Nåt att bita i

Logo: Ad Lucem

Artikel i Ad Lucem 4/2003

Normer och normalitet - en titt på riksdagens partnerskapsdebatt

Lise Kanckos

Den politiska retoriken i partnerskapsdiskussionen bygger ganska lågt på ett ”vi-och-dem”. Man talar om de homosexuella som objekt snarare än subjekt.
I min avhandling pro gradu i socio­logi gjorde jag en analys av den finländ­ska riksdagsdebatten om registrerat partnerskap. Jag studerade hur normer och normalitet uttrycks i riksdagsdebatten. Tanken är att debatten utgör en diskussion om vad som skall inkluderas i det normala i vårt samhälle; särskilt gällande det sexuellt normala.
Materialet för min undersökning var huvudsakligen diskussionspro­tokoll från riksdagens behandling av lagförslaget om registrerat partnerskap under år 2001. I praktiken betydde det alltså att jag läste vad riksdagsmännen sagt i sina talturer om frågan under tre debatter i riksdagen.
Att inkluderas som normal
Tidigare var det dominerande perspektivet i samhället att homosexuella var annorlunda och homosexualiteten betraktades som någonting sjukt eller kri­minellt. I riksdagsdebatten om registrerat partnerskap framställs homosexualiteten både som någonting avgränsat främmande och som någonting som den heterosexuella majoriteten skall inkludera som normalt och vanligt. Både anhängare och många motståndare till lagförslaget ansåg att homosexuellas rättsliga situation bör förbättras och att de skulle inkluderas i existerande lagstiftning.
Det är ändå inte sagt att homosexuella individer vill identifiera sig med den heterosexuella majoriteten och på basis av det betecknas som ”normala”. En strävan efter att vara vanlig kan snarare förknippas med en kultur där homosexualiteten förväntas hålla sig inne i sitt skåp. Som om den inte skulle existera.
Men annorlundaskap och pluralism kan också lyftas fram som någonting positivt. Som en konsekvens av att partnerskap har diskuterats i riksdagen i olika omgångar sedan början av 1990-talet har homosexuella individer, par och familjer i högre grad kommit ut i offentligheten. Det finns i dag en tendens till att unga homosexuella vågar visa sin kärlek öppnare än tidigare. Det ser ut som om de homosexuella som samhällsgrupp skulle komma ut ur skåpet.
En hierarkisk ordning
En central fråga är i vilka sammanhang det är berättigat att särbehandla vissa sociala grupper. Den finländska diskrimineringslagstiftningen innebär ett förbud mot särbehandling av personer på grund av kön, ålder, ursprung, språk, m.m. I regeringens proposition (RP 200/2000 rd) nämns detta diskrimineringsförbud som en av motivering­arna för att personer av samma kön skall få registrera partnerskap.
Motståndare till lagförslaget ville däremot inte tolka diskrimineringsförbudet på det sättet och försvarade en hierarkisk ordning där äktenskapet hade en särställning. Jag anser att det avgörande är hur social olikhet definieras.
Den syn på olikhet som många samhällsvetare och queerteoretiker förespråkar är snarare en betoning av mångfald och en olikhet med positiva sociala effekter. Det är inte en hie­rarkisk olikhet utan variationer som existerar sida vid sida. Sådana betoningar verkar inte i någon större utsträckning vara närvarande inom den finländska politiken. Istället är det dels ett försvar av en hierarkisk ordning och dels ett tal om normalisering som är framträdande i den här diskussionen.
Behov av gränsdragning
I Finland avkriminaliserades homosexuella relationer år 1971 och år 1981 avlägsnades homosexualiteten ur den finländska sjukdomsförteckningen. Normaliseringsdiskurserna inom partner­skapsdiskussionen bygger vidare på den här utvecklingen. Genom normaliseringsdiskurserna omdefinieras den sociala ordningen genom att de som tidigare varit avvikande från ordningen nu inkluderas. Utgångspunkten är att man i riksdagsdebatten undviker att ifrågasätta det som traditionellt varit det normala, d.v.s. äktenskapet.
Det finns alltså kvar ett behov av gränsdragning mot det annorlunda. Äktenskapets position försvaras bland annat genom hänvisningar till kyrkans önskemål att partnerskapet inte skulle jämställas med äktenskapet. Den sociala ordningen skall alltså inte ersättas med någonting nytt, utan bara modifieras. Den gällande sociala ordningen är både utgångspunkten för förändring och objekt för förändring. Av den orsaken finns det i diskussionen kvar en hierarkisk uppdelning mellan äkten­skapet och partnerskapet.
En kompromisslösning
