Peter Björkman intervjuar Jakob Wirén.
Jakob Wirén är teologisk sekreterare till Svenska kyrkans ärkebiskop samt adjungerad professor på Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet. Wirén kom förra året ut med boken Att ge plats för den andre? I boken skriver han ur flera perspektiv om den interreligiösa praktiken och religionsdialogen i Sverige.
PB: Varför är du engagerad i frågan om religionsdialog?
JW: Det finns flera skäl. Ett grundläggande skäl är att religionsdialog har att göra med hur vi kan leva tillsammans. Det handlar om gudstro och om att värna demokrati och religionsfrihet. För att samhällsgemenskapen skall fungera måste vi samsas om utrymmet. En specifik livsåskådning kan inte breda ut sig på andras bekostnad. Att samsas innebär dock inte att vi ska ge upp vår plats, inte heller att låta bli att protestera mot det vi ogillar i andras trosutövning.
PB: Vilka kan de positiva aspekterna vara på ett mer personligt plan?
JW: Det är viktigt, roligt och lärorikt! Dialogen kan göra oss mer uppmärksamma på såväl våra gåvor som på våra svagheter. Den kan också leda till att vi förstår vår egen tradition bättre, i mötet med den andres tro. Många vittnar om att de stärks i sin egen tro, blir bättre judar, kristna eller muslimer. Ofta handlar dialogen om praktisk samverkan, ibland rör den teologiska frågor. Inte sällan utvecklas vänskapsrelationer.
PB: Vad kan gå fel om vi odlar nidbilder av den andres tro?
JW: Ett tydligt exempel på hur talet om den andre spelar roll är hur kristna förhållit sig till judendomen. Judendomen har skildrats som en kontrast till kristendomen, den mörka bakgrund mot vilken det kristna evangeliet lyser desto klarare. Den kristna kyrkan har i denna berättelse föreställt sig att de kristna ersatt det judiska folket som Guds folk. Detta sätt att tänka och tala om judendomen har lett till ett förakt för det judiska folket och i förlängningen legitimerat fasansfulla dåd. Varje troende människa har ett ansvar för hur vi talar om och förkunnar om den andre.
PB: Kan du nämna ett par konkreta exempel på framgångsrik religionsdialog / interreligiös samverkan som du särskilt vill lyfta fram i Sverige just nu?
JW: I Malmö finns ett projekt som heter Amanah [förtroende] och är ett judiskt-muslimskt samarbete. Det bygger på att en judisk rabbin och en muslimsk imam reser runt på skolor i Skåne, samtalar med varandra och berättarom sin respektive tro. Den sortens möten bidrar till att slå hål på fördomar och minska rädslor.
Civilsamhällets betydelse och vikten av samverkan över religionsgränserna har även visat sig i samband med Rasmus Paludans koranbränningar. På platser som Jönköping och Göteborg har trossamfundens nätverkande gjort skillnad. Det är ett betydelsefullt gräsrotsarbete med församlingar från olika religioner inblandade.
PB: Du menar i din bok att man som kristen bör kunna diskutera Muhammed utifrån att han är en profet. Hur tänker du här?
JW: Det finns en tystnad runt Muhammed där kristna har haft svårt att tala och tänka om honom, utan att tillgripa nidbilder och stereotyper. Som en islamforskare påpekat är det få gestalter som är lika illa omtyckt i västvärlden som Muhammed. I ljuset av detta finns det skäl för kristna att putsa bort lager av kristna fördomar från de egna glasögonen och betrakta den viktigaste personen i världens näst största religion på nytt. Vad kan en kristen säga och tänka om Muhammed, bortom stereotyperna?
Jag menar att Muhammed kan ses som en profet i villkorad bemärkelse. Inte på samma sätt som muslimer betraktar honom, men som någon som enträget vittnar om den ende guden. Han uppvisar likheter medde gammaltestamentliga profeterna. Men det avgörande i sammanhanget är inte exakt hur kristna väljer att tala om Muhammed, utan att vi söker ett språk för att tala om den andres tro bortom illvilliga nidbilder.
PB: Kan man på samma sätt diskutera Joseph Smith som profet i religionsdialog med mormoner, eftersom dessa ser Smith som profet?
JW: Jag tror att frågan leder fel. Att utnämna profeter här eller där är inget självändamål inom religionsdialogen. Det är inte heller poängen med min diskussion om Muhammed. Det handlar i stället om att vittna om sin egen tro och lyssna till den andres berättelse med ett öppet, kritiskt och självkritiskt sinne.
PB: Religionsdialogen från den evangeliskt-lutherska kyrkans sida gentemot samfund med kristen grund, som Jesu Kristi kyrka av de sista dagars heliga (mormonerna) och Jehovas Vittnen är ganska minimal. Detta trots att medlemstalet är ganska stort i dessa organisationer [sammanlagt ungefär 55.000 medlemmar i Sverige och Finland]. Hur kan det komma sig?
JW: När det gäller mormonerna och Jehovas Vittnen så är det religioner som relativt nyligen lämnat den breda fåran av kristendom. De 150–200 år det rör sig om är kort tid i religiösa sammanhang och intresset för dialog har inte alltid varit så stort från någondera parten. Om detta är på väg att ändras välkomnar jag det. Det är inte bra för något samfund att bli isolerat och inneslutet i sig själv. . Jesu Kristi kyrka av de sista dagars heliga finns med i Sveriges interreligiösa råd och Jehovas Vittnen är ett samfund som får nu statsbidrag som andra trossamfund. Liksom inom all religionsdialog är det viktigt med en etisk kompass utifrån vilken den troende kan vara sann mot sin egen tradition och ärlig i sin kritik mot sådant som är förtryckande och destruktivt i religionens namn.
Peter Björkman
