över hav.
Efter att i evigheter ha suttit längst ner på akterdäck, lutat mig över relingen och försvunnit ner i propellrarnas vattenkaskader, plockade jag med frusna fingrar fram Simone Weil ur axelremsväskan.
Hennes bok Tyngden och nåden tröstade mig och i förordet av Margit Abenius möter jag barnet Simone: ömtålig, blyg och för sin ålder klok eller snarare vis med en sanningskärlek utan gräns. Gemensamt för berättelserna om henne är: ”Ett gåtfullt och ändå klart medvetande om en alldeles egen väg… inlevelse i alla utstöttas lott, hand i hand med en oböjlig vilja att avhända sig själv privilegier och förmåner.”
I tonåren föll Simone Weil enligt henne själv ner i ”bottenlös förtvivlan” därför att hon, i jämförelse med den tre år äldre brodern André som var ett matematiskt geni, ansåg sig obegåvad. Vid den här tiden ställde hon orimliga krav på sig själv, fördömde både sin bristande intellektuella kunskap och motoriska klumpighet.
Det var inte yttre framgångar jag stod efter, jag sörjde över att jag aldrig skulle nå det transcendenta rike, där bara de verkligt stora vinner inträde och där sanningen bor. Jag ville hellre dö än att leva utan sanningen. Efter månader av inre mörker fick jag plötsligt och för alltid den förvissningen, att vilken människa som helst, även om hennes intellektuella utrustning är nästan ingen, kan nå detta sanningens rike, förbehållet genierna, om hon bara begär sanningen och oavlåtligt bemödar sig om att finna den.
En liknande insikt fick jag sista gången jag såg min pappa, lagerarbetaren med sexårig folkskola om vilken det sas att han var renhårig. Han tyckte präster var skenheliga hycklare liksom politiker och gick aldrig i kyrkan. Befriad från lagrets fängelse med järnstänger framför fönstren, levde han ålderdomen på en ö. Nu satt han omgiven av sina rosor klättrande på spaljéerna i en korgstol på verandan, med sitt vitmolnhår och ansiktet förvandlat till ljus.
För Simone Weil hör ljuset sanningen till. Och genom henne fick jag bekräftelse på något jag tänkt: att pappa var en andlig människa.
Det är också om honom, som ett halvt sekel kroppsarbetat på fabriker och lager, hon skriver när hon säger att det finns människor som arbetar åtta timmar om dagen och sedan på kvällen ”ålägger sig den stora mödan att läsa för att öka sitt vetande. De hinner inte verifiera uppgifter på de stora biblioteken. De tror vad de läser. Man har inte rätt att ge dem otjänlig föda.” För henne är behovet av sanning heligare än något annat och när hon läser den oerhörda mängd ”av faktiska oegentligheter som utan blygsel torgföres i böcker” är det som att ”dricka vatten ur en tvivelaktig brunn.”
Tre upplevelser av Guds närvaro
Det långa citatet ovan ingår i ett avskedsbrev som Weil 1942 skrev till sin gode vän dominikanpatern Joseph-Marie Perrin, vilken följande år häktades av Gestapo. Hon kallar brevet ”En andlig självbiografi” och ingår i boken Väntan på Gud. Där står också om tre upplevelser av Guds närvaro och nu faller min Weil-läsning ännu en gång på plats, då jag några år efter min pappas död hade liknande erfarenheter.
Med sin vanliga nyktra saklighet gläder hon sig över att hon aldrig läst några mystiker och därmed kunnat påverkas. Inte heller kunde hon avfärda de oväntade erfarenheterna som inbillade eller som överansträngning och sjukdomssymptom:
Fysiskt ganska eländig kom jag till den lilla portugisiska byn, eländig även den, där den låg, ödslig i fullmånens ljus, vid havsstranden. Det var dess skyddshelgons festdag. Fiskarhustrurna gick i procession runt båtarna med brinnande ljus i händerna och sjöng hymner, som säkert var uråldriga och fyllda av ett hjärtslitande vemod. Jag har aldrig hört något så gripande, det skulle i så fall vara pråmdragarnas sång vid Volga. Där fick jag plötsligt förvissningen, att kristendomen är just slavarnas religion, att slavar inte kan annat än omfatta den, och jag bland de andra.
