Nåt att bita i

Logo: Ad Lucem

Artikel i Ad Lucem 3/2009

Hundraårig kritisk röst i kyrkan

Ulf Särs

Illustration till artikel i Ad Lucem 3/2009

”Med dessa sidor vilja vi Guds rikes framgång. Det är för vår Frälsare Jesus Kristus vi vilja stå upp. Bland studenterna har Gud börjat sitt verk i det Han kallat några att strida och att gå fram i Hans kraft”.

Med de orden inleder H.W. (studerande Hugo Willberg) det första numret av Ad Lucem, som utgavs år 1909 som ”organ för Studenternas Kristliga Föreningar och Studenternas Missionsförening”. Den första årgången utgavs i en finsk och en svensk upplaga, därefter blev tidskriften tvåspråkig.

Ad Lucem var en frukt av den kristliga studentrörelsen som hade startat i Finland under inflytande av en studentväckelse i den protestantiska världen. Det var en rörelse som betonade den enskilde kristnes personliga gudsförhållande och ansvar för att sprida evangeliet både i studentvärlden i det egna landet och via missionen ut i hela världen.
Kristliga Studentvärldsförbundet grundades i Vadstena 1895. I Finland grundades först Kvinnliga Studenters Kristliga Förening år 1897 och två år senare Manliga Studenters Kristliga Förening och Akademiska Frivilligas Missionsförbund. År 1908 bildade de tre föreningarna Finlands Kristliga Studentförbund (FKS).

Till en början var föreningarna tvåspråkiga, men 1914 grundades Svenska Studenters Kristliga Förening (SSKF) i Helsingfors och 1925 Kristliga Studentföreningen vid Åbo Akademi (KSÅA).

Världens evangelisering
Ad Lucem var under sina första årtionden ett medlemsblad, som dominerades av uppbyggelseartiklar, betraktelser, rapporter från studentmöten inom och utom landet, återgivningar av tal och föredrag, rapporter från arbetsfältet. Besök av den internationella rörelsens förgrundsgestalter John R. Mott och Ruth Rose spelade en stor roll, vilket framgår av en redaktionell ”anteckning” i nr 1/1909:

”John R. Mott kommer! Huru glädja vi oss icke öfver att få höra och personligen lära känna den man, med hvilken vi lefvat så mycket i andens gemenskap och i förbön. Må vi i nit och kärlek arbeta för våra medkamrater under hans vistelse här och hans möten! Med Guds hjälp!”

I det första numret ingår också en osignerad artikel om Akademiska Frivilligas Missionsförbunds historia:

”Rörelsens motto är: ’Världens evangelisering i denna generation’. Målet är högt ställt, men om vi tänka på missionsarbetets utveckling, och framför allt på Guds kraft, förefaller det inte omöjligt att uppnå.”

De kristliga studentföreningarnas första sekreterare Ole Andersin, som uppenbarligen i praktiken också var redaktör för Ad Lucem, reste år 1909 som missionär till Indien och sände under flera år resebrev och rapporter därifrån.
De internationella kontakterna var överhuvud livliga. Varje år ingick en uppmaning att iaktta studenternas internationella böndag. Regelbundet ingick rapporter från studentarbetet i bl.a. Ryssland, Kina, Japan, England och Italien. År 1912 utgavs ett Världsförbundsnummer med rapporter från förbundets alla 12 arbetsfält. År 1912 började Ad Lucem kalla sig ”Finlands Kristliga Studentförbunds organ”.

Settlementsrörelsen
Under studentrörelsens första år engagerade sig många studenter också i settlementsrörelsen, som försökte nå industriarbetarna med det kristna budskapet. Sigmund Schalin skriver i nr 1/1915:

”Den fria arbetaren nås bäst av studenterna i öppen fri diskussion d.v.s. ömsesidigt utbyte av öppna meningar och bekännelser... Man skall ej beröva dem tron på deras sak eller på samhällets omdaning, utan man bör blott inskärpa hos dem att en socialdemokrat kan vara kristen och en lika god socialdemokrat för det. Kristendomen skall tala till dem som till fria män.”

