Nåt att bita i

Logo: Ad Lucem

Ledaren i Ad Lucem 4/2005

Religiösa menyer

Håkan Näsman

Jag tycker mig allt oftare stöta på en viss matterm när man diskuterar andligheten av idag. Jag tänker på begreppet smörgåsbord eller kanske t.o.m. à la carte–religiositet som jag visst skymtat som en rikssvensk variant
Vad man velat komma åt är att fenomenet att människan idag inte lika välvilligt godkänner en helhet som t.ex. kyrkan erbjuder – låt oss säga en färdigt planerad meny.
Nej, idag börjar en första trevande dialog om tro ofta så här:
- Tror du?
- Ja, men inte som kyrkan, jag tror på mitt eget sätt.
Nå, som forskare och kyrkans representanter påpekat, vore det förstås adekvat att fråga hur tror kyrkan eller hur tror du att kyrkan tror, vilka delar säger du ja till och vilka säger du nej till o.s.v. En intressant fråga i sig, men låt mig återkomma till den senare.

Själva uttrycket är det nog inget fel på, så som det används i t.ex. en forskningsmiljö där man försöker beskriva dagens religiositet. Det intressanta i sammanhanget är att en del börjat använda smörgåsbordsfrasen med ett tydligt förakt i tonfallet. För dem framstår det inbegripna valsituationerna som ett billigt väljande och vrakande. Smörgåsbordsandligheten blir tecknet på att inget är hållbart i vårt samhälle mera när en människa som tillhör kyrkan även plockar in tankar som är främmande för vår ev.luth kyrkas bekännelse eller tankar från andra religioner. Det talas om relativism och hot mot det alltid lika tydliga ”våra traditionella grundvärden som vilar på den kristna tron”. Den bredd som finns i tolkning av och uttryck för kristen tro negligeras.
Det hela känns så gammaldags på nåt sätt. Och det är det väl.
Men dessutom är det nedvärderande. Som om dessa smörgårdsbordsmänniskor inte kunde vara kapabla att göra dessa val. Är det inte även från ett kristet perspektiv beundransvärt att människan idag känner sig fri att kunna välja? Eller var det bättre då ingen i församlingen ifrågasatte den kristna tron under läsförhören i byarna? För att nu inte gå till medeltiden.

I motsats till vad som insinueras har den som själv ska välja livsåskådning från scratch det sannerligen inte lätt. Det är nog lättare att sätta sig vid färdigt dukat bord än att själv komponera sin måltid.
Och ändå tycker jag själv också att det är värt att på riktigt bekanta sig med den egna traditionen först. På riktigt.
Kockens meny är naturligtvis en beprövad sak, värd att pröva på. Och kockar blir vanligtvis glada om man frågar varifrån fisken kommer, om kryddningen är orientalisk, vilka viner han anbefaller, osv. Jag vill också ha en kyrka som diskuterar och som inom nämnda liknelses ramar – inte är rädd för om folk prövar på andra restauranger.
Håkan Näsman

PS. Kanske är det helt konsekvent att man hämtat ett begrepp ur matterminologin för att beskriva andligheten av idag. Åtminstone här i ett kristet Finland. För där har vi ju måltiden som en ytterst central händelse i allt det vi lärt oss om kristendomen.
”Han bröt av brödet och gav till lärljungarna och sade…”.
Kanske det är där man kan missa nåt om man vill göra allt själv – måltidsgemenskapen.

hakan.nasman@adlucem.fi

Tillbaka
© Ad Lucem