Allan Willny / Kolumn

Arvssynden i nya kläder

För många av oss som föddes på 1940- och 50-talen var begreppet ”arvsynd” på sätt och vis tabu. Det stod för gammaldags moral, sexuella hämningar och allt annat som skulle rensas ut i en ny och frigjord tid. Personligen fick jag begreppet i vrångstrupen på grund av min katastrofala konfirmationstid med en präst som 40 minuter varje söndag dundrade om arvsynd och all annan synd från predikstolen. Jag tror att det kom något om nåden på slutet – men då var det längesen jag stängt av öronen…

Eftersom jag så småningom trots allt blev präst tvingades jag att ta fatt i begreppet och försöka hitta en mening i det på andra sidan om konfirmationsprästens svarta och vida kappa. Det finns ett unket stråk i vår lutherska tradition som går ut på att jag inför Gud måste vältra mig i min egen uselhet eftersom inget jag försöker göra eller säga eller låta bli räcker till inför min stränge domare. Tack och lov är det inte hela lutherdomen som ser sådan ut, men det är illa nog att vi är några som minns att stråket har funnits. För mig var det en sådan befrielse att möta Ignatius av Loyola och hans andliga övningar. För att lätt parafrasera hur han tänker om synden: Visst är du en syndare – be om förlåtelse och börja om! Denna saklighet tilltalar mig. För det är ett faktiskt sakförhållande att vi alla är benådade syndare.

Om vi ska hålla oss till Ignatius ett litet tag till för att återkomma till arvsynden har han en del spännande uttryckssätt. Han talar om vår benägenhet att synda som ”oordnade böjelser” som induceras av ”den mänskliga naturens fiende” – hans vanligaste beteckning för Satan. Här finns en del medeltida, katolsk teologi i bakgrunden om natur. Det som är emot denna natur är detsamma som arvsynden och all annan synd.

För att komma ifrån det för min generation så besvärliga ordet ”arv” vill jag också påpeka att det ursprungligen heter ”peccatum originale” vilket engelska språket har översatt helt korrekt: ”Original sin”. Det är en ursprungsskada hos oss människor som egentligen är skapade goda.

Länge trodde och tänkte jag att det jag hittills skrivit om för alltid har sjunkit undan i historiens glömska för alla utom oss teologer. Bara för att finna att det dyker upp på det för mig mest oväntade stället av alla: I rockmusiken! Visserligen med annat namn och ett annat sammanhang, men dock!

I över 50 år har jag följt rockgruppen Jethro Tull och deras centralfigur Ian Anderson. Han som i sin ungdom gjorde sig känd som ”den enbente flöjtisten” eftersom han ofta stod på ett ben när han spelade sina vilda flöjtsolon. Många som följde dem under deras stora epok av arenakonserter på 70-talet blir förvånade när jag berättar att de fortfarande är igång och har varit det hela tiden. På albumet ”Aqualung” 1971 går Ian Anderson till rätta med Gud och Kyrka å det strängaste. All organiserad religion är av ondo. Åren har gått, i år fyller han 75 och har i en intervju för några år sedan modifierat sin syn på framför allt kristendomen. Han menar att de stora kyrkosamfunden gör mycket viktigt för mänskligheten och förtjänar respekt och till och med hjälp – han brukar ofta ställa upp med sin flöjt på välgörenhetskonserter i brittiska katedraler för att bidra till underhållets skenande kostnader. Däremot har amerikanska TV-predikanter ingen nåd att hämta hos honom.

I samband med att det senaste och purfärska albumet med Jethro Tull kom ut fick han frågan rakt ut i en intervju: har du gått och blivit kristen? Svaret finner jag mycket intressant. ”Jag vill kalla mig en kristendomssupporter eftersom den gör så mycket gott för människor. Men jag vill inte kalla mig för kristen eftersom jag saknar den viktigaste biten för att kunna göra det – jag har ingen tro.”

Frågan kommer med anledning av att de tolv sångerna på albumet alla utgår ifrån ett bibelord. ”Mrs Tibbets” utgör den starka inledningen som bygger på berättelsen om Sodom och Gomorra. Mr Tibbets var son till huvudpersonen i sången och den som släppte den första atombomben över Hiroshima. Han undrar om hon blev till en saltstod när det så småningom gick upp för världen vad man faktiskt hade gjort. ”Mine is the mountain” behandlar Mose och Herren på berget Sinai med framåtblickar om spåren av en svartsjuk och maktfullkomlig Herre genom hela världshistorien. Jakobshistorien och älsklingslärjungen Johannes avhandlas också.

Men det är albumets titelspår som fick mig att tänka i banor av arvsynd. ”The zealot gene” tar upp fanatismen i alla dess former, och hur den ödelägger så mycket gott liv för och emellan människor. Zeloterna, eller ivrarna, var ju till och med representerade bland Jesu lärjungar. Nationalister som inte tvekade att ta till lönnmord för att bli kvitt så många romare som möjligt. Men att, som Ian Anderson gör, påstå att det finns en zelotisk gen är bestickande och magstarkt. Det var det för mig ända tills jag kom ihåg arvsynden! Han påstår inte att vi har en sådan gen, men att böjelsen (den oordnade enligt Ignatius) att förfalla till blind fanatism är så lätt att följa så fort någon ledare dyker upp och trycker på rätt mentala knappar.

Visst är Ian Anderson en moralist, men det försonande är att det inte är andra som är drabbade av den zelotiska genen, utan vi alla. Och om vi inte passar oss kan den ta över och driva var och en av oss in i blint hat med stegrande våld som följd. Jag rekommenderar detta album till lyssning och reflektion.

Ändå har jag kanske en annan sorts gen själv – en som vill ge lite hopp. Jag har just läst igenom den tjocka Penguinvolymen med G K Chestertons samlade historier om Father Brown. Det är lite bett i dessa noveller i motsats till den i mitt tycke alltför puttinuttiga TV-serien som finns på SvT play. I en av novellerna avkrävs han ett svar på vad som är hans hemlighet, alltså hur han bär sig åt för att lösa alla mordgåtor. Svaret antar jag är betingat av många års hörande av bikt: ”Jag vet att jag är kapabel att begå alla dessa brott själv (arvsynden!) – alltså funderar jag ut hur jag skulle gått till väga om det faktiskt var jag som begick hemskheterna. Sedan är det ganska enkelt.