Intellektuellt ansvar
och apologi
Förgrundsgestalten inom den kristna studentväckelsen i Finland var baron Paul Nicolay. Han betonade också de kristna studenternas intellektuella ansvar. Såhär skriver han i nr 1/1916:

”Månne verkligen kristendomen står i opposition mot våra intellektuella strävanden? Skall man verkligen, när man bli kristen frånsäga sig sin tankeförmåga och med darrande knän stå utanför vetenskapens dörr, utan att våga träda in? Huru motbjudande vore icke för oss en sådan religion. Vi skulle känna oss vara stympade människor, som måste stoppa till sina öron för att icke höra, och hålla sina ögon fastslutna för att icke se?”

En viktig uppgift för Ad Lucem de första åren var också apologin. Såhär skriver huvudredaktören Rafael Gyllenberg i en artikel om apologetisk kristendom i nr 4/1916:
”All apologi är i grunden av två typer. Å ena sidan se vi försöken att ådagalägga att kristendomen inte kan stå i strid med kulturen, med någonting mänskligt, men hurusom livet utan kristendomen saknar ett väsentligt element, att därför detta slags liv endast bildar första stadiet till det fulla ’lycksaliga livet’, som representeras av kristendomen. Å andra sidan utgår man från en principiell motsats mellan världen och Guds rike, mellan livet i synd och livet i helgelse, mellan timligheten och evigheten.”

Krig och fred
Inbördeskriget återspeglades i Ad Lucem bl.a. i nekrologer över stupade medlemmar. Många av förbundets medlemmar deltog i kriget på den vita sidan. Men kriget fick också Rafael Gyllenberg att i nr 1–3/1918 rikta blickarna österut:

”Stig skall banas in i det ryska Karelen, till de spridda finsk-ugriska folken i Ryssland och Sibirien. Evangelisk tro och västerländsk odling är fortfarande lösenordet.

I stället för tävlan med de stora nationerna på missionfälten i Japan, Kina och Afrika erbjudes här ett eget värv i evangelii tjänst på närmare håll. Det skulle för den finska kulturen medföra alla de vinningar, även vetenskapliga, som kolonialmakterna ha av sin mission.”
Men kriget gav också upphov till en livlig uppgörelse med våldet. Den inleddes i nr 5/1921 med en artikel av Felix Iversen:

”Folken känna kriget som ett ont men som barn lärdes de, att de som bo bortom gränsen äro rövare, att värnplikten är en fosterländsk och t.o.m. en kristen plikt, - i sanning en uppfostran till ondska – och denna lögn, om och ej alltid medvetet framförd, jämte militarismens hela våldsmekanism möjliggjorde världskrigets fasansfulla brott, dess blod- och tårdränkta drama. ... Det att kyrkan är delaktig i detta brott, måste väcka oss kristna till allvarlig följdriktig efterföljd och till strid för dess frigörelse. Just såsom kristna måste vi resa oss mot militarismens våld och vägra att giva oss till kugghjul i dess maskineri.”

Äktfinskhet och pietism
Under 1920- och 1930-talen blev äktfinskheten stark inom kristliga studentrörelsen och många finska studenter var aktiva inom Akateeminen Karjala-Seura (AKS, Akademiska Karelen-Sällskapet). Det var en bidragande orsak till att förbundet år 1928 beslöt att ge ut en svensk och en finsk tidskrift i stället för en tvåspråkig. Den svenska tidskriften behöll namnet Ad Lucem, den finska tog namnet Kristitty Ylioppilas, från år 1933 Etsijä.
På 1930-talet stärktes också det pietistiska tänkandet inom förbundet. Den finska majoriteten orienterade sig mot det ”bibeltrogna” norska Studentlaget som under ledning av Ole Hallesby hade brutit sig ut ur den officiella kristna studentrörelsen och starkt kritiserade WSCF:s kulturella och ekumeniska inriktning. De svenska studenterna, speciellt inom KSÅA, ville hålla fast vid den officiella studentrörelsen med dess mera vidsynta linje.
Frågan tillspetsades i diskussionen om FKS skulle vara arrangör för ett s.k. Hallesbymöte ”på biblisk grund” i Finland. Våndan beskrevs i Ad Lucem 5/1929 av Nora Eklund, tidningens redaktionssekreterare:

