I sin bok Viva Viva (Scriptum, 2022) ger författaren Ann-Helene Attianese en kort introduktion till den katolska prästen Giuseppe Diana (1958-1994) även känd som Don Peppe Diana eller Fader Peppino. Han verkade som församlingspräst i Casal di Principe, i södra Italien, men var också verksam som författare och scoutledare. Han dödades av Camorran, den synnerligen illa beryktade napolitanska maffian, genom att bli skjuten i huvudet, i sakristian, före en mässa, 19 mars 1994. Enligt New York Times (03/20 1994) associerade lokala tjänstemän omedelbart mordet med de nationella valen i mars (1994), där kampanjarbetet har överskuggas av anklagelser om att maffian stödde det nybildade partiet Forza Italia som leddes av mediemogulen Silvio Berlusconi.
Det som borde har varit en särskilt trevlig dag för pastor Giuseppe Diana som förberett sig för att fira en mässa, under högtiden San Giuseppe, helgonet vars namn han bär, slutade i rena avrättningen. Enligt polisen, kröp två beväpnade män in i kyrkan San Nicola di Bari och sköt honom två gånger i huvudet. En nunna som hörde skotten medan hon bad i kyrkan upptäckte prästens livlösa kropp. Fader Dianas död följde på ett mord sex månader innan, på en annan anti-maffiapräst, Giuseppe Puglisi, som sköts till döds i Palermo efter att han kampanjat mot Cosa Nostra, en annan maffiaorganisation.
Jag råkar händelsevis ha varit i Caserta, nästgårds kyrkan där Fader Diana verkade. Jag råkar märkligt nog varit på flera andra platser som Attianese beskriver i sin eminenta och inspirerande bok Viva Viva som dryftar Italiens geografi, kultur, konst och något av dess gudomliga kokkonst. Det ger mig en extra dimension vid läsningen av Viva Viva, känns nästan som en lyx, att jag har andats samma luft som författaren och ibland stått på samma, eller nästan samma, tuva. Men andra läsare av boken är också troligtvis bekanta med den mytomspunna och historiskt fascinerande Amalfikusten. Så jag är knappast så unik som jag själv ibland inbillar mig.
Jag har känt leda vid sommarhettan och det turisttäta Capri, en dag i juni. Jag har känt på den uråldriga, hedniska och tidlösa mystiken i Blå grottans turkosa skimmer. Jag har varit rejält sjösjuk på färjan mellan Sorrento och Ischia. Jag har bränt fötterna på den glödheta sanden på Ischias strand. Jag har klättrat på Vesuvius sluttning, jag har ätit en äkta napolitansk pizza i Neapel – på en pizzeria troligen ägd av Camorran. Jag har simmat i Medelhavet tills jag utvecklade simhud mellan tårna, eller nästan. Jag har utöver allt det besökt Rom ett par gånger och Venedig samt några andra, mindre mytomspunna platser. Jag är inte ännu klar med Italien – blir man någonsin klar med Italien!? Kort sagt, jag har drabbats av Italien och lämnat kvar en del av min själ där. Har Italien drabbats av mig?
Tillbaka till Giuseppe Diana. På 1980-talet öppnade han en flyktingförläggning. Han uppmanade öppet sina församlingsmedlemmar att undvika Camorran. I brevet med titeln ”För mitt folks kärlek kommer jag inte att tiga”, uppmanade kyrkan att motstå maffians styre, som han kallade ”en form av terrorism”. Han vittnade 1994 i en utredning om band mellan Camorran, politiker och affärsmän. Han ställde sig också på den nyvalda borgmästaren i Casal di Principe sida som försökte hindra företag med anknytning till Camorran från att lämna anbud på offentliga kontrakt.
I sin bok Gomorra, som Attianese självklart nämner i sin Viva Viva, tillägnade författaren Roberto Saviano, som personligen kände Fader Diana, ett helt kapitel åt prästen. Bokens titel kommer från ett brev från Fader Diana, ”det är dags att sluta vara en Gomorra.” Saviano skriver: ”Han bestämde sig för att intressera sig för maktens dynamik och inte bara dess därav följande lidande”, ”Han ville inte bara rengöra såret utan förstå mekaniken bakom mestastaseringen för att förhindra att cancern spred sig, för att blockera källan till vad som än förvandlade hans hem till en guldgruva av kapital med ett överflöd av kadaver.”
