Nåt att bita i

Logo: Ad Lucem

Artikel i Ad Lucem 4/2005

En älva eller ett monster i spegeln

Lise Kanckos

Illustration till artikel i Ad Lucem 4/2005

Pro-ana är anorektiska unga flickor som vill vara som tunna, eteriska älvor, eller helst alldeles osynliga. De tror innerligt att anorexi och bulimi är ett livsstilsval vid sidan
av ungdomskulturens andra alternativa livsstilar.
Pro-ana och pro-mia är en Internetbaserad rörelse som betraktar anorexi och bulimi som en livsstil snarare än ett sjukdomstillstånd. Ana syftar på anorexia nervosa och Mia syftar på bulimia nervosa. (För enkelhetens skull skall jag här tala om pro-ana, men det mesta gäller också pro-mia). Det finns ett stort antal pro-ana hemsidor och diskussionsgrupper på Internet, där anorektiska flickor delar med sig av sina erfarenheter och diskuterar sin upplevelse av självsvälten och det magra kroppsidealet. Rörelsen involverar huvudsakligen unga flickor, och har varit särskilt utbredd i USA.
Rörelsen är mycket kontroversiell, eftersom den motsäger psykologiska och medicinska synsätt på ätstörningar, och eftersom den har en lättillgänglig karaktär för unga och osäkra flickor. Pro-ana-rörelsen har fått skarp kritik i massmedia, även om rörelsen tack och lov inte har synts mycket i Finland. Särskilt omfattande var rörelsen under åren 2000–2002. Antalet pro-ana-hemsidor har sedan dess minskat drastiskt, eftersom vissa webbservrar inte längre tillåter dem. En annan orsak till minskningen kan förstås vara att många av flickorna bakom hemsidorna har hunnit söka vård för sina ätstörningar, och har därför blivit kritiska till det pro-anorektiska tänkandet.

Livsstil eller störning
Filosofin bakom pro-ana är att ätstörningar inte är ett sjukdomstillstånd utan ett fritt val, som dessutom passar in på vår kulturs skönhetsideal. Förespråkarna för pro-ana hävdar att de har kontroll över sig själva och sitt sätt att förhålla sig till mat. De betonar att de inte är offer, och att de inte lider av sin anorexi. Vissa pro-ana anser att man kan söka hjälp på kliniker om ätstörningen går för långt, medan andra motsätter sig försök till tillfrisknande. Några försvarar pro-ana-hemsidorna med att rörelsen kan höja flickornas självförtroende och kanske hindra dem från att begå självmord. Kanske ligger det ett frö av sanning i påståendet, men problemen kring pro-ana är ändå klart övervägande. Långsiktig hjälp får anorektiker genom professionell hjälp på kliniker och sjukhus, och ju tidigare hon får hjälp desto enklare är det att bli frisk.
De flesta som har en ätstörning förnekar i något skede att de är sjuka och vägrar få vård. Pro-ana-attityden, som säger att livet är under kontroll, räcker alltså inte för att skilja pro-ana från dem som lider av ätstörningar. Det är alltså i verkligheten inte möjligt att skilja mellan sådana som har gjort ett val att leva som anorektiker och sådana som är beroende. Då en pro-ana på sin hemsida eller ett debattforum stolt berättar om sin smala, beniga figur eller om sin strikta diet, kan man alltså betrakta det som en tillspetsning av själva sjukdomen.

Vem är Ana?
Ett intressant drag i pro-ana-rörelsen är att den i vissa pro-ana-kretsar har tagit sig religiösa uttryck. Anorexi och bulimi personifieras av kvinnorna Ana och Mia. Ana eller Mia är flickornas goda vän som förstår dem och ger dem stöd och kraft, nästan på ett religiöst sätt. Samtidigt är hon den perfekta kvinnan, eller ett ideal som flickorna aldrig kan uppnå. Många pro-ana-flickor ber till Ana att hon skall göra dem smala. De skriver brev till henne på hemsidorna, där de berättar om sin otillräcklighet och om sin kamp att uppnå sina mål, eller hur många kalorier de har ätit idag. Pro-ana-flickorna är ofta ensamma, och de får stöd både genom relationen till Ana och genom att dela erfarenheter med andra likasinnade via Internet.
Kännetecknande för pro-ana-hemsidorna är pro-anorektiska texter, som anspelar på kyrklig liturgi. Det finns en trosbekännelse (The Ana Creed), en Ana-bön (The Ana Prayer), budord (The Thin Commandments) och en psalm (The Ana Psalm). Det som texterna behandlar är livet med ätstörningarna. Då man läser texterna är det lätt att se de verkliga människorna bakom dem. Det är flickor som har en negativ självbild, och som trots all stolthetsretorik är trötta under sitt beroende med de höga kraven på självkontroll. Lite hopp finns det kanske ändå bakom texternas svarta humor. Texterna har många fyndiga formuleringar, speciellt då de använder paralleller till religiösa texter, som då man bekänner sin tro på badrumsvågen och ”a life ever fasting”. Samtidigt har texterna en svart-vit och ofta ganska naiv syn på livet. För att ge ett exempel ska jag återge den pro-anorektiska trosbekännelsen i sin helhet.

