Från en ny utsiktspunkt
För längesedan läste jag en psykolog vars namn jag glömt som hävdade att den mest omvälvande upplevelsen i en människas liv är första dagen i skolan. Det kan hända att det är sant i vår del av världen, där skolan är en självklar del i barns och ungdomars liv. Men för mig har det denna höst blivit lika sant att det – fortfarande i vår jämförelsevis trygga del av världen – är en minst lika stor omvälvning att anlända till den andra änden av den linjen: pensionen. Jag är 67 nu, vilket innebär att 60 av de åren har inneburit antingen studier eller yrkesarbete. Stora delar av tiden båda delarna samtidigt. Jag har tillhört en priviligierad skara i meningen att både studier och arbete varit ett livsvärde i sig och inte bara en försörjning. Men ”nu är jag statsanställd” som en av mina äldsta vänner uttryckte det när han själv gått i pension. Och det ändrar utsiktspunkt och därmed perspektiv. Det här med ”statsanställd” betydde att vännen ifråga efter ett helt yrkesliv som privatanställd plötsligt fick uppleva att pengar från staten kom in varje månad utan att han behövde göra något för att få dem…
Utanför fönstret där jag nu sitter och skriver ser jag toppen av tornet på Sankta Ragnhilds kyrka i Södertälje. Det kröns av en gyllene tupp. Så vitt jag vet finns det två olika anledningar till att pryda våra kyrktorn med detta djur. Det ena är minnet av Petrus och det som hände när han förnekade att han ens kände Jesus. Den andra betydelsen hänger ihop med detta: precis som den riktiga tuppen vakar över sin hönsgård vakar kyrktuppen över bygden och påminner oss om att själva vara vaksamma på våra liv och det samhälle vi är delar av. Det är en profetisk uppgift. Men precis som gamla testamentets profeter kan spaningar som grundar sig i vaksamhetens upptäckter förkastas, hånas eller ignoreras i vår del av världen. På många andra håll kan de resultera i både fängelse och avrättning. Låt mig fundera över ett par exempel.
Vi har levt i en exempellös framgångstid med tanke på ekonomisk utveckling. Jag minns en ung familj som köpte hus på 90-talet i samband med yrkesetablering. Det som förundrade en äldre person som undertecknad var sorglösheten över det stora lån som krävdes för husköpet. De hade räknat ut månadskostnaden de skulle få och konstaterade sig klara den utmärkt. Och så har det tydligen bara fortsatt. Ända tills nu. Behöver man vara minst lika gammal som jag för att fatta vad inflation och stigande räntor betyder i förhållande till vilka ekonomiska äventyr man är beredd att ge sig ut på? Personligen har jag till exempel aldrig velat äga mitt boende eftersom jag med en parafras på en av de anarkistiska fäderna menar att egendom är slaveri. En enkel människa som jag är helt enkelt uppvuxen med nyttan av att undvika skuldsättning eftersom ingen vet vart räntorna kan sticka iväg till. Jag menar också att det är väldigt få idag som verkligen äger sitt boende – ägaren är banken. Och upphör betalningsförmågan av en eller annan anledning så åker man ut. Vi ser mer och mer av det nu. Klassamhället kommer tillbaka, men med ett annorlunda utseende. Hade jag muttrat något om dessa risker när mina yngre vänner fokuserade allt på sin månadskostnad hade de sannolikt inte fattat vad jag pratade om. Inte för att jag skulle anse dem dumma – det var de definitivt inte. Men de hörde till en tidsanda vilket i praktiken innebar att ”alla” tänkte likadant.
Den andra tanken rör något som hände lite tidigare. Jag tror att alla vi som var med 1989 minns euforin och framtidstron för världen i samband med Berlinmurens fall. Nu skulle allting gå framåt. Den västerländska demokratin hade segrat och fria val började hållas i all de länder som till då hade betraktats som ”östländerna bakom järnridån.” Mitt i detta euforiska jubel kommer Leonard Cohens album ”The future”. Och den som verkligen lyssnade på titelspårets text och tog det på allvar där och då måste ha blivit minst sagt konfunderad. ”It´s lonely here, there´s no one left to torture” och ”I´ve seen the future boy – it is murder”. I backspegeln växer för mig Leonard Cohen här ut från en makalös singer-songwriter till en gigantisk profet av gammaltestamentligt snitt. Han talar tvärsemot en tidsanda som bara vill vara optimistisk och naivt tro att alla världens problem är lösta för att en av mänsklighetens groteska murar har fallit. Dels finns det många andra, konkreta, murar världen över. Men raserandet av en yttre mur innebär inte automatiskt raserande av våra inre murar som yttrar sig i maktsjuka, habegär och därmed sammanhängande misstro mot andra. En brist på tillit.
Det är inte meningen att vara apokalyptisk och dystopisk med dessa rader. Det behövs knappast så som det ser ut med Ukraina, elkris och stigande priser. Så det är kanske dags att vända på kuttingen och än en gång gå emot tidsandan? Jag saknar Leonard Cohens stämma nu eftersom han kunde uttrycka sig bättre än de flesta. Men tänk om den vakande kyrktuppen i en tid som vår ska påminna om det hopp som finns i ett litet barn som föds i de värst tänkbara omständigheter. Att vi kan hjälpa oss själva genom att hjälpa varandra igenom de svåra tider vi är i vare sig vi vill eller ej. Hoppet stavas alltså att Gud har blivit en av oss, och snart sagt alla berättelser om honom andas den solidaritet som mörka politiska krafter har försökt dödförklara så länge. Det får bli min julhälsning.