”Många ha kanske blivit uppfostrade till att finna sanningen inom någon bestämd sammanslutning, så att när det nu gäller att diskutera frågan om huruvida Finlands kristliga studentförbund officiellt skall ställa sig bakom mötet, eller om en privat kommitté skulle göra det, denna fråga gång på gång skymdes av en ängslan: vad skulle vi tänka om Hallesbys förkunnelse, vad skulle vi tro om den officiella studentrörelsen, var verkar Gud starkast och djupast. Så blev en lugn och klar behandling av vad som vore bäst, när det gällde mötets officiella arrangement, grumlad av en personlig inre kamp – antingen ’väckelsekristendom’ eller ’kulturkristendom’.”

Resultatet blev att FKS ordnade både Hallesbymöten och officiella möten. Då det mera väckelsekristna International Fellowship of Evangelical Students (IFES) år 1947 bröt sig ut ur WSCF ville många finska studenter att FKS skulle lämna WSCF och gå med i IFES. Resultatet blev att FKS stannade kvar inom WSCF men blev associerad medlem i IFES.

Oxfordgrupper
och Stor-Finland
En annan viktig strömning i synnerhet inom SSKF under senare hälften av 1930-talet var Oxfordgrupprörelsen med de fyra kraven på absolut ärlighet, absolut renhet, absolut osjälviskhet och absolut kärlek, som skulle bekännas i små ”gruppmöten”. Ett mål var att skapa stora kristna personligheter.
Krigsåren återspeglas i Ad Lucem bl.a. i en livlig brevväxling mellan front och hemmafront och dödsrunor över stupade kamrater. En artikel från fronten av tidningens redaktör Asser Stenbäck i nr 5/41 återspeglar också Oxfordgrupptänkande:

”Vilken uppgift har vi svenska studenter?... Det som faller på vår lott är främst att vi känna att Stor-Finland är vårt fädernesland... Krigets utsträckande öster om vår gamla gräns är dels befriande av Fjärrkarelens finska befolkning, tryggande av landets försvar och kanske även vår tribut för den ovärderliga hjälp våra tyska vapenbröder ger oss i förintandet av arvfiendens militära makt.
---
Vår uppgift som kristna studenter... är att deltaga i skapandet av västerländsk odling i dessa av bolschevismen förgiftade bygder. Men de kristnas största uppgift är och förblir att föra Guds glädjebudskap ut i världen. Stor-Finlands största behov är stora människor. Inga andra kunna bygga upp ett andligt och materiellt och icke endast geografiskt stort Finland.”

Kyrkans studentarbete
Efter kriget diskuterades livligt kyrkans kris. Såhär skrev John Forsberg i nr 5–7/1944:

”Ur kristen synpunkt är vårt lands största brist i detta nu avsaknaden av en kristen kultur. Vem åligger det att försöka skapa denna kristna kultur? Kan mer än ett svar ges på den frågan? Saken gäller oss kristna studenter... Och så allvarlig tror jag denna sak är, att jag vågar säga, att Finlands kyrka kommer att gå sin undergång till mötes, om den inte förmår skapa en kristen kultur och en social ansvarskänsla bland sina medlemmar.”

År 1949 anknöts FKS närmare till den lutherska kyrkan genom att i sina stadgar nämna att förbundets verksamhet baserar sig på Finlands evangelisk-lutherska kyrkas bekännelse.

