Essä
”Det finns ingen tanke som gör mig mer ont, när jag föreställer mig ett inträde i Kyrkan som konkret och kanske nära förestående, än den att jag då skiljer mig från den ändlösa olyckliga massan av icke-troende.” / Simone Weil
Vad skulle Simone Weil säga om dagens Europa, om nazismens spöke som hemsöker oss i detta ögonblick i världshistorien – genom partier som Sverigedemokrater, Italiens bröder och andra ultranationalistiska partier med en antisemitisk, kvinnofientlig och homofob agenda och propaganda. Den neofascism vi ser idag är en ideologi som har sina rötter i andra världskriget. Sannfinlänadarna brukar ses som ett undantag från denna regel men deras agenda är densamma: ultranationalism, rasöverlägsenhet, populism, auktoritärism, motstånd mot liberal demokrati.
Vad skulle Sinone Weil göra? Åka till Ukraina, ta värvning som frivillig i kriget mot den postsovjetiska Putinregimen: för det fria ordet, för demokrati, sanning och rättvisa? Simone Weil föddes 1909 i Paris. Hennes släkt var av judisk härkomst och ursprungligen från Alsace. Hennes far Bernard Weil var kirurg inom det militära och tjänstgjorde under första världskriget. Mellan 1924 och 1925 studerade Weil filosofi i Paris och tog sin examen i filosofi vid 16 års ålder. I oktober 1925 påbörjade hon studier i litteraturvetenskap. Hon fick sin slutliga examen i filosofi år 1931 och påbörjade då en karriär som lärare i provinsen. Sommaren 1932 tillbringade hon i Tyskland i syfte att stödja de tyska marxisterna och försöka förstå orsakerna bakom nazismens uppkomst och ökande popularitet. Vid sin hemkomst skrev hon ett flertal artiklar om sina reflektioner och farhågor kring vad som skulle hända om nazisterna skulle få makten. Under vintern 1932–1933 orsakade hon skandal genom att engagera sig i fackföreningsrörelsen. Hennes engagemang i arbetarrörelsen och politiska aktivitet sågs inte med blida ögon av skolmyndigheterna.
Simone Weil skrev artiklar i tidningar som ”Skolornas emancipation” och ”Den proletära revolutionen”. Hon var kommunist och anti-stalinist. Efter Hitlers maktövertagande 1933 hjälpte Weil tyska kamrater att fly undan nazismen. Hennes sympati för arbetarna var inte enbart teoretisk. För att förstå arbetarnas villkor bättre tog hon anställning på en bilfabrik där hon samlade material till boken La condition ouvrière och drog på sig tuberkulos som tio år senare skulle leda till hennes död. Hon stödde den franska generalstrejken mot lönesänkningar och arbetslöshet. Under året med arbetet i bilfabriken, ett fysiskt tungt och ansträngande arbete, vändes hennes tänkande alltmer mot religion och mysticism. Under slutet av 1930-talet hade hon flera starka andliga upplevelser som ledde henne i riktning mot katolicismen. Hon fick vägledning av en dominikansk munk i Marseille, men avstod från att döpa sig. I augusti 1936 reste Weil, trots att hon var en övertygad pacifist, till Spanien för att slåss, i det spanska inbördeskriget och ansluta sig till den anarkistiska Durruti-brigaden, mot general Franco. Hon önskade att bli skickad på riskfyllda uppdrag bakom fiendens frontlinjer, men hindrades av sin närsynthet och bristfälliga hälsa.
”Människor är sådana att de som krossar, känner ingenting; det är den krossade som känner vad som händer. Om man inte ställt sig på de förtrycktas sida för att känna med dem, kan man inte förstå.” / Simone Weil
Simone Weil och hennes bror hade båda varit aktiva i en judisk scoutorganisation i ungdomen, Les Eclaireurs Israelites de France. Simone gick i en offentlig gymnasieskola i Strasbourg. Förutom att gå i gymnasiet under fem dagar i veckan gick hon också i en judisk religiös skola de andra två dagarna. Somliga biografer har påstått att hennes barndom och uppväxt inte alls präglades av religiositet men detta är alltså inte helt korrekt. Hon började ta på sig allt större ansvar i sin scouttrupp och 1926 och när hon var 16 år blev hon ledare för truppen, med ansvar för 35 tjejer.
