Recension / Hundra dikter

En lycklig poet? Vilken underbar paradox!

Seamus Heaney Hundra dikter (Natur & kultur, 2022; övers. Tommy Olofsson)

Seamus Heaney Hundra dikter, i svensk översättning av Tommy Olofsson,
innehåller ett generöst och inbjudande urval, gjort av Heaneys familj (hustru och
barn) i samarbete med poeten och översättaren Marco Sonzogni. På engelska
kom antologin 2018, således fem år efter Heaneys bortgång. Men vad man vet,
hade poeten länge närt tankar om att själv sammanställa en sådan volym dikter.
Hundra dikter framstår i vilket fall som rik och fascinerande, i hög grad
representativ för den poesi som är så omisskännligt jordnära och visionär, lantlig
och universell. På svenska finns förvisso redan antologier och diktsamlingar –
vilket Tommy Olofsson själv nog så riktigt påpekar i sitt förord – ”av dramatiskt
varierande kvalitet”. Här ska fokus inte riktas mot dessa äldre översättningar,
utan mot Seamus Heaney och denna nyutgivna samling dikter från olika skeden
av skrivarkarriären. Samlingsutgåvan måste sägas utgöra en glänsande skatt för
varje läsare som antingen redan lärt sig uppskatta, rentav älska nordirländarens
diktvärldar, eller som vill göra sin första bekantskap med dem. Några
kommentarer jämförbara med Olofssons lika utförliga som välbehövliga och
intressanta mot slutet av Hundra dikter finns mig veterligt inte i någon annan
svensk utgåva.

Men att återge dessa dikter på svenska är en grannlaga och utmanande uppgift.
Vi kan göra det lite enkelt för oss och exemplifiera svårighetsgraden med hjälp
av de sju ord, som står på Seamus Heaneys gravsten i utkanten av nordirländska
byn Bellaghy. Orden är hämtade från en av poetens dikter; ”The Gravel Walks”
(ur The spirit level, 1996), och får – i olika svenska språkdräkter – bidra till att
ge en uppfattning om de många möjligheter som står till buds för varje
översättare som ger sig i kast med denna storslagna diktning, belönad 1995 med
Nobelpriset. Här nedan citeras detta epitafium så som det är inristat på stenen
vid Heaneys grav:

WALK ON AIR
AGAINST
YOUR BETTER

JUDGEMENT

Våra svenska översättare är inte helt överens. För tydlighetens skull – jag
argumenterar inte för att ett alternativ är bättre än andra. ”Vandra på luft mot
bättre vetande” (Ole Hessler) får jämföras med att man kan ”mot bättre vetande
låta sig sväva på moln” (Ulla Roseen). Att jag själv har ett annat förslag är av
ringa intresse i sammanhanget. Nu finns det ytterligare en tolkning, hämtad just
från nyutkomna Seamus Heaney Hundra dikter, där ”The Gravel Walks” ingår
med svensk titel ”Grusgångarna”. Så här tolkar Tommy Olofsson de ord som
Heaney själv anknöt till i en central textpassage i sin Nobelföreläsning: ”På trots
mot bättre vetande kan du /…/ gå på moln”.

Kan Seamus Heaney hjälpa oss att få större klarhet om vilken översättning som
är mest lyckad? Kanske är det så, åtminstone i viss utsträckning. För på ett mer
prosaiskt sätt förtydligar han sig om de ovan citerade orden från ”The Gravel
Walks” och Nobelföreläsningen (samt från gravstenen). Det är så tydliggörande
att jag citerar yttrandet in extenso, hämtat från Patrick O´Driscolls
tegelstensklassiker till intervjubok från 2008, Stepping Stones Interviews with
Seamus Heaney, till vilken jag återkommer längre ner i texten:
”I think that´s where the poetry should dwell, between the dream world and the
given world, because you don´t just want photography and you don´t want just
fantasy either.”

Men vad jag inledningsvis främst vill poängtera är att översättningar givetvis
utförs olika och med skilda avsikter och bevekelsegrunder. Översättarens
språkkänsla, kynne, kunskaper och erfarenheter är sällan likartade eller
jämförbara. Många gånger skiljer sig också deras inställning och hållning inför
tolkningsarbetet. Är den exakta lexikaliska betydelsen viktigare än diktens flöde
och innebörd? Måste inte översättaren främst ta hänsyn till poetens avsikter med
dikten? Helheten? Själva diktvärldens djupaste, mest innerliga mening?
Och om så blir fallet, får översättaren då inte emellanåt – åtminstone till viss del
– göra våld på ursprungsdiktens ord just för helhetens, rytmens och flödets
skull?

