Nåt att bita i

Logo: Ad Lucem

Artikel i Ad Lucem 4/2007

Finns det änglar i Esse?

Roger Holmström

Andliga vingslag i finlandssvensk poesi

Utgivningen av antologin Att byta hjärta i ett snöglopp är en i flera avseenden beaktansvärd tilldragelse i finlandssvensk litteratur. Urvalet visar sig vara ett ymnighetshorn som i all sin flödande rikedom med en gång spolar bort alla kvardröjande föreställningar om den finlandssvenska diktningen som i grunden areligiös och andligen sval och indifferent.

Den slagkraftigt formulerade essä av Carina Nynäs som avslutar antologiutgåvan rymmer en mentalitetshistorisk inplacering av de medverkande författarna, samtidigt som den i glansen av flera sentensmättade formuleringar belyser merparten av de bärande temakretsarna i själva innehållet i boken. De många uppslagen i Nynäs’ essäkonst har inspirerat mig till ytterligare kommentarer som jag här försöker baka in i min framställning.
Kanhända det polemiskt laddade och t.o.m. öppet kristendomskritiska arvet från inflytelserika akademiker och opinionsbildare som Edvard Westermarck, Rafael Karsten och Rolf Lagerborg bidragit till att flera diktare inte upplevt det som riktigt rumsrent att ägna sig åt det andliga och religiösa. Carina Nynäs lyfter fram Runar Schildts religionskritiska studentuppsats från början av 1900-talet som ett tidstecken. Och liknande religionskritiska uttryck ger hon uttryck åt genom att peka på poeter som Hjalmar Procopé, Arvid Mörne och Elmer Diktonius. Det gemensamma för dem var att de ville slänga ut vad Carina Nynäs kallar ”övervintrande mytologiska element i den kristna läran” (s 298) och ta nappatag med en massa osanning och skenhelighet. I ett sådant intellektuellt klimat – kritiskt prövande och kyligt distanserat – växer andligheten fram och kan i den finlandssvenska poesins utveckling problematiseras i vissa tematiska grupperingar på det sätt Carina Nynäs gör i sin utmärkta essä.
Inom ramen för denna artikel skall jag inte upprepa vad som redan finns i antologin utan väljer i stället att i min egenskap av litteraturvetare fokusera på några andliga vingslag i finlandssvensk poesi. Poesin som litterär uttrycksform tycks i sig ha en betydande potential att borra djupt i existentiella frågor. Detta åskådliggörs synnerligen övertygande av Hans Ruin i hans huvudarbete Poesiens mystik (1935, i nyupplaga med en efterskrift 1960). Att dikten förmår borra djupt i existentiella sammanhang exemplifieras också i det temanummer om tro och tvivel som Tidskriften 00-tal nyligen publicerade (nr 24–25/07). I det numret ingår bland annat en essä av Maria Küchen som hävdar att poesin är ett sätt att utforska transcendenta tillstånd. Bland hennes exempel finns Eva-Stina Byggmästar, som jag skall återkomma till.
Mitt rubrikval – Finns det änglar i Esse? – alluderar på Hans Fors dikt ”Om guds närvaro i Esse”. Dikten – ur samlingen Lysaren (1975) – lyder så här:

gud finns i Esse
där farfar med sin rygg och sina händer
tvingade en mosse att bli åker

nu paketerar man in den

farmor sjöng
hon skurrade mej
över golvet

faster har en korg av minnen
som ingen får röra
där strövar milda kor
och borrar huvudet in i en skymning
av svamp och blåbär

också om detta skall jag berätta
någon dag när det regnar
eller vi förgäves söker ett minne

i Esse finns gud
han har en gul kyrka där
farfar var kyrkväktare
han vandrade på daggvåta stigar
som en psalm
och hemma satt farmor när benen
inte längre bar och naglarna torkat in
och log mot bröllopsfotot i ram på väggen