År 1942 följde hon med sin familj som flydde till USA. Hon var ovillig att lämna Frankrike men planerade att så fort som möjligt återvända till Europa och ansluta sig till den franska motståndsrörelsen i Storbritannien. Hennes mål var att skickas som hemlig agent till det ockuperade Frankrike, men i stället avancerade hennes TBC och hon avled den 24 augusti 1943, i en ålder av 34 år, efter en tids vård på sanatoriet i Ashford, i Kent.
Åsikterna går isär om hennes död. Rättsläkarens rapport säger att ”den avlidne dödade sig själv genom att vägra att äta medan balansen i hennes sinne stördes”. Vissa hävdar att hennes vägran att äta kom från hennes önskan att uttrycka solidaritet mot krigets offer. Andra tror att Weils självsvält inträffade efter hennes studie av Schopenhauer. I sina kapitel om kristen helgonlik asketism och frälsning hade Schopenhauer beskrivit självsvält som en föredragen metod för självförnekelse. Simone Pétrement, en av Weils första och mest betydelsefulla biografer, anser dock att rättsläkarens rapport är felaktig. Pétrement baserar sin åsikt på brev skrivna av personalen på sanatoriet där Simone Weil behandlades och bekräftar att Weil bad om mat vid olika tillfällen medan hon var inlagd på sjukhus och till och med åt lite dagarna före sin död. Det var i själva verket Weils dåliga hälsotillstånd som så småningom gjorde att hon inte kunde äta. Hon skrev i ett brev till föräldrarna från sjukhuset om att hon ätit en efterrätt med äppelmos. Weils första engelska biograf, Richard Rees, erbjuder flera möjliga förklaringar till hennes död, med hänvisning till hennes medkänsla för hennes landsmäns lidande i det ockuperade Frankrike och hennes kärlek till och nära imitation av Kristus. Rees sammanfattar med att säga: ”När det gäller hennes död kommer vilken förklaring man än kan ge av den i slutändan att uppgå till att säga att hon dog av kärlek.
Simone Weil publicerade under sin livstid uppsatser och essäer i tidskrifter men de flesta av hennes texter gavs ut postumt och väckte inte någon uppmärksamhet förrän långt efter hennes död. En sammanställning från från Universitet i Calgary listade 2500 nya vetenskapliga texter om Weil bara mellan åren 1995 – 2012.
Vad skulle hon säga om att ha fått en krater på Venus uppkallad efter sig? Skulle hon känna sig hedrad eller tycka att det är direkt löjligt i jämförelse med alla orättvisor, ökande klyftor i samhället, rasism, segregation och väpnade konflikter? Hon verkar inte varit sorten som var intresserad av att bli beundrad som hjälte och idol, hon ville bara göra sin plikt: kämpa för rättvisa och sanning. Enligt Lissa McCullough skulle Weil sannolikt ha varit ”intensivt missnöjd” med uppmärksamheten kring hennes liv snarare än hennes verk. Hon trodde att det var hennes skrifter som förkroppsligade det bästa av henne, inte hennes handlingar och definitivt inte hennes personlighet. Weil hade liknande åsikter om andra och sa att om man tittar på inflytelserika personer liv separerade från deras verk, slutar det ”nödvändigtvis med att avslöja deras småaktighet framför allt”, eftersom det är i deras verk som de har lagt det bästa av sig själva.