Särskilt enkelt att finna och bejaka rätt uttryck och ordval, nyans och pregnans,
lexikalitet och helhet, flyt, rim och rytm är det förstås inte för vem som än vill
återge Heaneys dikter i ny språkdräkt. För denna smått överväldigande,
livgivande och vitala diktning är som sagt utmanande och inte alltid enkel,
varken för översättaren eller läsaren. I Heaneys värld återfinns ju ord och uttryck för bland annat fjordbruksredskap, knep och knåp från bonde- och
lantbruksvärldar, gamla föreställningar, mytologiska anspelningar, återgivningar
av legender och skrönor, uråldriga irländska och förhistoriska begreppsvärldar,
politisk-religiös samtid, lokala och nationella motsättningar, mylla och hedmark,
torv och våtmark, minne och historia.

Ja, själva källan och dess enorma flöde – Seamus Heaneys dikter och deras väg
ut i världen samt dithörande möjligheter att tolka dem – är förstås
respektingivande och omtumlande, värt varje lyrikälskares intresse och tid.
Samt givetvis också utmanande och värdig varje ambitiös översättares arbete,
möda och ansträngning.

*

Poetkollegan och före detta eleven, Paul Muldoon, slår huvudet på spiken när
han i dokumentären Seamus Heaney and the music of what happens (2019)
hävdar att för Heaney var saker och ting av intresse bara ”when it comes from
beyond.”

Ja, bortom det synliga och konkreta finns världar som väntar på oss, bara vi gör
oss mottagliga. I dessa världar, så som Seamus Heaney gestaltar dem, ingår
historia och plats, död och födelse, myt och politik, verklighet och fiktion, sagor
och sannsagor överenskommelser vilka ger en så stark pregnans åt dikterna, att
dessa framstår som oavlåtliga tidsflöden, obegränsade i sina visioner och
kontakter med något som i brist på bättre ord får kallas krafterna – the forces.
Så högtidligt kan man karaktärisera en absolut majoritet av dikterna i
urvalsvolymen Hundra dikter. Boken inleds med klassikern ”Grävande”, i
vilken Heaney gör sig till ett med traditionen att gräva, även om han bytt
farfaderns och faderns spade och arbete i myllan mot pennan och
skrivbordsarbetet. Hundra dikter avslutas med ”I takt med tiden”, skriven två
veckor före poetens bortgång och sannolikt också hans sista dikt. Den är
dedikerad till ett tvåårigt barnbarn, och fungerar inte bara som urvalsvolymens
mäktiga final, utan också som ett utsökt prov på poetik och arbetsmetod.

Energi, balans och utbrott –
när jag lyssnade på Bach
tyckte jag mig se dig om många år
(om fler år än jag får leva)

när du inte längre tultar omkring
utan är en vuxen och självsäker kvinna.

Jag håller jämna steg med
dina nakna fötter på golvet.
För länge sedan kände jag en kraft
komma upp genom vårt cementgolv.
Den kraften når din fotsula och häl
och jordar dig här i vårt hus.

Ett oratorium
skulle krävas för att beskriva dig:
energi, balans och utbrott
som leker för sin egen skull.
Men tills vidare smyger vi tyst
och försiktigt i takt med tiden.

Här märker vi hur Heaney parallelliserar tidsflöden genom att ställa Bachs
oratorium och sin egen (höga) ålder mot barnbarnets nutid och framtid, vilket
sammantaget samtidigt möjliggör ett unikt möte. Deras tête-á-tête blir på sätt
och vis förevigat, paradoxalt nog i kraft av sin tidlöshet. Diktjagets stund på
jorden ska förvandlas till minnen i barnbarnets kommande livshistoria. Vi kan
titta också på en av stroferna i engelsk språkdräkt, för att märka hur Tommy
Olofsson arbetar. Här diktens sista strof:

An oratorio

Would be just the thing for you:
Energy, balance, outbreak
At play for their own sake

But for now we foot it lightly
In time, and silently.

I Olofssons översättning tycker jag mig märka mer flyt och rytm än exakthet och
”underdånighet” gentemot Heaneys engelska. Kort sagt: översättaren har gjort
en svensk dikt av originalet. Så är det överlag också med övriga poem i Hundra
dikter. Vi kan se på några andra exempel. I ”Sång” finns en (sista) rad, på
engelska ”Music of what happens”, som för övrigt är ett talande uttryck för vad
det är Heaney vill fånga med sin poesi. Hela dikten lyder så här:

Rönnen liknar en flicka med läppstift.
Mellan bivägen och huvudvägen håller sig
alarna på blött och droppande avstånd
där de sticker upp ur säven.

Här finns dialektala skräpblommor,
Även perenner med perfekt tonträff
och ögonblick då en fågel sjunger
tätt intill nuflödets musik.