Det bestämmande i livet
Personer som har en ätstörning har ofta ett allt-eller-inget-tänkande – ett drag som också brukar känneteckna fundamentalistisk religionsutövning. Men de religiösa dragen i pro-ana-rörelsen är mer mångtydiga än så.
På en pro-ana-hemsida (www.plagueangel.net/grotto/index.html) beskrivs en rit för en pro-ana-seans. Syftet med seansen är att meditera med hjälp av böner och texter för att få kraft för den radikalt asketiska livsstilen. Riten är fantasifullt skriven, och innehåller detaljerade råd om utrymmet för seansen och vilket slags rökelse och ljus som kan användas. Den varvar in både siffermystik, offer av frestande ”dålig mat” (t.ex. kex, chips, choklad) och positiva offer av ”trygg mat” eller bantningspiller. I riten tillkallar man sin gudinna, som här kallas Anamadim, för att hon skall ge styrka för att uppnå bantningsmålen.
Det går inte att avgöra om många pro-ana-flickor verkligen har praktiserat seansen, eftersom jag har sett riten beskrivas bara på en enda hemsida. Men riten verkar vara seriöst skriven, och hemsidans författare uppmuntrar andra att anpassa riten och välja bort delar som känns obekväma. Innehållet i seansen överensstämmer också ganska väl med tänkesättet inom hela pro-ana-rörelsen.
De religiösa uttrycken i rörelsen är lekfulla, men bakom det ligger ett stort allvar. Anorexin är för flickorna det bestämmande i livet. Ätstörningen har alltså betydelsen av det som religionsfilosofen Paul Tillich kallar för människans ”ultimate concern” (yttersta angelägenhet). Man försöker fylla ett behov av mening och ordning i tillvaron. Det är därför inte långsökt att säga att ätstörningen blir anorektikerns gud. Problemet är att det som upplevs som kontrollerat, lätt kan förvandlas till någonting som kontrollerar hela ens liv. Anorexins gud är inte nådig, utan kontrollerar människan och kräver prestationer som ofta tar kål på människan både fysiskt och psykiskt.

En gemensam hemlighet
Troligen har trosbekännelsen, bönen, psalmen och budorden framför allt en social betydelse i pro-ana-rörelsen. Trosbekännelsen och de andra texterna fungerar nämligen som en lätt igenkännelig bekännelse till den gemensamma livsstilen och livssynen. Genom att plocka med dessa texter på sina hemsidor visar flickorna samhörighet genom sin gemensamma övertygelse – övertygelsen att ätstörningarna är en legitim livsstil och att det trådsmala skönhetsidealet har en berättigad plats i deras liv. Hemsidorna brukar också innehålla vissa andra återkommande element: en dagbok, bantningstips, bilder på trådsmala modeller och kändisar (t.ex. modellen Kate Moss), citat eller så kallade
Thinspirational quotes, poesi och ritade bilder, särskilt av tunna älvor. På pro-ana-hemsidorna finns ofta listor över bra och dålig mat. Till den mat som är trygg räknas mat med låg kalorihalt, men framför allt vatten, kaffe och bantningspiller.
Sedan censuren har börjat ta ner pro-ana-hemsidor och pro-anorektiska inlägg på chattsidor på Internet är det möjligt att rörelsen i högre grad har gått under jorden. Men det är kanske någonting som många tonåringar lockas av. Pro-ana delar en gemensam hemlighet, och har sin gemensamma trygghet i vännen Ana. En del hemsidor uppmuntrar pro-ana-medlemmar att bära ett rött armband för att visa andra medlemmar att de hör till pro-ana-rörelsen. Det finns också armband i andra färger: violett för bulimi, grönt för tvångsmässigt ätande och svart för depression eller självförvållade skador.
I ätstörningarnas värld tillspetsas vår bantningskultur och kroppskulturens smala skönhetsideal. Pro-ana-flickorna vill uppfatta sig som lätta älvor som mår bra av sin livsstil, men tyvärr är det allt för lätt att genomskåda retoriken på hemsidorna. Flickan vill kanske se en älva i spegeln, men oftast verkar hon ändå se ett monster. Idealet ”Ana” når hon aldrig upp till.

Text: Lise Kanckos
lise.kanckos@adlucem.fi
Illustration: Patrik Harald
patrik.harald@adlucem.fi

Pro-ana-hemsidorna hittar man via sök­maskiner på Internet genom att skriva som sökord t.ex. ”pro-ana”, ”pro-mia” eller ”ana creed”.

Tillbaka
© Ad Lucem