gud finns i Esse en sensommarkväll
ibland far jag dit och träffar honom

bland dagg och åkerbär
berättar han något
som jag borde minnas

I ett tidsspann över tre generationer berättar diktens jag om den i det närmaste pastorala idyllen kring den gulmålade kyrkan i Esse. Raderna om farfadern-kyrkväktaren som ”vandrade på daggvåta stigar / som en psalm” och om fastern som ”har en korg av minnen” vittnar om en monumental och alltid sig lik urtillvaro där allting är på plats och alla vet sin plats i ett större livscykliskt sammanhang. Idyllen är så total att man som läsare mycket väl kan föreställa sig suset av änglarnas vingar i den sena sommarkvällen. Samtidigt är dikten explicit fokuserad på det som hänt fordomdags och likaså är gud explicit lokaliserad just till Esse. Denna geografiska precisering i kombination med det faktum att diktens jag måste bege sig till Esse för att få möta gud inkräktar på varje föreställning om guds allestädesnärvaro, vilket ytterligare nyanseras i slutraderna. Diktens öppna och samtidigt didaktiskt uppfordrande slut om att diktens gud berättar något som diktjaget ”borde minnas” kan tolkas som ett uttryck för behovet av en kontinuitetsskapande gemenskap med barndomens oskuldsfulla religiösa värld. Den världen finns för diktens jag uppenbarligen i Esse, men enbart i Esse där den vid behov låter sig upplevas en sensommarkväll ”bland dagg och åkerbär”.
Hans Fors tecknar i sin dikt en religiöst färgad lantlig idyll där den i ordets bästa och ursprungligaste bemärkelsen naiva barndomstron är så till den grad förhärskande att läsaren – i analogi med mitt rubrikval – förvisso kan svara jakande på frågan om det finns änglar i Esse.
Antologin Att byta hjärta i ett snöglopp bär i sin undertitel de två tematiska polerna ’tvivel’ och ’tillit’. Den nyss anförda dikten av Hans Fors svarar mot begreppet ’tillit’ och sådana dikter som för tillitens talan är väl att betrakta som de mera väntade och förutsägbara inslagen i en volym av den art det här är fråga om. Tidigare antologier som Närhet är (1955) och Viola Renvalls och Hjalmar Krokfors’ urval kristen dikt kallad I alla sammanhang (1980) representerar i allt väsentligt en kristen tillitspoesi utan problematiseringar och mera iögonenfallande implikationer. Som Carina Nynäs konstaterar i förordet till det nu aktuella urvalet, har den nya boken mera vittfamnande ambitioner att även ”söka de poeter som har viskat lågmält utanför kyrkorna och de ’diktarhjärtan’ som reser sig upproriskt mot det falsksövande lugnet” (s 9). Det är i det här avseendet jag tror att det nya urvalet kommer att trampa upp viktiga spår. Självfallet är det angeläget att tala till de redan införstådda och i den religiösa gemenskapen tryggt invigda, men frågan är om det inte är ännu viktigare att vända sig till alla tvivlare och sökare, till alla existentiellt grubblande och vilsegångna i en tid då sekulariseringen nått ett stadium där gränserna för polemik och provokation redan är maximalt testade.
I ljuset av en sådan utveckling har antologin Att byta hjärta i ett snöglopp åtskilligt att bjuda på. Min läsning av urvalet präglas särskilt av de individuella och konstnärligt verkningsfulla gestaltningarna av andlighetens och i sista hand trons predikament som bryter igenom i texterna. Här finns gott om nyupptäckter att begrunda och det är – i ett helhetsperspektiv – helt förbluffande att så många finlandssvenska diktare hamnat mellan pärmar där man inte i förstone skulle vänta sig att stöta på dem.
Några ytterligare observationer av de andliga vingslag som vibrerat i mitt öra! Först en dikt av Kerstin Söderholm. Den finns i hennes andra diktsamling Mot ljuset på bergen (1926) och bär titeln ”Ytterst”:

Störst blir synerna för oss,
när solen dalar.
Öppnas klyftans bråddjup tätt invid oss,
bäras vi av gudars händer.

