Alla frågor är Guds frågor
Intervjuare: Peter Björkman
En omdiskuterad motion till det senaste Kyrkomötet (svenska kyrkans högsta beslutande organ) handlade om huruvida Israel och Palestina skulle undersökas med avseende på folkrätten. Motionen gick inte igenom, däremot ett tilläggsyrkande om att lyfta frågan i internationella ekumeniska organisationer. Bakom motionen stod prästen Anna Karin Hammar och tre andra kyrkomötesledamöter. Ad Lucem har intervjuat Hammar.
PB: Berätta lite om bakgrunden till motionen.
AKH: Den har att göra med de palestinska kristnas situation. Bandet till den palestinska kyrkan sträcker sig mycket långt tillbaka, eftersom flera av de första kristna var palestinier. Åren 1947-1949 blev palestinierna ett flyktingfolk, då cirka 700.000 palestinier fördrevs från det område som kom att bli den judiska staten Israel. Redan från början var det Lutherska världsförbundet aktivt i arbetet för de palestinska flyktingarna. Och det engagemanget har kyrkan fortsatt att ha.
Bandet till den palestinska kristna kyrkan sträcker sig mycket långt tillbaka i kyrkans kollektiva minne, säger Hammar. Det finns en 2000-årig kontinuitet till det heliga landet via de kristna palestinierna. De är ingen stor grupp, kanske 50.000 människor eller ett par procent av palestinierna, men det är en viktig grupp. Omkring år 1900 var de betydligt fler, kanske tio procent av befolkningen. År 1947-1949 blev palestinierna ett flyktingfolk, då mer än 700.000 palestinier fördrevs från det som kom att bli den judiska staten Israel. Lutherska världsförbundet var från början aktivt i arbetet med de flyktingarna. Vår motion bottnar i detta engagemang.
PB: Men varför lämnar ni in denna motion just nu?
AKH: Det beror på att palestiniernas situation inte har blivit bättre de senaste åren, snarare tvärtom. De lever segregerade och det finns olika lagar som gäller för israeler och palestinier, olika friheter, olika rätt till bostäder. Israel vill inte ha något fredsavtal. De erövrar istället genom nya bosättningar mer och mer mark från de palestinska områdena. Amnesty International vittnar t.ex. om palestinier i bostadsområdet Sheikh Jarrah i östra Jerusalem som systematiskt fråntas sin mark och sina bostäder till förmån för israeliska judar. En mur står placerad runt om och ibland rakt igenom palestinska områden och hindrar palestiniernas rörelsefrihet. Att granska det folkrättsliga läget i Israel / Palestina är det minsta vi kan göra för de palestinska kristna.
PB: Hur kom det sig att du började engagera dig i Palestinafrågan?
AKH: Det var år 1981 när jag arbetade som studentpräst i Lund och såg filmen ”Jerusalem. Stad utan gräns” en kortfilm gjord av Sigbert Axelson och PeÅ Holmqusit. Filmen handlar om hur judiska förstäder byggs upp på den arabiska mark som ockuperades av Israel 1967. Efter detta engagerade jag mig i Palestinafrågan och jag har besökt såväl Palestina och Israel flera gånger, första gången 1988.
PB: Varför tror du biskoparna reagerade så starkt på motionen [alla Sveriges 14 biskopar tog avstånd från motionen]?
AKH: Det vet jag inte. Det kom som en överraskning. Ekumenikutskottet i Svenska kyrkan har kommit fram till att det är mycket noga att skilja mellan biblisk rätt och folkrätt. Och det gjordes klart att folkrätten är den grund som kyrkan skall arbeta efter. Att bedöma Israel och Palestina folkrättsligt borde alltså inte innebära några problem.
PB: Är du besviken över reaktionerna på motionen? Blev utfallet som du önskade?
AKH: Jag tycker trots allt att vi fört saken en bit framåt. Israels ambassadör påstod att motionen handlade om huruvida Israel var en apartheidstat. Något sådant begrepp existerar inte i folkrätten och jag har aldrig kallat Israel för en apartheidstat. Däremot tror jag att Israel praktiserar apartheid. Ingen av oss motionärer kritiserar Israel som stat. Självklart har Israel rätt till självbestämmande.
PB: Är ditt folkrättsliga engagemang för palestiniernas en naturlig följd av en vänsterpolitisk kyrka som växte fram från 1968 och framåt. Stämmer den historieskrivningen?
AKH: För egen del gick jag med i Konservativ skolungdom år 1967 och jag betraktade mig inte som vänster 1968. Och frågan om folkrätten är ingen höger eller vänsterfråga. Carl Bildt och socialdemokraterna har samma syn på folkrätten. Det är en allmänpolitisk fråga på allmänpolitisk grund. Vår uppgift som kyrka är att stötta civilsamhällets arbete för en rättvis fred. Detta arbete tog 30 år i Sydafrika och det kommer att ta tid i Israel/Palestina också. I dagsläget är det svårt med den politiska dialogen mellan Israel och Palestina. Sanningen tar tid. Men det är min övertygelse att sanningen skall göra oss fria.
PB: Är inte detta en politisk fråga där kyrkan inte skall lägga sig i?
AKH: Alla frågor är Guds frågor. Kyrkan skall vara med i hela Guds verklighet