Den 20 mars 2014 höll påven Franciskus ett kontroversiellt tal, för italienska förhållanden, där han uppmanade maffian att ändra sitt sätt och omvända sig. Han till och med hotade dess medlemmar med exkommunicering. Efter talet tog han på sig ett prästceremoniellt plagg som en gång bars av Fader Diana. Då ska man komma ihåg att den italienska maffian skänkt betydande summor till Vatikanen under årens lopp för att direkt och indirekt köpa sig syndernas förlåtelse för makabra brott och en rent av djävulsk terror. Men det är viktigt att betona att det pågår ett konkret motstånd mot maffian och att det finns hopp inför framtiden. Attianese skriver följande:
Ett annat tecken på lagliga produkter är märkningen Le terre di Don Peppe Diana. Den lagliga mozzarellan har en webbsida. När jag ivrigt visar en bild med den märkningen till Gianni förvandlas han genast till den cyniskt luttrade napoletan han är. Han har blivit besviken alltför många gånger för att våga tro på happy endings.
Lakoniskt undrar han vad det är som säger att just den här farmen skulle vara ren och reko. Bara för att den skyltar med ”Don Peppe Diana”.
– Det kan lika gärna vara Camorrans nyaste marknadsföringstrick, säger Gianni.
Jag väljer att tro annorlunda. Inte bara för att jag vill det.
Men för att det är enda vägen till förändring. Att våga tro på en sådan.
[…]
Giuseppe Diana, även kallad Don Peppe Diana eller Peppino Diana, var en italiensk präst och författare som mördades för sina rättframma ställningstaganden mot den organiserade kriminaliteten i Campania. Hans arbete har inspirerat många i Campania att delta i motståndet och hans viktigaste text, i form av en appell och ett manifest, kom att bli Per amore del mio popolo, fritt översatt: Av kärlek till mitt folk. Den delades ut julen 1991 i alla kyrkor i Casal di Principe och andra i regionen tillhörande församlingar.
Giuseppe Diana blev en viktig förebild som bjöd de kriminella på hårt men fredligt motstånd. Till råga på allt inspirerade han camorrister att träda fram och gör sin ”pentimento”, alltså ångra sig och vittna. Han fick därför sätta livet till – i sakristian – morgonen den 19 mars 1994, efter att ha fått med sig sympatisörer både på kyrkligt och profant håll. Tack vare honom vågade människor i regionen och i hela landet börja diskutera och ifrågasätta Camorran.
Don Peppe Diana blev endast 35 år, men hans minne lever kvar i form av skolor och jordbrukskooperativ som verkar i hans fotspår, mot all form av kriminalitet, för all form av laglighet, legalità. Därför kan man se många skyltar i regionen Caserta med benämningen Le terre di Don Peppe Diana, åtföljt av produkten som säljs och produceras under lagliga former; exempelvis Mozzarella della legalità.
Tack vare visa och modiga människor, tänds hoppet om ett alternativ till Camorran.
Gianni muttrar att styrkan och modet ofta härstammar från det faktum att de flesta i Campania inte har något att förlora.
Jag minns hur chockad Gianni var när Camorran första gången öppet nämndes vid namn, frispråkigt diskuterades i ett seriöst debattprogram, hur han skruvade upp volymen på teven för att han knappt kunde tro att det var sant. Som napoletan visste han liksom övriga napoletaner om det mesta som har pågått och pågår i det tysta. Men han hade vant sig vid att dylik vetskap tigs det unisont om. Nu öppnades kistlocken och ut vällde mängder med information som italienarna norr om Campania helt tydligt varit ovetabde om. Eller inte velat se!
Under dessa år var hoppet hos mången stort. Nu skulle det rensas. Nu skulle Sud få hjälp av norr, politikerna i riket ta tag i saken. Mången näringsidkare slutade betala skyddspengar, vissa med tragiska följder.
Och visst dömdes och fängslades några stora maffialedare. Men nya hungriga stod snabbt i kö för att ta över. Eller så fortsatte de fängslade att styra inifrån murarna.