När vår livstråd hårdast tvinnas,
lyfter den oss spändast emot ljuset.
Tvingas vi att andas under töcken,
dricka vi en genomskinlig eter.
När vi sluta ögonen,
vi hört det största ordet.

I en väv av binära oppositioner avtecknas en rad existentiella tillstånd bland vilka bilden av den hårt tvinnade livstråden som lyfter oss mot ljuset svarar såväl mot diktens titel som mot namnet på hela diktsamlingen. Genom att använda pronominet ’vi’ och ’oss’ i stället för ’mig’ och ’jag’ lyckas Kerstin Söderholm åstadkomma en inklusivitet och en delaktighet med läsaren. Samtidigt är det typiskt för den modernistiska dikten att blott inför ”klyftans bråddjup” frammanas bilden av ”gudars händer” och i det här avseendet kan Kerstin Söderholms dikt ses som en utlöpare till den unge Pär Lagerkvists ’ångestdiktning’ på 1910-talet.
Ett exempel på hur tvivel och tillit ingalunda framstår som klart urskiljbara alternativa kategorier utan snarare glider in i varandra står att finna i Jacob Tegengrens diktsamling Sista milstolpen (1946), närmare bestämt i dikten ”Vi ropa till honom”:

Han tronar däruppe bland stjärnornas bloss
med vintergatan till fotapall.
Hans rike är gränslöst, hans värld är kall.
Vi ropa till honom i ångest och nöd,
vi tigga om hjälp, vi behöva hans stöd,
men säg behöver han oss?
I glödande öknars ensamhet
är han källa för oss, är han svalkande fläkt.
Genom rymderna brusar hans andedräkt
och väcker världar till liv och ljus,
men säg, om han i sitt väldiga hus
alls någonting om oss vet?

Dikten har en alldeles klart urskiljbar (efter)krigstida kontextualisering men låter sig också läsas i en mera tidlös, allmänmänsklig infattning. Läst i ett mera generellt perspektiv blir de två emfatiska frågorna i diktens mitt och i dess slut – inklusive de retoriska frågetecknena – kraftiga markeringar av människans undran om den allsmäktige ”däruppe bland stjärnornas bloss” överhuvudtaget är i behov av människorna och om han överhuvudtaget känner till hur vi har det. Att sådana uppfordrande frågor ställs av en i mångas medvetande så konfessionellt klar och dogmatiskt okomplicerad poet som Tegengren vittnar om bredden i det urval som den nu aktuella antologin kan visa upp.
I det tidigare nämnda temanumret av Tidskriften 00-tal har Thomas Anderberg en essä rubricerad ”12 tankar om tro och tvivel”. I ett avsnitt kallat ”Skepticism som anti-tro” skriver han:
Ingen kan enbart vara skeptiker, det blir för tunt. Snarare är det så att man blir skeptiker för att man drivits därhän av andra hållningar; hållningar som också riskerar att undermineras av tvivlets kraft. Skeptikern bär alltid med sig vapnet mot sin egen existens.
Samtidigt är det också så att tron mår väl av samexistensen med tvivlet. När tron blir så stark att varje ifrågasättande utesluts hamnar vi i den sfär där fanatismen råder. (s 78)

Det är just på den här punkten den nya antologin har så speciellt mycket att ge. Dikterna vidgar gränserna för vårt andliga medvetande och skärper vår blick för det väsentliga genom det aktiva och oupphörliga frågandet.
Då jag fördjupade mig i dikterna och började arbetet på föreliggande artikel råkade jag få ögonen på en kolumn i Hufvudstadsbladet där Olav S. Melin under rubriken ”Guds återkomst” driver tesen att ”ett samtal om religion är inte längre pinsamt utan upplevs som meningsfullt och viktigt”. (9.6 2007) Han refererar till den amerikanska ekonomiforskaren Patricia Aburdene som i sin bok Megatrends 2010 (2005) förutspår ett uppsving för andligheten (spirituality) i en tid då allt flera människor har ett behov av att finna en mening med livet. Det religiösa intresset behöver inte betyda återvunnen terräng för den auktoritetsbundna kyrkan utan snarare att den enskilda människan upplever sig som myndig att efter eget förgottfinnande resonera kring andliga frågor.
Innehållet i Att byta hjärta i ett snöglopp uppvisar mångahanda prov på sådana individuella närmelsesätt. Bland bokens rikhaltiga exempel på hur receptiva och konstnärligt drivna diktare ger sig i kast med att fråga och utforska vill jag återge följande lilla dikt av Eva-Stina Byggmästar. Texten är hämtad ur hennes diktsamling Näckrosön (2003):