Ett år senare befinner hon sig i Assisi, ensam i ett litet 1100-talskapell. Där den helige Franciskus brukade be tvangs hon av något som var starkare än henne själv att för första gången i sitt liv böja knä. Hon var då 28 år.
Den tredje erfarenheten gav henne en skönhetsupplevelse så stark att den övervinner den brinnande huvudvärken där varje ljud smärtade som ett slag och hon kunde lämna kroppen att lida på egen hand i ett hörn.
Detta hände under påsken 1938 i Solesmes då hon bevistade samtliga gudstjänster och mötte en ”budbärare” som visade henne dikten Kärlek av 1600-talsskalden George Herbert. Hon lärde sig den utantill liksom även Fader Vår på grekiska. I samband med att hon läser bönen känner hon upprepade gånger Kristus närvaro.
Tidigare hade Simone Weil vägrat befatta sig med gudsproblemet som hon ansåg olösligt och obehövligt för att lösa världens problem. I moralisk mening hade hon alltid varit kristen, inte minst med tanke på de mest utsatta, men skytt kyrkan som maktfaktor. Inte ens för ett ögonblick hade hon haft känslan att Gud ville att hon skulle tillhöra den. Snarare var Simone Weil en kontemplativ sökare i dialog med sin omvärld som rörde sig fritt mellan skrifter i filosofi och olika religioner. Snarare ansåg hon att det hos alla religioner finns uttryck för transcendental visdom.
Trots sina starka transcendenta erfarenheter förblev hon kritiskt analyserande:
Emellertid var jag fortfarande halvt om halvt ovillig att ge, inte min kärlek, men mitt förstånd. Jag kände mig alldeles säker på, och gör det än, att man aldrig nog kan stå Gud emot, om man gör det av ren omsorg om sanningen. Kristus ser gärna, att man föredrar sanningen framför honom; innan han är Kristus, är han ju sanningen. Vänder man sig ifrån honom för att gå till sanningen, hinner man inte långt, innan man faller i hans armar.
För Simone Weil är Gud kärleksfull och därför inte allsmäktig, eftersom kärlek och makt utesluter varandra. Utan fri vilja är kärlek inte möjlig. Gud avsade sig sin makt när han av kärlek skapade människan och hennes verklighet.
Hon talar också om kärlek som ”en vinge” som lyfter oss ovanför vårt förminskande perspektiv. Kärlek är frihet och kärlek föder kärlek. I hennes tänkande utesluter alltså makt och kärlek varandra.
Efter de översinnliga upplevelserna fann Weil att Platon är en mystiker och att Homeros Iliaden badar i gudomligt ljus. Senare skulle hon själv göra en kristen tolkning av diktverket vilken finns med i boken Personen och det heliga.
Hon ställde sig aldrig frågan om Kristus var eller inte var inkarnationen av Gud; ”men i verkligheten var jag oförmögen att tänka på honom utan att tänka mig honom som Gud.” Beträffande sin andliga vägledning tror hon att Gud själv ända från början har haft hand om den.
Tankens frihet
Den för Simone Weil så viktiga tankens frihet innehåller en konflikt mellan individ och kollektiv:
Tankens speciella arbetssätt fordrar fullständig frihet, en frihet, som också innebär rätten att förneka vad det vara månde, men ingen maktställning. Överallt, där intelligensen vill ta makten, råder ett övermått av individualism. Överallt där den sitter trångt, finns det ett eller flera kollektiv, som utövar förtryck.
Det är lätt att instämma när hon skriver att verkligt intima samtal bara kan förekomma mellan två eller tre personer. Eller när hon inte vill höra hemma i någon miljö där man säger ”vi”, visst skulle det vara skönt men hon känner, att det för henne är nödvändigt att vara ensam, en främling och en flykting i varje mänskligt sammanhang. Dessutom kräver intellektuell ärlighet av henne att hennes ”tanke står opartisk gentemot alla åskådningar utan undantag”.
Simone Weil vet med sig att hon har förpliktelser beträffande sitt skapande som ingen annan än hon själv kan döma om. ”Det intellektuella eller konstnärliga skapandets villkor är något så personligt och hemlighetsfullt, att ingen utomstående kan sätta sig in häri.”
