Om dadaismen och Dionysios Areopagita
Dadaismen föddes ur första världskrigets fasor, i slutet av 1910-talet etablerades den i Tyskland och dess främsta företrädare återfinns bland rumänska exiljudar. Dadaismen kom senare att öva inflytande på futurism, surrealism men även konceptkonsten och i sin förlänging också på modernismen och postmodernismen. Varifrån härstammar ordet dada? Somliga historiker menar att det bara är fråga om barnjoller, ett nonsensord, andra att det är hämtat från ett franskt barnsligt uttryck för häst, eller rent av från slaviska språkets dubblerade ”ja”.
”Dada” var en radikala konströrelse som attackerade det borgerliga samhället för att inte ha gjort mer för att hindra första världskrigets utbrott. Epicentrum för vad som skulle bli en distinkt rörelse var staden Bukarest, deltagarna var rumänska judar – särskilt kan nämnas Marcel och Georges Janco, och Tristan Tzara – som var avgörande för utvecklingen av Dada-andan. Dada-aktiviteter inkluderade offentliga sammankomster, publicering av konst och litterära tidskrifter, samt teater och musikaliska tolkningar, nästan anarkistiska till sin natur.
Den 5 februari 1916 invigdes Cabaret Voltaire, på Spiegelstrasse i Zürich. Grundat av Hugo Ball, tillsammans med Emmy Hennings, Tristian Tzara, Hans Arp, Marcel Janco, Richard Huelsenbeck, Sophia Treube, Hans Richter och Walter Serner. Detta tillkännagav födelsen av en ny konstriktning, De kallade den för dadaism. År 1917 lämnade Ball Zürich för att utveckla sina idéer om surrealism, medan Tzara, vars pseudonym betyder ”sorgligt land”, fortsatte med att förvandla en eklektisk modern konstnebulosa till en originell, glad och ikonoklastisk avantgarderörelse. Ekon av dadarörelsen resonerade genom århundradet. Nya konströrelser och musikaliska band har låtit sig inspireras: det tyska bandet Trio med sin hit ”Da Da Da” och förstås David Bowie men inflytande återfinns också hos artister som Madonna och Lady Gaga.
Hugo Ball skrev om ordet dada, i sin dagbok i juni 1921, då han var upptagen med att skriva en text om mystikern Dionysios Areopagita: ”När jag möttes av ordet ”Dada” blev jag två gånger anropad av Dionysios. D.A – D.A. […] På den tiden bedrev jag ord- och bokstavsalkemi.”(Flykten ur tiden, Hugo Ball, Ellerströms, 2000).
Kring förra sekelskiftet var det en högkonjunktur, för att inte säga en renässans i allmänhet för ockultism, magiskt tänkande, teosofi, spiritism, spiritualism och österländsk mystik i synnerhet. Vasilij Kandinsky skrev Om det andliga i konsten (1911). August Strindberg sysslade som bekant också med symbolism, ockultism, mystik och alkemi. Man kunde klassificera Balls bokstavsmystik och hans andliga upplevelser med Dionysos Areopagita som spiritualism eller rätt och slätt traditionell helgondyrkan.
Vem var denne Dionysios Areopagita som verkar ha gett en betydelsefull impuls till dadaismen? Hans roll för teologi i allmänhet och för kristen mystik i synnerhet kan inte överskattas menar de mest namnkunniga av dagens religionsvetare och teologer. Före sin omvändelse växte Dionysios upp i en förnäm familj i Aten, gick i filosofisk skola hemma och utomlands, var gift, hade flera barn och var medlem av den högsta domstolen i Grekland. Efter omvändelsen gjorde Paulus honom till biskop av Aten. Så småningom lämnade han hustru och barn, och följde med Paulus på dennes missionsresor. Dionysios Areopagita nämns i Apostlagärningarna 17:34. Han konverterade i Aten, samtidigt med en kvinna vid namn Damaris, efter att Paulus hållit sin predikan på Ares kulle, krigsgudens kulle, där också domstolen var belägen. Dionysios Areopagiten var alltså en atensk domare vid Areopagusdomstolen i Aten som levde omkring år 50 och skrev en del kända texter. Han vördas som helgon av både katoliker och medlemmar inom de ortodoxa kyrkorna.
Det man kan säga om Dionysios teologi är att den är starkt mystisk och nyplatonsk. Han delar in världen i olika andliga hierarkier, där Gud är den högsta och källan till allt, därför står över allt – till och med existens och icke-existens. Hans verk har fått stor betydelse, så väl teologiskt, filosofiskt som kulturellt. I dag räknas han texter som teologiska klassiker. Dionysios dialektiska tänkande pendlar mellan ljus och mörker, stillhet och rörelse, enhet och mångfald. Hans ansats är i grunden paradoxal – det är på samma gång möjligt och omöjligt att säga något om Gud.
Bokförlaget Artos har gett ut Paradoxernas Gud (2017), en nyutgåva, i svensk översättning av Tord Fornberg, från den grekiska grundtexten. Här återfinns drygt hälften av Dionysios Areopagitas samlade verk: Den mystika teologin, De gudomliga namnen, Den himmelska hierarkin, Den kyrkliga hierarkin samt ett antal brev. I bokpresentationen sägs: ”Här öppnar sig en närmast symfonisk värld som låter läsaren ana Guds oändliga mysterium.”
Medeltida teologer som Maximos Bekännaren, Thomas av Aquino, Bonaventura, Mäster Eckhart har alla präglats av Dionysios Areopagitas. En anonym engelsk författare översatte Den mystika teologin och en engelsk krönikör från 1300-talet uppger att den lilla skriften ”löpte genom England som en vild hjort”.
Dionysios Areopagitas inflytande märks också hos ett flertal gestalter på 1500-talet. Här kan man exempelvis skönja drag av Dionysios i Ignatius av Loyolas Andliga övningar. Ignatius beteckning ”den hierarkiska heliga modern kyrkan”, hans syn på änglar samt den trefaldiga vägen (reningens, upplysningens och föreningens väg) bär spår av Dionysios. Dessutom är paralleller mellan Dionysios och Johannes av Korset uppenbara. Martin Luther å sin sida tar, i synnerhet i sin bok Om kyrkans babyloniska fångenskap, tydligt och i starka ordalag avstånd från Dionysios. Ändå ligger Luther nära detta tänkande i sitt tal om den på samma gång uppenbarade och fördolde guden (deus revelatus, deus absconditus). Alt efter som tiden gått har nya teologer och filosofer inspirerats av och tolkat Dionysios. På svensk mark kan poeten Hjalmar Gullberg nämnas.
År 96 greps och torterades Dionysius tillsammans med Rusticus och Eleutherius. Alla tre halshöggs under kejsaren Domitianus regeringstid. Dionysius huvud rullade enligt legenden ganska långt, tills det kom till fötterna på en kristen kvinna vid namn Catula. Hon begravde det tillsammans med hans kropp.
Det har ibland väcktes frågor om det verkliga författarskapet till de dionysiska skrifterna. Numera identifieras korpusen som arbetet av en syrisk student från femte århundradet och den hedniska neoplatonisten Proclus. En del av hans helgonlegend kan naturligtvis ses som efterkonstruktion. Det man kan konstatera är att de texter som tillskrivits Dionysios Areopagitas utgör en bro mellan antikens föreställningsvärld och kristendomens, mellan öst och väst, och ifråga om bildstriden och ikonoklasmen försvarar han ikonen, bilden.
