Nåt att bita i

Logo: Ad Lucem

Artikel i Ad Lucem 4/2006

Om kärleken till fäderneslandet

Thomas Westerbom

Illustration till artikel i Ad Lucem 4/2006

Giv mig ett hem på fosterjord.
En gran med barn i ring
– – –
Giv mig ett hem på fosterjord
Och ljus av Herrens ord.

Dessa rader ur Zachris Topelius kända julsång – med musik av Sibelius – syftar på tre bärande teman i författarens idévärld, hemmet och fosterlandet, barnen och de små och ringa samt religionen. Topelius var en fullblodsromantiker som med all sin kraft vände sig mot upplysningens förnuftstro, universalism och ateism: ”en politik utan nationalitet, en religion utan Gud, en människokärlek utan mänsklighet”. För Topelius var Gud och fosterlandet de självklara utgångspunkterna i hans helt avgörande roll som folkbildare, som barnboksförfattare och framför allt i den finländska folkskolans främsta lärobok Boken om vårt land (1875). I sin oerhört omfångsrika produktion beskrev han ingående Finlands folk, natur, geografi och alldeles särskilt dess historia.
Hans historiesyn var naturligtvis idealistisk och hade också ett tydligt deterministiskt inslag. Vid sin död 1898 hade dock även Finland redan nåtts av nya kyligare strömmar inom vetenskap och litteratur: realism, positivism och darwinism. För Topelius saknade detta betydelse, antiintellektualismen och utopismen hos honom verkar tvärtom att med åldern bara ha tilltagit.
Psalmdiktare – och Finlands främste på området genom sitt psalmboksförslag från 1857 – var också vårt lands nationalskald Johan Ludvig Runeberg. Runebergs religiösa uppfattning var egentliga ganska otypisk för Finland vars andliga liv formats så starkt av olika pietistiska rörelser. Polemiken med vännen och kollegan, prästen och pietisten Lars Stenbäck om Den gamle trädgårdsmästarens bref (1837) är välkänd i Finlands litteraturhistoria. Som romantisk idealist och därtill individualist betonade Runeberg starkt Guds närvaro i naturen. Han var väl inte ren panteist, men hans naturreligiösa och nyhumanistiska uppfattningar var ändå inte alldeles lätta att förena med traditionell lutherdom och i varje fall inte med en sträng pietism vilket också klart bidrog till att hans psalmboksförslag fick förfalla. Också hos Runeberg finns naturligtvis en koppling mellan religionen och fosterlandet, tidigt synlig till exempel i dikten Bonden Pavo i debutsamlingen Dikter (1830). Där är det ju Gud som ger både fosterjorden och åkerns gröda. En liknande naturreligiös ton, och också starkt påminnande om Vårt land, förekommer i den fosterländska och omisskänneligt Runebergska psalmen Bevara, Gud vårt fosterland, i vilken man bland annat sjunger:

Här se vi, vad oss mest är värt
Vad vi på jorden skatta kärt
Ej fjärran finns en bygd, ej när
Som vad för oss vad denna är.

Här hava våra fäder bott
Arbetat, kämpat, hoppats, trott
Här även vi vår boning fått
Med samma liv och samma lott.

– – –
Du hulpit det ur mörker opp
Liksom en blomma ur sin knopp
Så låt det ock till tidens slut
Uti ditt ljus få vecklas ut.