Självständig tidskrift
År 1957 förändrades både Ad Lucems och Etsijäs ställning så att tidskrifterna inte längre var officiella organ för FKS utan självständiga student- och kulturtidskrifter med förbundet som utgivare. Ad Lucem började utges med sju nummer per år, av vilka två ofta slogs ihop till ett dubbelnummer. Samtidigt tillträdde den svenska studentprästen Paul von Martens som chefredaktör. Chefsredaktörskapet var därefter i många år koppat till studentprästtjänsten.
I en ledare i Ad Lucems 50-årsjubileumsnummer 7–8/1959 beskrivs tidskriftens linje såhär:

”’Kristligt’ betyder för oss att vi försöker belysa aktuella problem inom en mycket vid krets ur en alldeles speciell synvinkel. Meningen är att vi skulle försöka konfrontera vissa sociala frågor, vissa nyutkomna böcker, studentproblem etc. med den kristna tron och den kristna etiken. Här har vi utan tvivel syndat mest. Alltför ofta har vi glömt vår egentliga uppgift och börjat leka kulturkritiker i vanlig mening. Men något sådant ärenamn strävar vi inte efter, vi vill bara vara kristna studenter som funderar över saker och ting. Vi försöker bara – så gott vi kan – förstå vad det i aktuella problem betyder att söka ett svar i lydnad för Gud, både för hans bud och för hans nåd.”

Studentrörelsen splittras
År 1964 ledde den gamla motsättningen mellan ”väckelsekristendom” och ”kulturkristendom” till en splittring av den kristna studentrörelsen genom att Finlands Evangelisk-lutherska Studentmission bildades och anslöt sig till IFES, som redan tidigare hade fråntagit FKS rätten att vara associerad medlem. I nr 4/1964 ingick ett upprop ”till det kristna student- och gymnasiearbetets vänner” undertecknat av FKS:s ordförande Pentti Kaitera och viceordförande Olavi Vuorela.

”I sina stadgar förutsätter Studentmissionen att dess verksamhet kommer att utsträckas till hela landet, vilket Torde innebära en strävan att i landets alla högskolestäder grunda studentföreningar isolerade från det övriga kristliga studentarbetet, samt en skild verksamhet inom läroverken.
---
Den utveckling som nu fått sin början innebär en uppdelning av det kristna vittnesbördet och därigenom en försvagning...”

Redaktionella kommentarer
Under hela 1960-talet tog Ad Lucem i varje nummer aktivt ställning i olika frågor i ofta skarpt formulerade osignerade ledare och redaktionella kommentarer. Det kunde finnas långt över tio kommentarer i ett nummer. Att tidskriften fortsatte bära sitt internationella ansvar märks på ledaren i nummer 1/1964:

”Har kyrkan verkligen råd att undvara den ekumeniska diakonin i sin mest synliga penninginsamling, frågar man sig då man ser vart pengarna i årets Gemensamt ansvar-insamling skall gå enligt planerna... Omkring 5 % har anslagits för hjälpen till andra länder... En löjligt liten summa från kyrkan i ett av världens rikaste länder.
---
Borde man i Borgå stift gå in för en bojkott av insamlingen för att därigenom få insamlingskommittén att tänka om?”

Inomkyrkligt tvivel
Också den religiösa problematiken behandlades i Ad Lucem på 60-talet. Bl.a. försökte man med klent resultat få till stånd en serie kal­lad ”Mitt personliga tvivel/problem” med ett upprop i nummer 2/68.

”Härmed vill vi ha sagt, att vi tror att det inomkyrkliga tvivlet, de troendes tvivel är mycket vanligare än man skulle vänta sig och att detta tvivel är ett stort problem för vederbörande, därför att det är otillåtet. Det är helt på sin plats, ja det hör nästan till saken att kulturpersonligheter, gymnasister och vanliga människor tvivlar, men det kyrkliga tvivlet är bannlyst. Ändå finns det där. Därom vittnar t.ex. en teologs brev till vår redaktion. Men det går inte i dagens andliga atmosfär för t.ex. en präst att stiga upp och säga att han inte till punkt och pricka kan omfatta trosbekännelsen. En friare andlig atmosfär vore viktig för den enskilde tvivlaren men också för hela kyrkan i arbetet för Guds rike.”