I sina brev till pater Perrin kunde Weil vara kristallklart kritisk. Kritiken gäller främst hans bundenhet vid Kyrkan där han enligt henne lever i en mänskligt värmande atmosfär. ”Att detta i någon mån binder Er är nästan oundvikligt.” Här gör hon en jämförelse med den tunna tråd som Johannes av Korset talar om: ”så länge den inte är avklippt fjättrar den fågeln vid marken lika effektivt som en grov järnkedja.” Hon föreställer sig att även om det bandet är tunt måste det vara det svåraste att klippa av, ”ty när det är avklippt, måste man flyga, och det fyller en med skräck.”
Avgörande för Simone Weil är överlåtelse eller med hennes ord avskapelse vilket innebär en strävan att kapa alla beroendeband för att stå fri gentemot andra människor. Man flyger men riskerar också att bli ensam och vem klarar sig ensam? Men för henne betyder det att förenas med Gud och därigenom nå det tidlösa varat – grunden för den mänskliga existensen bortom all psykologi.
Det förvånar inte Simone Weil att oskyldiga dödas, torteras, jagas i landsflykt, drivs till fattigdom, utarmas och förslavas, kastas i koncentrationsläger eller fängelser, eftersom det finns förbrytare som gör sånt. Att människor genom sjukdom drabbas av långa lidanden är inte heller förvånande eftersom naturen är underkastad naturlagarna.
Avsked
I ett sista brev till föräldrarna jämför sig Weil med Shakespeares narrar:
Det ytterligt tragiska är detta, att ingen lyssnar, när narrarna säger sanningen, eftersom de ju varken har professorstitel eller biskopsmitra, ingen är varskodd om att man bör fästa det minsta avseende vid deras ord, tvärtom är alla på förhand inställda på motsatsen, de är ju narrar. Ingen, inte heller Shakespeares läsare eller publik sedan fyra hundra år, vet att de säger sanningen.
Brevet avslutas med att lovorden över hennes intelligens har till syfte att komma undan frågan om hon talar sant eller inte. Här skuggas hennes klarsyn av smärtan att inte ha nått fram till människor, vilket med tanke exempelvis på de 2500 nya vetenskapliga texter om hennes verk som University of Calgary listat enbart mellan 1995 och 2012, kommit på skam. Alla hennes böcker har dock kommit ut efter hennes död.
Simone Weil är en fri, obunden intellektuell, utan stödjande nätverk. Hennes integritet är obruten. En människa som stundtals lovordats men som alltför sällan i grunden tagits på allvar och respekterats vilket allt idealiserande, psykologiserande och diagnosticerande är ett uttryck för.
Hon dog den 24 augusti 1943 av TBC på ett sanatorium i Ashford, England. Lungsjukdomen hade grundlagts under hennes fabriksarbete från december 1934 fram till augusti 1935 då hon hade tagit tjänstledigt från sin undervisning i filosofi för att arbeta på tre fabriker.
Under denna tid skrev hon en arbetsjournal om kroppsligt svaga människor vilka liksom hon själv tvingas lyda order och aldrig själva får bestämma arbetets rytm. Hon sammanfattar erfarenheten som ”en naken känning med livet, förmågan att avsmaka varje frihetsögonblick som om den vore av evighet…”. Weil var djupt rotad i arbetarrörelsen men aldrig partiansluten och förhöll sig kritisk till bakomliggande teorier.
Hennes sjukdom kan inte ha blivit bättre när hon 1936 gick med i spanska inbördeskriget för att vid den katalanska fronten ansluta sig till den anarkistiska Durruti-brigaden och delta i kriget mot fascisterna. Den pacifistiska övertygelsen hindrade henne från att bära vapen, istället fick hon kökstjänst och råkade en dag välta ett fat kokande olja över sig och skickades hem där hon vårdades av fadern som var kirurg. Men dessförinnan hade hon protesterat och försökt förhindra avrättningen av en ung falangist och en fransk präst.
I enlighet med sin önskan dog hon ensam och 1951 skrev Albert Camus: ”Hon var den enda stora själen i vår tid.”