Tuva Korsström konstaterar i sin bok Kan kvinnor tänka? (Söderströms, 2002) apropå Weils världsbild, att trots sin djärvhet var Weil socialt och könspolitiskt konservativ och intresserade sig inte alls för jämlikhetstanken:
Denna stränga samhällsutopi, innefattade ordning och sanning, straff och begränsning, skönhet och tystnad, målade den fransk-judiska filosofen Simone Weil 1942 upp i sin essä ”Personen och det helig”. Varken i denna text eller i det omfattande framtidsprogrammet Att slå rot gjorde hon upp några som helst planer på att förbättra kvinnornas ställning.[…] Som framgått intresserade hon sig inte för kvinnosaken. Hon ignorerade dess existens och avskydde att själv vara kvinna. Hon brukade skämtsamt underteckna brev till föräldrarna med ”er ödmjuke son”.
Weil kritiserades av Leon Trotskij och han kallade henne för en ”melankolisk revolutionär”, men kanske det säger mer om honom än henne. Simone Weil ordnade så att Leon Trotskij fick låna hennes föräldrars lägenhet i december 1933 medan han var i Paris för hemliga möten. Hon hade argumenterat mot Trotskij både i tryck och personligen och föreslagit att elitkommunistiska byråkrater kunde vara lika förtryckande som de värsta kapitalisterna. Weil var en av de få som tycktes kunde prata med Röda arméns grundare ansikte mot ansikte.
”Kvinnan är galen”, fastslog general Charles de Gaulle då filosofen Simone Weil uppenbarade sig i den franska motståndsrörelsens huvudkvarter i London 1942 och begärde att få hoppa fallskärm över Frankrike för att kämpa mot den tyska ockupationen. Simone Weil var vid tidpunkten 34 år, utmärglad, lungsjuk och landsflyktig, men med samma ambition att handla som präglat hela hennes liv. Sedan generalen avfärdat hennes bön om att hoppa fallskärm gav han henne, ett för eftervärlden långt viktigare uppdrag, att skriva en rad föredrag för motståndsrörelsens Fria franska radio om hur det sociala och politiska livet borde utvecklas i Frankrike och Europa – i den händelse Hitler inte vann kriget. T.S. Elliot beskrev henne som samtidigt mer en vän av ordning och hierarkier än de flesta som kallar sig konservativa och mer en vän av folket än de flesta som kallar sig socialister. Weils bok Att slå rot skrevs i början av 1943, strax före hennes död. Hon var i London och arbetade för det det franska motståndet och försökte övertyga dess ledare, Charles De Gaulle, att bilda en kontingent av sjuksköterskor som skulle tjäna vid frontlinjerna. Det här var den direkta orsaken till att hon behövde en fallskärm och ett flygplan för ta sig bakom fiendelinjen.
Att slå rot var en ambitiös plan. Det syftar till att ta itu med det förflutna och att fastställa en färdplan för Frankrikes framtid efter andra världskriget. Hon analyserar noggrant den andliga och etiska bakgrunden som ledde till Frankrikes nederlag av den tyska armén och tar sedan upp dessa frågor med utsikter till eventuell fransk seger. Hon togs som prototyp för Albert Camus révoltés och hyllades av André Gide som ”alla utomståendes skyddshelgon”. Giorgio Agamben beskrev henne som ”vår tids mest klarsynta”. Maurice Blanchot beskrev Weil som en ”exceptionell figur” som erbjuder ”ett exempel på säkerhet” i den moderna världen. Iris Murdoch skrev om ”ett djupt disciplinerat liv bakom hennes skrifter” , ”en auktoritet som inte kan imiteras”. Weil betonade de egna erfarenheterna som en förutsättning för skrivandet och tänkandet. Och de erfarenheterna kommer genom kroppsligt arbete, genom att visa att kropp och ande hör samman. Weils längtan efter sanning och rättvisa ledde henne till både akademier och fabriksgolv, politisk praxis och andlig ensamhet.