Politisk radikalism
Studenternas ”galna år” 1968 med sin politiska radikalism satte sina spår i Ad Lucem. WSCF höll ett studentvärldsmöte i Åbo och sin generalförsamling i Otnäs. Många av medlemmar i de kristliga studentföreningarna deltog i ockupationen av Gamla studenthuset. Det ordnades ”hungerjul” med information och insamlingar för u-länderna och 1969 julfest med cirka 2 000 bostadslösa alkoholister i Gamla studenthuset. I studentkårsvalet 1969 var många kristna studenter uppställda på vänsterns listor.
Ad Lucem rapporterade om evenemangen och kommenterade de radikala studenternas mål såhär i ledaren i nr 1/69:

”De vill att universiteten skall fostra medvetna, kritiska och aktiva världsmedborgare i stället för att som nu forma majoriteten av studenterna till omedvetna, okritiska och passiva fackexperter. Denna uppfattning om universiteten bottnar i en skarp kritik mot vårt samhälle. De revolterande studenterna ser detta som en del av det kapitalistiska system som i dag ständigt ökar klyftan mellan de rika länderna i Öst-Väst och de fattiga i den tredje världen Syd...
---
Studenterna har själva mycket små möjligheter att på gängse parlamentarisk väg göra något åt samhällets utveckling. Därför har de sett sig tvungna att ta till utomparlamentariska metoder.
---
”Vi för vår del stöder i det stora hela de revolterande studenternas mål och medel sådana vi ovan kort relaterat dem.”

Kyrkan tog avstånd
Den teologiska och politiska radikalismen inom FKS ledde till att kyrkomötet hösten 1968 beslöt att kyrkans studentarbete skulle kopplas loss från FKS och direkt underställas kyrkan. I december 1969 beslöt Förstärkta bis­kopsmötet att studentprästerna inte längre skulle vara anställda av FKS utan anställas av församlingarna redan från början av 1970. FKS avlönade studentprästerna med egna medel en stor del av 1970. Därefter kunde studentprästen inte längre fortsätta som chefredaktör för Ad Lucem.
Efter reformen kvarstod FKS som en liten organisation med endast en heltidsanställd funktionär. Samtidigt blev förbundet lett av studenter, då en student första gången blev ordförande 1972

Jesusrörelsen
Den s.k. Jesusrörelsen engagerade många studenter i början av 70-talet. Ad Lucem kommenterade den i ledaren i nr 2/72:

”Men inom Jesusrörelsen finns också ett äkta engagemang som bygger på tron att Jesus lever och den Heliga Ande verkar. En tro som leder till en ny gemenskap, en ny lovsång och en ny start i livet för både hopplösa narkotikafall och vanliga unga kristna. Ett exempel på ett sådant engagemang är väl den Jesusstation, som svenska studenter och skolungdomar öppnat i Helsingfors.”

Samtal och samlevnad
År 1973 flyttade Ad Lucems redaktion till Åbo. Det gav redaktionen anledning att redogöra för tidningens uppgift och linje i nr 1/73:

”Både Kristna och icke-kristna tolkar ofta kyrkliga och andra kristna uttalanden i olika frågor, religiösa, etiska, samhälleliga, såsom proklamationer med anspråk på att innehålla sanningen. Detta synsätt har starkt stöd i den kristna kyrkans tradition och hävdvunna uppträdande... Redaktionen är emellertid ganska heterogen i fråga om religiöst, etiskt och politiskt tänkesätt. Denna brokighet tänker vi inte dölja. Därför kommer vi inte att slå i på sanningsförkunnelsens linje, utan väljer i stället samtalets.”

Samlevnadsfrågor och sexualitet har alltid engagerat studerande. Nr 5/76 var ett temanummer kring de frågorna. Ledaren kommenterade:

”Ur kristen synvinkel måste alltså vår tids öppna bejakande av sex ses som något av Gud givet gott. Varje individs oändliga värde innebär samtidigt att det sexuella samlivet skall präglas av känslan för motparten... Medmänniskan skall mötas som människa, inte som förtingligat objekt. Det här är det viktiga ur kristen synpunkt, såväl i sexuallivet som i samhälls- och arbetslivet i övrigt. Om det sedan sker i juridiskt godkänt äktenskap eller inte, om förhållandet är heterosexuellt eller homosexuellt, är i förhållande till detta av sekundär betydelse.”