Lagen om registrerat partnerskap kan betraktas som en kompromisslösning. Så beskrevs lagförslaget också av justitieminister Johannes Koskinen i diskussionen i riksdagen år 2001. Man ville göra ungefär alla nöjda. Därför sköt man till exempel upp adoptionsfrågan till ett senare tillfälle, eftersom det var en splittrande fråga. Man förde också en dialog med kyrkliga representanter.
I ett utlåtande till lagförslaget förespråkade Kyrkostyrelsen en modell som skulle trygga olika former av gemensamma hushåll, bland annat homosexuellt samboende. Lagstiftningsformen inkluderade även syskon eller vänner som valt att leva tillsammans. Den modellen hade ytterligare understrukit skillnaderna mellan äktenskapet och partnerskapet, vilket också var kyrkans uttalade syfte. Partnerskapet skulle inte jämställas med äktenskapet. Den lutherska kyrkan som institution kan ändå generellt betraktas som tyst i den i övrigt livliga offentliga debatten om registrerat partnerskap.
När kyrkan uttalat sig har det sällan inneburit tydliga ställningstaganden för eller emot lagstiftning för homosexuella parrelationer. Orsaken till det kan tänkas vara kyrkans auktoritetsställning. Kännetecknande för statskyrkans roll är dess rationell-le­gala auktoritetsställning, som innebär att kyrkan vanligen inte ställer sig i direkt opposition till samhällets lagstiftning. Det är snarare en väckelseopposition som tydligt har tagit ställning mot lagstiftningen. Gustav Strömsholm beskrev i sin doktorsavhandling hur en konservativ opposition inom kyrkan i Finland organiserades efter att de konservativa hade förlorat kampen i kvinnoprästfrågan. Efter den striden blev också de homosexuella under 1990-talet objekt för debatt.
Kyrkans inställning
De nordiska kyrkornas inställning till homosexuella relationer kan anses vara relativt progressiv, eftersom det faktiskt är fråga om en religiös institution som utgått ifrån att homosexuella relationer bör skyddas genom ökad lagstiftning.
I ett uttalande efter att lagförslaget hade godkänts uttryckte biskoparna att de var ganska nöjda med resultatet. Biskoparna ansåg att partnerskapet inte jämställdes med äktenskapet genom den nya lagen. De nämnde ändå som en svaghet att lagen inte löser missförhållanden för dem som lever i hushållsgemenskap som inte bygger på sexuell inriktning.
Ändå framstår också kyrkans inställning som en kompromisslösning. Å ena sidan understöder man att homosexuellas samhälleliga ställning förbättras, men å andra sidan är man försiktig i att försvara de homosexuellas rättigheter inom kyrkan. Men utvecklingen av de homosexuellas rättigheter i samhället kännetecknas av förändringar som sker stegvis. En förändring i lagstiftningen leder ofta till att annan lagstiftning upplevs som inkonsekvent. I Finland har kravet på att homosexuella kyrkligt anställda skall få leva i öppenhet om sin sexuella läggning fått ny aktualitet efter att partnerskapslagen godkändes. Vid kyrkomötet i november 2003 förkastades två initiativ som gällde följderna av partnerskapslagen. I det ena initiativet föreslog man att homosexuella som registrerat ett partnerskap skulle förbjudas att arbeta inom kyrkan. I det andra önskade man att kyrkan skulle välsigna homosexuella och deras hem. Kyrkomötet godkände istället en kläm om att biskopsmötet skulle utreda teologiska och juridiska aspekter av partnerskapslagens följder för kyrkan.
Jag anser att det inom den fortsatta kyrkliga diskussionen är viktigt att tänka på att sexualiteten inte är ett beteende som man antingen kan tolerera eller förbjuda. Sexualitet är snarare en politisk och kulturell fråga och samtidigt en grundläggande aspekt av människans identitet.
Jag ser det som ganska troligt att skillnaderna mellan modellerna för heterosexuella och homosexuella parrelationer kommer att minska i framtiden, eftersom normaliseringsdiskurserna är så dominerande. Nu diskuteras möjligheterna för homvosexuella att få adoptera barn och redan en öppen diskussion innebär en förändring. Kanske är det ett steg mot ett samhälle där homosexuella har rätt att vara annorlunda och ändå vara vanliga.
Förut betraktades dem som avvek från normen som en distinkt minoritet i kontrast till den ”normala” majoriteten, men i dag lever vi i ett annat samhälle. Homosexuella kan inte längre förväntas vara osynliga i det offentliga rummet. Det är bara att erkänna att lever i ett pluralistiskt samhälle, där de annorlunda finns överallt.
Lise Kanckos

Tillbaka
© Ad Lucem