Gunnel Vallqvist skriver om Weil i förordet till Att slå rot: ”Först och främst måste man möta henne med en förutsättningslöshet som inte är särdeles vanlig i bårt kulturklimat. Hon kan inte inrangeras i något av alla de fack där vi för vår trygghets och bekvämligehets skull sorterar sådana personer och idéer som hotar störa våra invanda schabloner. Man måste lyssna till henne med en hela väsendets öppenhet som inte är möjligt utan en föreningen av tålamod, äventyrslystnad och kurage. […] Därför att Simone Weil konsekvent kräver att människan måste sättas före systemet, drevs hon ut ur alla partiengenmang för att söka nya, radikala vägar.”
Vid olika tidpunkter var hon aktivist, pacifist, militant, mystiker och en människa i exil, ibland allt samtidigt. I sin mycket konkreta undersökning av verkligheten och orienteringen till det goda, förblev hon en filosof. Hennes liv och verk har en medveten motsägelse men visar ändå på anmärkningsvärd klarhet. Hennes verk är värdecentrerat och integrerat men inte systematiskt. Det innehåller spridda anteckningar om hennes översättningar av och kommentarer till flera antika grekiska texter, pythagoreiska geometriformer och detaljerade redogörelser för hennes dagliga uppgifter på en fabrik; men hennes konstnärskap består också av adresser till politiska, industriella och religiösa ledare samt delar avsedda för universitetsstudenter, radikala militanter, industriarbetare och lantarbetare. Både i sitt liv och sin tanke är hon en filosof som ställer sig i marginaler och uttrycker sig genom paradoxer. Weils tanke trotsar kategorisering och begränsar sig inte till akademiskt snäva ramar.
Om yttrandefrihet har Weil träffande sagt, om det som idag är ett illustrerande faktum ifråga om Sverigedemokrater, Sannfinländare och Trumpanhängare som talar sig varma för demokrati och yttrandefrihet medan deras hemliga agenda går ut på en eda sak: att förgöra den på samma, på samma sätt som Hitler kom till makten, genom ett demokrtiskt val. Hennes minst sagt radikala lösning är att upphäva alla partier:
”Den omedelbara praktiska lösningen är upphävandet av alla politiska partier. En sådan partikamp som förekom i Tredje republiken är något otillständigt; den måste förr eller senare oundvikligen utmynna i enpartisystemet, vilket är höjden av elände. Den enda möjlighet som återstår är det partilösa samhället. Idag låter väl ett sådant förslag nytt och djärvt. Detta är i så fall en fördel, eftersom det är något nytt man vill ha. Men i själva verket rör det sig helt enkelt om en tradition från 1789. För 1789 års människor fanns det inte ens någon annan möjlighet; ett politiskt liv sådant som det vi haft under det sista halvseklet skulle för dem ha tett sig som en ohygglig mardröm; de skulle aldrig ha kunnat föreställa sig att en folkets representant kunde till den grad uppge sin värdighet att han blev en disciplinerad partimedlem. Rousseau hade för övrigt klart visat att partistrid automatiskt leder till republikens undergång. Han hade förutsagt resultatet. Just nu kunde man med fördel uppmuntra till studium av Le Contrat Social. Sanningen är, att överallt där det fanns politiska partier är demokratin död. /…/ En demokrati där det politiska livet består av partistrider kan heller aldrig hindra att det bildas ett parti som öppet åsyftar att förinta demokratin. Om demokratin stiftar undantagslagar dömer den sig själv till kvävningsdöden. Och om den inte gör det, är den lika trygg som en fågel framför en orm.
(Ur Att slå rot, översättning: Gunnel Vallquist, Artos, Skellefteå 1994).
Simone Weil var en paradoxal figur, alla människor är mer eller mindre motsägelsefulla, i synnerhet kanske filosofer som drar allt till sin spets. Ta bara Voltaire, känd för sin kritik av religion, kristendomen speciellt och i synnerhet den romesk-katolska kyrkan. Voltaire var en förespråkare för religionsfrihet, yttrandefrihet och separation av kyrka och stat. Icke desto mindre fick han år 1745 en medalj av påven Benedictus XIV som han gladeligen accepterade och tog emot. Han gick så pass långt att han dedicerade sin nidskrift om islam Profeten Mahomet till påven.