Tidskrift för kultur
och livsåskådning
I januari 1980 samlades FKS:are från Helsingfors och Åbo för att diskutera Ad Lucem och dess framtid. Man beslöt att Ad Lucem från och med år 1981 kallar sig ”Tidskrift för kultur och livsåskådning”. Från och med 1981 skulle tidskriften arbeta med två redaktioner, en i Helsingfors och en i Åbo och utkomma med 6 enkelnummer per år. Från och med 1980 började ledare och kommentarer allt oftare signeras.
År 1983 flyttade Ad Lucems redaktion tillbaka till Helsingfors. Två år därefter hade spänningarna mellan FKS och kyrkan igen lättat så mycket att Juanita Holm (senare Fagerholm-Urch) som student- och kultursekreterare inom den kyrkliga samfälligheten i Helsingfors kunde bli chefredaktör för Ad Lucem. I ledaren i nr 3–4/85 skriver hon om relationen mellan kyrka och kulturvärld:

”Hur ofta konfronteras t.ex. författare, konstnärer och teologer med varandra? Alla sysslar med att säga något som kommer ur människans djup. Men de är föga intresserade av vad den andra ’gruppen’ har på hjärtat. Det vi ser och hör är en klyfta som gapar i stället för en fruktbar dialog.
---
Varför inte våga en dialog? Inte så att teologerna nu äntligen skall tränga in i människans livsglädje och -ångest genom författarnas ordkamp eller konstnärernas bilder, utan också så att teologerna får vara med och luttra fram det rena och det sanna, och ibland också det sköna.”

Kyrkokritik
Kyrkan behöver vår kritik, skrev Catharina Östman i ledaren i nr 2/87:
”Vår kyrka kunde vara en mor som ger utrymme för sökande, upptäckande och bekräftande av djuptliggande innebörder i människors erfarenheter och Herrens ansiktsdrag. Hon kunde vara den mest öppna av institutioner på jorden, den plats dit alla vi drabbade, vårdslösa, eländiga kunde ta vår tillflykt. En kyrka som inte vet så mycket, men som förstår desto mera, som känner med, som bryr sig om.
Till det behöver kyrkan vår kritik. Hon behöver våra spontana reaktioner och vår erfarenhet. Hon behöver vår längtan efter det riktiga Mötet.
Upp till kamp emot underdånigheten! Upp till kritik för sanningens skull!”

Rättvisa, fred och
en hel skapelse
Miljön blev ett centralt tema inom både FKS och Ad Lucem i slutet av 1980-talet. Nr 2–3/88 var ett temanummer om miljö i samarbete med kyrkornas internationella Ansvarsvecka. Där ingick bl.a. en inbjudan till ”Världsomfattande knytkalas för rättvisa, fred och en hel skapelse”.

”Detta är en inbjudan till kyrkans vandringsfolk. Det är en inbjudan till alla som inte kan njuta av gott liv idag utan att samtidigt bära ansvar för världen.
---
Vi lever i de ödesdigra paradoxernas tid. Dagar av hunger och övermättnad, av kärnvapenhot och rutinmässig fred, av sårad natur och konsumtionsfest. Just i denna förbiiliande stund av finländskt överflöd skall de kristna och kyrkorna förkunna annorlunda livsvärden. Och förverkliga dem i sitt liv
---
Till vad bör och vill vi förbinda oss för att vårt liv inte skall vara ett redskap för orättvisa, våld och förintelse av skapelsen?”

Evenemang och temanummer
Under 1990-talet utkom Ad Lucem ofta med temanummer. Många nummer var dokumentering av evenemang som Stiftsgården Lärkkullas 40-årsjubileumsseminarium Det trotsiga hoppet (1-2/90) och ett Valdemar Nyman-symposium (3/98). I nr 3/91 gick Ad Lucem på jakt efter New Age. Nr 3/91 inbjöd till samtal kring biskop Erik Vikströms öppningsanförande på synodalmötet med temat Befrielseteologi – Feministteologi – Ekoteologi – Missionsteologi.