Tommy Olofsson översätter således till ”nuflödets musik”. Jag övertygas inte
helt, även om det givetvis fungerar. Kanske är det träffande, kanske inte. Men i
vilket fall är det påfallande ofta tidsflöden (förfluten tid, nutid, kommande tid)
som strömmar och porlar genom Heaneys poetiska landskap, och med detta
sistnämnda i åtanke, får ju också Olofssons tolkning stark bärighet.
Tre av de mest gripande dikterna i Hundra dikter tillhör också de mest älskade i
Heaneys poesikanon. Jag har under läsningen av dem inte långt till tårarna, och
det gör mig nästan stolt, hur paradoxalt det än låter.
Vad ska vi med poesin till om den inte berör oss på djupet?
”Hemma mitt i terminen” är ett poetiskt-mänskligt försök att hantera smärtan
som kom sig av familjetragedin som inträffade då Seamus Heaney var 14 år
gammal. Brodern Christopher omkom i en trafikolycka blott fyra år, och i dikten

kallas Seamus hem från internatskolan för att tillsammans med familj och släkt
ta ett sista farväl. Så här lyder Olofssons översättning, och jag utelämnar de fyra
första stroferna:

/…/
Klockan tio anlände ambulansen med kroppen,
tvättad och lindad av sjuksköterskor.

Nästa morgon gick jag upp till rummet. Snödroppar
och stearinljus tröstade vid sängkanten; jag såg honom
för första gången på sex veckor. Blekare nu,

med en vallmofärgad bula på vänstra tinningen,
låg han i en kista, fyra fot lång, som i sin spjälsäng.
Inga skrapsår; kofångaren vräkte honom åt sidan.

En kista, fyra fot lång, en fot för varje år.

Det är så starkt och gripande att det nästan blir förmätet och respektlöst att titta
också på den engelska versionen. Som om Olofssons översättning av en sådan
vackert gestaltad scen inte är talande nog.
Men vi ska göra det, och jag motiverar ”repetitionen” genom att hävda att en så
storslagen dikt inte kan inneslutas i något ensamt språk. Det gripande i dikten
tillhör alla språk som människor, vilka bevarat åtminstone ett uns av
mänsklighet, talar och använder. Här, på engelska dessa strofer – med min
bevarade respekt för det värdiga i stunden – för att visa hur översättaren arbetat:

/…/
At ten o’clock the ambulance arrived
With the corpse, stanched and bandaged by the nurses.

Next morning I went up into the room. Snowdrops
And candles soothed the bedside; I saw him
For the first time in six weeks. Paler now,

Wearing a poppy bruise on his left temple,
He lay in the four-foot box as in his cot.
No gaudy scars, the bumper knocked him clear.

A four-foot box, a foot for every year.

Jag avstår från att kommentera Olofssons tolkning, eftersom det inte behövs.
Såväl hans som Heaneys version är så berörande och gripande, att det är svårt att
värja sig inför den underliggande sorgen som präglar scenen. Dikten fungerar på
alla språk, förutsatt att översättaren skött sitt uppdrag, vilket ju är fallet här.
”Förändringar” är den andra dikten, som älskats och hyllats i Storbritannien som
en av Heaneys förnämsta. Den är skriven till minne av poetens mor, och utgör
en hyllning till gemenskapen dem emellan. Heaney hade många syskon, varför
det var många om budet – det vill säga moderns kärlek.
Men när mor och son skalar potatis tillsammans frodas en närhet, som aldrig förr
och aldrig senare. De två sitter först tillsammans vid en hink, och när potatisarna
”plumsar ner i vattnet”, väcks de ur sina tankar. Då modern ligger på sin
dödsbädd erinrar sig poeten den fina stunden då de skalade potatis:

/…/
Så när församlingsprästen vid hennes dödsbädd
tog i med pukor och trumpeter när han bad för henne
och några mumlade medan andra grät,
kom jag ihåg hur hon lutat sitt huvud tätt mot mitt eget
och blandat sina andetag med mina när vi skalade potatis.
Närmare varandra än då kom vi aldrig senare i livet.

Också här övertygas jag om att detta är en dikt som fungerar utmärkt på
svenska, trots att Olofsson inte alltid anser sig nitiskt och exakt behöva följa
Heaneys version. Den springande punkten är att få en dikt att fungera, och
översättningen av ”Förändringar” gör ju det.
Den tredje dikten, ”Mitt eget Helikon”, är dedikerad till poeten och vännen
Michael Longley och ytligt sett en dikt om brunnars djup och innanmäten. Den
sista strofen lyder så här:

Att snoka i rötter och fingra med lera
och med Narcissus stora ögon glo i en källa
är under all vuxen värdighet. Numera
rimmar jag för att se mig själv och höra ekots skälla.