Är du därinne?
Jag äger inget annat ljus
att lysa min väg i natten
än det som med liten, öppen
låga brinner i min själ –
Men svara, säg att det är du
som är ljuset inom mig.
Säg att inget är förgäves,
att allt äger en dold mening –
när du för mig närmare mig själv
närmare det som är du i mig.

Här vill jag återknyta till Maria Küchens tidigare nämnda essä och framhålla poesins inneboende möjligheter at utforska transcendenta tillstånd. Många bär på frågan om identitet och identitetssökande i en turbulent tid präglad av oupphörliga omvälvningar och omvärderingar. Hur ett sådant sökande på ett lyhört sätt låter sig artikuleras ger den citerade dikten uttryck för. Samtidigt visar Byggmästars text hur individuellt och fjärran från alla dogmatiska klichéer det andliga sökandet gestaltas. De individuella uttrycken och de olikartade personliga tonfallen är i antologin som helhet så mångfasetterade att jag vid läsningen gång på gång har ställt frågan om det inte vore på sin plats att tala om uttryck för en särartsandlighet på samma vis som vi idag exempelvis talar om en särartsfeminism?
Avslutningsvis vill jag lyfta fram ytterligare ett prov på den vidsynthet som präglar redaktionsgruppens val av texter. Samtidigt ger det mig anledning att återanknyta till mitt rubrikval. I Carina Nynäs’ essä finns ett avsnitt kallat ”Gud, vi och lidandet” där hon lyfter fram några dikter av Per-Hakon Påwals för att belysa hur bilden av en gud som bär ständig omsorg om barnens bästa kan få sig en rejäl törn och hur ironin i Påwals fall har ”sitt teologiska berättigande som uttryck för äkta förtvivlan” (s 267). Ett av exemplen är dikten ”Gud ser dig” ur samlingen Kråkdikter (1988):

GUD SER DIG
står det på ett plakat på vägkanten.
Visst ser han mig, han är ju allseende,
men eftersom jag är obetydlig, skallig
och medelålders
bryr han sig inte om att en längre stund
titta på mig.
Han noterar att jag ännu finns till,
sedan vänder han bort blicken.
Det är jag tacksam för.
Är nu detta ironi?
Någonting som man alltid
anklagar mig för.
Hur blir man en ironiker?
Blir man först besviken, desillusionerad?
Ängeln som håller sina beskyddande armar
över barnet som går på en spång
över ett vattendrag
finns inte till i verkligheten.
Barnet faller i och drunknar.

Den citerade dikten förnekar explicit förekomsten av en ängels ”beskyddande armar”. Resonemanget i denna artikel har emellertid förhoppningsvis förmått visa att antologin Att byta hjärta i ett snöglopp rymmer en sådan rikedom på nyanser och individuellt ställda existentiella frågor att svaret på frågan om det finns änglar i Esse sist och slutligen inte leder fram till något en gång för alla entydigt svar. I Fors’ fall blir det ett ja; i Påwals’ fall ett nej. Så skall det enligt min mening vara, i ett differentierat lyssnande och sökande präglat av vad jag tidigare etiketterade som särartsandlighet.
Den religiösa poesin pendlar mellan tvivel och tillit likt gungan mellan intet och alltet i Edith Södergrans berömda dikt ”Gud” (1916). Att gungan – som bekant – sägs vara tom – gör inte den dynamiska pendelrörelsen mindre associationsfylld och gäckande.

Roger Holmström

Tillbaka
© Ad Lucem