Många temanummer sammanställdes av de kvinnliga medlemmarna i redaktionen. Nr 4/91 Erotik – Sinnlighet – Mystik illustrerades av Carl-Gustaf Lilius, som gratis ställde sina bilder till förfogande. Nr 1/92 presenterade Taizérörelsen. Nr 1–2/94 innehöll ett fyrtiotal bidrag av kvinnor om Gud mitt i livet i anknytning till det ekumeniska decenniet Kvinnor i solidaritet med kvinnor.
Åren 1994–1998 skrev den katolska författaren Anna-Lisa Österberg betraktelser i varje nummer.

En transsexuell träder fram
I nummer 1/93 framträdde en kristen transsexuell Kati Sirkiä första gången öppet i offentligheten:

”Att acceptera min egen transsexualitet har på många sätt varit en svår sak för mig. Jag har i 29 år försökt leva som man och finna en egen identitet som mjukisman. Jag har tänkt, att det inte spelar så stor roll, om en människa är man eller kvinna, utan att det viktigaste är att vi alla är människor.
Efter att ha blivit tillräckligt ångestfyllt över att vara man och låtit mina egendomliga tankar mogna, har jag nu kommit till den punkten att jag måste erkänna: det är verkligen viktigt, om jag är man eller kvinna. Jag orkar inte längre leva, om jag inte får vara vad jag upplever mig vara: en kvinna.”

Folkuni och civil olydnad
En speciell satsning var samarbetet med Folkets bildningsförbund och det finlandssvenska folkuniversitetets radikalteologiska seminarium. Det resulterade i hela åtta temanummer: Befrielseteologi för finlandssvenskar 1988, För oss som ändå tror 1989, Den lilla människan – för Guds skull 1990, Kvinnor gör och lever teologi 1991, Trots – att lyda Gud mer än människor 1992, Makten och kärleken 1994, Kyrkans som motståndsrörelse 1995, Apocalypse now! Hopp för mänskligheten? 1996 och Levande bilder och ord 1997.
På folkuniversitetet 1992 hölls en kurs i civil olydnad. Ulf Särs tog i ledaren i nr 4/92 fasta på det temat:

”Kristendomen framställs inte sällan – både av kritiker och anhängare – som en lydnadsreligion. Det gäller att blint lyda den gudomliga uppenbarelsen i bibeln – och i praktiken också dess uttolkare biskopar, präster, kyrkolagar och kyrkomötesbeslut.
---
I själva verket finns det i det kristna budskapet en stark inriktning åt motsatt håll. Starkast är väl apostlarnas erfarenhet: ”Man måste lyda Gud mer än människor… det har gett mänga kristna genom kyrkans historia inspiration till att frimodigt stå upp för sin övertygelse mot både kyrkliga och världsliga auktoriteter.
---
Finns det inom kyrkorna tillräckligt med frimodighet för att i praktiken bryta den förlamande lydnaden?”

Religionsdialog
Religionsdialog var ett återkommande tema i Ad Lucem på 1990-talet. Så här kommenterades den av Ulf Särs i ledaren i nr 3/93:
”Gud talar inte bara genom vår judisk-kristna tradition. Han talar genom alla människors religiösa upplevelser, samvete och förnuft, genom olika religioners berättelser, bilder, myter och riter. Också genom dem ger han människor frihet och ansvar, sammanhang och mening i livet.
---
Gud talar genom människors möte. Endast i öppen dialog och respekt för varandras gudserfarenhet kan vi urskilja Guds röst bland de många rösterna inom oss och i vår värld.”

Kvartalstidskrift
presenterar sig
År 1995 upplöstes SSKF och KSÅA:s verksamhet lades på is. Det betydde att Ad Lucem i praktiken blev den enda svenska verksamheten inom FKS. Därmed stärktes också Ad Lucems roll som en självständig kulturtidskrift. År 1997 svängde Ad Lucem om ordningsföljden i sin undertitel och kallade sig ”Tidskrift för livsåskådning och kultur utgiven av Finlands Kristliga Studentförbund”.
År 1996 blev Ad Lucem kvartalstidskrift och antog den fortfarande aktuella presentationen:
• kristen röst i kulturdebatten
• kulturellt fönster i kyrkan
• dialog mellan livsåskådningar
• andlighet och mystik i vårt materialistiska samhälle
• sinnlighet och kreativitet i vår livsfientliga andlighet
• solidarisk livsstil i vår hårda värld