”Simone Weil kom från en liberal, sekulariersd familj och hatar som sagt att vara kvinna och judinna. Hon överöste det judiska folket, vilket hon enligt Hitlers raslagar övertydigt tillhörde, med invektiv och förolämpningar på ett sätt som gränsade til antisemitsim. Henns okänslighet för sitt folks öde fördunklar ibland tron på hennes annars så kristallklara ömdömme [..]” (Tuva Korsström, Kan kvinnor tänka? Söderströms, 2002)
Simone Weil och Jeanne d’Arc har allt gemensamt. Deras livsöden inspirerar nya generationer. Historien om Jeanne d’Arcs är över 600 år gammal men fortfarande aktuell. Berättelsen om den medeltida flickan Jeanne d’Arcs öde drabbar i hjärtat. Det har gjorts filmer och det har satts upp föreställningar och det kommer nya böcker om det franska helgonet. Det Jeanne d`Arc utsattes för sker även idag, kvinnor som kämpar för frihet och fred fängslas, torteras och avrättas. Berättelsen om Jeanne d’Arc är en sann historia och det gör obeskrivligt ont att läsa om henne och det hon varit med om och inse att det fortfarande pågår. Hon ledde den franske kronprinsens här mot staden Orléans befrielse och föll offer för en på förhand uppgjord rättegångsliknandeprocess. Hon var 17 år och påståd sig agera på uppdrag av Gud och klädde sig dessutom i manskläder, hade blivit ett för stort hot mot de franska burgunderna och engelsmännen.
Både Simone Weil och Jeanne d’Arc är symboler som vi kan hämta styrka och inspiration från idag. Trots att de är motsägelsefulla och komplexa förblir de symboler för hopp. Jeanne brändes på bål men lever ändå i vårt minne sedan dess. Hon var en frihetskämpe som trots att hon var analfabet och kom från en enkel bakgrund gjorde en remarkabel insats. Jeanne d’Arcs insatser i Hundraårskriget hade avgörande betydelse och bidrog i förlängningen till att de stridande parterna i England och Frankrike kunde sluta fred. Jeannes öde – hon dömdes som kättare och brändes därefter på bål – har berört eftervärlden och det är inte för intet som hon också är en nationell symbol för Frankrike. Det finns hundratusentals exempel över hela världen på kvinnor som slåss för frihet och oberoende. Simone och Jeanne är bara två namn ur världshistorien.
Weil såg inte bara skönheten i människan och talade sig varm för varje individs människovärde, bortom institutioner som kyrka och politiska partier. Mot slutet av sitt liv arbetade den franska filosofen och mystikern Simone Weil med en tragedi, Venice Saved. Hon vill där förverkliga sina egna tankar om tragedi, en lidande figur, ett centralt tema i Weils religiösa metafysik. Den centrala karaktären erbjuder inblick i Weils bredare filosofiska intresse för sanning och rättvisa och ger ett nytt perspektiv på den bredare uppfattningen om själva tragedin. Pjäsen skildrar handlingen av en grupp spanska legosoldater som planerar att plundra Venedig, år 1618 och hur planen misslyckas när en konspiratör, Jaffier, förråder dem till de venetianska myndigheterna, eftersom han känner medkänsla för stadens skönhet.
KÄLLOR:
Anita Goldman Snäckans sång – en bok om kvinnor och krig Natur och kultur, 1998.
Beata Arnborg, Krig, kvinnor och gud – en bigrafi om Barbro Alving, Atlantis 2010.
Tuva Korsström Kan kvinnor tänka? Söderströms, 2002.
Anna Larsdotter Kvinnor i strid Historiska media, 2016.
Lissa McCullough The Religious Philosophy of Simone Weil I.B Tauris, 2014.
Catarina Stenqvist Om livets tragik – och dess skönhet Proprius,1984. Simone Weil Att slå rot (översättning: Gunnel Vallquist) Artos, 1994
