(in i algoritmen)
”but don´t look for hope,
it has forsaken these lands”
det är senare, vid farfars skrivbord
utanför ett åskväder på håll
de gamla broarna löper över vattendragen
i de skogar som nu försvinner
det är en identitetsförlust, i fönstret
ser jag skuggan av mitt ansikte
hålrum bortom hålrum
var är mysterierna nu?
sökandet efter den stora berättelsen
och stjärnhimlen över oss
oumaouma som stävar mellan solsystemen
med sitt inneslutna budskap om vad?
de tibetanska munkarna;
den sönderrivna – av en klo – vita trumman
inuti sommarnattens mage
skrivs berättelsen fram,
det måste fortfarande vara möjligt
att betrakta denna tid som ännu en tid,
en tid som kan återberättas av någon,
tiden innan den stora torkan,
tiden när isarna smälte,
tiden när strömmen stannade
och den stora skräcken; bränderna, pandemierna,
de svarta svamparna i sjukhusutrustningen,
populismens tid, tiden innan eller före
men en dag också efter
dansar trollsländorna nu
för att de ännu kan dansa
går vattnet att dricka
är det viktigt att riva dammarna
vi vet inte. vi kan inte veta
vad som händer när vi river upp bottenslam,
begraver jorden i jorden,
begraver koldioxiden i rötterna
hur mycket kan vi ta ut
banken är stängd, pengarna värdelösa
allt byggt på en solid dröm av intet,
siffersystem, algoritmer
skiftet är här, berättelsen förskjuten
som i länder där stridsvagnarna rullar in,
gränser stängs, människor avskiljs,
undantagstillstånd råder
och vi sitter i trädgården, talar
tiden fårar våra pannor, vi slåss
för det minimala, för att bibehålla,
för att inte förlora mer
vi skriver till varandra genom regnet,
genom Europa efter regnet,
försvara mikrokosmos sedan makrokosmos
blivit för svårt att överblicka,
vi vänder inåt, brinner ut, bränner ut oss,
ropar till varandra genom skeppsbrottet i snö
vita vingar fladdrar,
försöker lägga tider bakom oss,
avsluta fallen, stänga arkiven
och kasta bort nyckeln
fast allt ändå överlagrar oss
vi kan inte förstå tiden
utan chiffret och koderna
som nedtecknas före oss
utan historia är vi rö för rådande vind,
vinden som aldrig upphör att blåsa,
som tvingar ängelns vingar framåt
nu kommer stormen, hällregnen,
slagregn över byn
där vi hukar, frånvända
i väntan på frälsning
vi sjunger, nynnar
som barn instängda i en grotta
där ljuset slocknat
ropar till varandra
på förvridna språk
där vi misstar kärleken för hat,
längtan för förakt,
vilja för likgiltighet
vi sitter i mörkret och kastar brandbomber,
utplånar varandra med ett knapptryck
på digitala colosseum
som tortyrexperimenten på 60-talet
som beställningen av cyklon b
som att avfärda en behövande
i gathörnet,
på havet,
i grönskan
som att skrivas ut ur historien
in i algoritmerna