Försvagat
samhällsengagemang?
I ledaren i nr 2/1998 frågade Ulf Särs i anknytning till FKS:s 100-årsjubileum om det finns rum för en samhällsengagerad kristen studentrörelse:

”Hur ser det ut idag? SSKF i Helsingfors har upplösts och verksamheten inom KSÅA ligger nere. Det är andra typer av studentrörelser som lockar kristna studenter idag. I Helsingfors sjunger de i körer såsom His Master´s Noise och Furahakören. I Åbo är de framför allt med i Metodistkyrkans karismatiskt inriktade verksamhet. Det är känsloupplevelser och personlig tillfredsställelse snarare än intellektuellt och samhälleligt engagemang som gäller.”

År 2000 återupptog i alla fall KSÅA sin verksamhet och började 2001 presentera den i en egen spalt i Ad Lucem. Från början av 2004 ingick Ad Lucem ett samarbete för marknadsföring, synlighet och synergi med sju finlandssvenska kulturtidskrifter inom Tidskriftscentralen, i början kallad T-centralen. Ad Lucem deltog ända från början mycket aktiv i samarbetet och Ad Lucems chefredaktör Håkan Näsman var den första ordföranden för centralens styrelse.

Religion och psykoanalys
Ad Lucem fortsatte bevaka evenemang i Borgå stift, bl.a. tre seminarier om religion och psykoanalys vars anföranden publicerades i nr 3/03, nr 1/2004 med temat Skam – skuld – synd och nr 1–2/2005 med temat Samvete. Kallelsen till det första seminariet citerades i Ad Lucem:

”Kärlek. Libido. Ondska. Bortträngning. Synd. Skuld. De stora orden går ut och in i varandra. Men ingår de i samma vokabulär eller är de begrepp plockade ur var sin tolkningstradition som inte alltid kommunicerar särskilt väl med varandra? Syndamedvetande säger den religiösa traditionen, är en förutsättning för andlig växt. Därför är det illa om man psykologiserar bort synden. Skuldkänslor skapar gigantiska problem för individen, religionen kan reduceras till en projektion av ett krävande överjag, säger psykoanalysen. Och hur försöker man komma tillrätta med ondskan?”

Kyrka och kultur
På 2000-talet fick bilderna en allt mer framträdande plats i Ad Lucem och tidskriften fick en professionell layoutare i Patrik Harald. Förhållandet mellan kyrka och kultur belystes av Håkan Näsman i ledaren i nr 1/2006:

”Det är bara att konstatera – det är ingen självklarhet att ha en levande kyrka sida vid sida med levande konst. Inte för det – det finns förstås i tradition och i vår nutid otaliga exempel på hur det som vi kallar Guds skapelse fortgår,
---
Såväl inom kyrka som konst har vi sanningssökare, medvandrare och ibland profeter. Människor med gudabenådade färdigheter att bjuda in till samtal om livets yttersta frågor eller sådana som förmår visa på det enkla och raka, ögonblick av renhet och vila, av skönhet och sanning.”

Den myndiga människan
År 2007 utvidgades samarbetet inom Tidskriftscentralen så att Ad Lucem också börjande publicera essäer från Hans Ruin-tävlingen. I nr 2/2007 fortsatte dokumenteringen av evenemang i Borgå stift med ett seminarium om tro och dikt. År 2007 reste redaktionen till S:t Petersburg och gjorde ett temanummer (3/07) från resan. Åren 2008–2009 fick Ad Lucem ett stipendium av Kulturfonden för Sverige och Finland för marknadsföring i Sverige, bl.a. i samarbete med KRISS (Kristna Studentrörelsen i Sverige)

Årgång 100 inleddes med ett nummer planerat i samarbete med ärkebiskop emeritus John Vikström, som i en intervju formulerar något som gott kunde stå som motto för 100-åriga Ad Lucem:

”Den stora utmaningen för kyrkan idag är hur man ska möta den myndiga människan som inte vill ha färdiga lösningar utan vill vara med och gestalta sitt liv också i andligt avseende.”

Tillbaka
© Ad Lucem