Gud och fosterlandet, således. Ett begreppspar som inte förvånar precis, men som nog heller inte är helt oproblematisk. I Bibeln handlar det väl oftare om Gud och folket än om Gud och fosterlandet. Man påminner sig här också om de bibelord som bjuder en att älska Gud av all sin kraft, allt sitt hjärta och allt sitt förstånd samt att man bör lyda Gud mer än människor. Det finns ju också kristna samfund som mennoniterna som inte bara odlat en radikal pacifism utan också konsekvent avvisat alla fosterländska yttringar (jämför även Jehovas Vittnen). En motsvarande hållning är inte heller helt okänd bland muslimerna där vissa radikala islamister ställer den muslimska trosgemenskapen umma över alla eventuella fosterländska bindningar.
Patriotismen eller fosterlandskärleken är alltså inte av biblisk utan snarare av klassisk och antik grund. Det är hos de gamla grekerna och romarna som imperativet att medborgaren bör älska sin stad och sitt land och vid behov även offra sitt liv för fäderneslandet patria först uppträder och odlas. Föremålet för patriotens kärlek var den egna stadsstaten eller republiken och dess frihet som också garanterade medborgaren frihet från tyranniet. Det är ett bjudande ideal, en kraftig retorik och med århundraden en litterär konvention som inte i sig behövde vara politisk, men som naturligtvis lätt kunde både brukas och missbrukas för politiska syften. Särskilt då staten stått under hot har patriotismen blivit oundgänglig. Helt klart är att åtminstone Runeberg som en av den estetiska idealismens främsta företrädare i Norden stod under klassiska idealens inflytande.
Trots Runebergs Fänrikar var dock det klassiska patriotiska idealet hos oss i sin renaste form spritt genom en annan, och, kunde man tillägga helt gudlös sång, nämligen Viktor Rydbergs Atenarnes sång som allmänt förekom på skolmusikens repertoar ännu på 1950-talet – på finska lika väl som på svenska. De första stroferna i den helt korta hexameterdikten lyder:

Härlig är döden när modigt i främsta ledet du dignar,
dignar i kamp för ditt land, dör för din stad och ditt hem.
Derför med eldhåg upp att värna fäderne jorden! /Ila att
offra med fröjd lifvet för kommande slägt!
Det nationalistiska elementet i denna sång och samtidigt grunden till dess ställning i finsk skola var utan tvekan Sibelius tonsättning. Det finns trots allt en grundläggande skillnad mellan den klassiska patriotismen å ena sidan och nationalismen å den andra. Den senare är nämligen ett medvetet politiskt program, alltså en ideologi som dessutom anknyter till bestämda nationer, oftast nationalstater. Det lär visst vara den store franske patrioten och generalen Charles de Gaulle som myntat uttrycket ”patriotism är att älska sitt eget land, nationalism är att hata de andras”.

Så kan man kanske säga, men nationalismen övertog nog i tiden sin retorik från just patriotismen. Det skedde ursprungligen under de amerikans­ka och franska revolutionerna i slutet av 1700-talet. Ännu Voltaire hade sagt att ”patriotism är en blandning av egenkärlek och fördomar” och den samtida engelske lexikografen Samuel Johnson slog fast att ”patriotism är lymmelns sista tillflyktsort”. Poängen är emellertid att den nya nationalismen som alltså anammat den klassiska patriotismens retorik i början var, kan man säga, progressiv, demokratisk och frihetsälskande, samlad kring de kända revolutionära idealen frihet, jämlikhet, broderskap! Det handlade således om en patriotism ner­ifrån. Men ungefär vid mitten av 1800-talet uppstår i samband med Italiens och särskilt Tysklands enande en ny mer konservativ form av nationalism med en patriotism uppifrån. Vid samma tid uppstår det enbart negativa begreppet chauvinism, reserverat för en överdriven och aggressiv form av patriotism och/eller nationalism (av ordet chauvin som avsåg en överentusiastisk soldat i Napoleons armé). 1900-talet bevittnade sedan ett exempellöst och brottsligt missbruk av den nationella och fosterländska retoriken.

Men hur förhåller det sig egentligen, var Topelius och Runeberg med sina fosterländska dikter – och psalmer – nationalister eller bara ”vanliga” patrioter typiska för sin tid? Deras bidrag till nationsbygget i Finland var i varje fall högst betydande och de bidrog båda aktivt till att definiera och ge ett innehåll till begreppet ”Finland”. Frågan är också relevant mot bakgrund av att skiftet från en patriotism underifrån till en pat­riotism ovanifrån inträffade under deras livstid och verksamhet.
För ett par år sedan gav Matti Klinge och Johan Wrede i var sin bok en tydligt avvikande syn på frågan om Runebergs politiska roll i sin samtid. Klinge tar perspektivet uppifrån, Wrede ner­ifrån. Frågan är heller inte enbart historisk. Det kan nämligen med fog hävdas så som Maurizio Viroli i en läsvärd bok For Love of Country, An Essay on Patriotism and Nationalism (1995), att det inte är helt likgiltigt i vilkas händer vi lämnar det fosterländska språkbruket och fosterlandskärleken som politiskt och samhälleligt begrepp.

Thomas Westerbom

Tillbaka
© Ad Lucem