I Seamus Heaneys engelska språkdräkt ser samma strof ut så här:

Now, to pry into roots, to finger slime,
To stare, big-eyed Narcissus, into some spring
Is beneath all adult dignity. I rhyme
To see myself, to set the darkness echoing.

Åter märker vi prov på Olofssons översättarmetodik. Här är han följsam mot rim
och assonans, och dikten fungerar som en svensk dikt, trots att han inte varit
trogen allt i Heaneys dikt avseende exakthet i ordalydelserna. Men ”darkness” är
i princip diktens egen aura, varför man inte på något sätt kan göra det enkelt för
sig och hävda att Olofsson gjort våld på dikten.

Vad handlar denna dikt om? Mer än om brunnars mörka innandöme och djup är
det en dikt om mognande. Någon – diktjaget pojken har blivit vuxen och berättar
och intalar sig själv att konsten/dikten/skapandet tidigt sökte honom. Brunnen
återger ekon från underjorden, titelns Helikon är en anspelning på musernas
hemmaplan – berget Helikon. Inspirationen kommer nerifrån brunnarna, som ju
möjliggör kontakt med underjorden.

Så att söka brunnars djup (Ett är nödvändigt: att färdas mot brunnar, skaldade
ju en gång Johannes Edfeldt) kan vara detsamma som att uppmärksamma såväl
sin egen kallelse och mognad som de döda som gått före oss. Heaney har kallats
för Vergilius på Irland, och det med all rätt. Likt romaren och kollegan har
poeten avlyssnat ekon av människor som lämnat världen, bland annat i sin sista
diktsamling, Human Chain från 2010.

I en av sina sista intervjuer menade Heaney att romarens skildring av resan ner i
underjorden var ”djupt arketypiskt tillfredställande” i och med att färden
möjliggör förnyad kontakt med döda vänner. Att parallellisera tider, erfarenheter
och minnesbilder är ett slags mytisk metod som Heaney använder sig av i flera
dikter, märkbart i Hundra dikter; ett mänskligt-poetiskt försök att genom
närvaro i förfluten tid bättre hantera smärtan som vi alla förr eller senare drabbas
av.

Så innebörden av ”Mitt eget Helikon” är sannerligen representativ för vad
Heaney skulle och ville göra med sin poesi. Detta gäller förstås också för mer
ryktbara ”Tollundmannen”, vilken givetvis finns med i Hundra dikter, och
vilken i tid och otid framhålls när det ska ges prov på Heaneys medvetenhet om
olika tiders betydelse för vår samtid.

*

Här ska inte ordas så mycket till om sådant som är känt i poetens biografi. Den
intresserade som vill ha mer kött på benen kan med fördel vända sig till Partrick
O´Driscolls intervjubok från 2008, Stepping Stones Interviews with Seamus
Heaney, ett mastodontverk i sin egen rätt. Inte mycket sidsteppas – inga
tankegångar eller reflektioner; ingen släkting eller kärlek; ingen obetydlig eller
betydande livshändelse; ingen litterär influens eller konstnärlig påverkan; ingen
diktsamling eller översättning; inga karaktärsdrag hos hustrun, hos
huvudpersonen eller hos hans kollegor undgår intervjuaren, som i sin starka
ambition om att presentera Seamus Heaney i helfigur får sägas ha lyckats med
detta.

Och vill den intresserade inte nöja sig med denna intervjubok och/eller poetens
egna diktsamlingar och översättningar, rekommenderas – utöver storslagna
Hundra dikter – en resa till Nordirland, där det i utkanten av ovan nämnda
hembyn Bellaghy finns ett litterärt museum, Seamus Heaney HomePlace, i vars
närhet också poetens grav är belägen.

Jag har själv varit här, och kan intyga att en betydelsefull och givande
programverksamhet bedrivs. Det främsta syftet är att befästa poetens goda rykte
världen över. Bland allt fascinerande och intressant som ställs ut och visas, ges i filmer också vittnesbörd om poetens personlighet och kynne. Ett specifikt
yttrande från teveskärmen har etsat sig fast inom mig. Michael Longley,
poetkollegan och en nära vän till huvudpersonen, han som ovan nämnda ”Mitt
eget Helikon” är dedikerad till, yttrar några ord som frekvent hörs i en av salarna
och som förtjänar spridning långt utanför museet: Seamus Heaney is the luckiest
poet in the history of english litterature.

Jag vet förstås inte säkert, men har svårt att tro att man kan säga detsamma om
så många andra poeter med en jämförbar ställning i världslitteraturen.
En lycklig poet? Vilken underbar paradox!