Nåt att bita i

Logo: Ad Lucem

Ledaren i Ad Lucem 3/2008

Mörker

Lise Kanckos

Den skandinaviska hösten är färgsprakande av gula och röda löv, men samtidigt känner sig många människor gråa och trista i höstmörkret. Ungdomars psykiska hälsa har denna höst varit särskilt mycket på tapeten med anledning av skolskjutningen i Kauhajoki. Händelsen skakade om det finländska samhället, och många röster höjdes om både vapenlagen, brister i polisens agerande, våld i skolorna, kontroll av material på Internet, och om psykvården verkligen inte fungerar bättre än så här.
Men sökandet efter skyldiga bär inte särskilt långt. Det är sist och slutligen viktigare att fråga vad vi kan göra för att förebygga depressioner och andra mentala problem.

Ingen människa är gjord för att leva i ett lyckorus varje dag, och en del människor har en mer känslig själ än andra. Men för oss alla gäller det ändå att ibland stanna upp och fundera hur vi själva mår och hur människorna i vår omgivning har det. Det handlar om de små sakerna man kan göra för sin egen skull: att ta sig tid att njuta av en vacker höstdag i solen, en frisk joggingtur, en god middag, eller att umgås med människor i vars sällskap man känner sig avslappnad. Istället för att odla stress i sitt liv kan man välja att göra några få saker med mättnad. En del människor mår bra av att spegla sig själva i musik, konst, dans eller litteratur, eftersom man kan upptäcka saker om sig själv och om livet genom konsten. Somliga behöver stillheten i naturen för att kunna lyssna till sina egna behov. För andra hjälper det tvärtom bäst att höja tempot, och t.ex. motionera mera. Men det finns tyvärr inga patentlösningar på hur man blir lycklig, eller finner livsglädje.

Långsamhetens profet Owe Wikström skriver i boken Det bländande mörkret (2001) om hur den kristna traditionen har behandlat människans mörker. Ibland har den kristna traditionens lösning varit askes och kroppsförakt, som ett slags teologisk legitimering av melankoli. Livet skulle vara ett långt utdraget lidande i väntan på livet efter detta. Men den kristna spiritualiteten erbjuder också mjukare sätt att bemöta människans mörker. Genom traditionen som kallas andlig vägledning kan människan få hjälp att möta sig själv och hitta tillbaka till gemenskap, tillit och livsglädje. Bön, meditation och stillhet är andra klassiska andliga medel för att finna balans i tillvaron.
Wikström nämner i boken uttrycket ”att älska livet mer än dess mening”. Han har lånat uttrycket från Dostojevskijs Bröderna Karamazov, där en slutsats var att det inte så mycket är livets mening man skall söka som livet självt. Sökandet efter de stora svaren kanske bara är en omväg, förklarar Wikström, samtidigt som han medger att bilden kanske är lite idealiserad. Jag tror ändå att det ligger någonting bra i uttrycket. Kanske är det en väg ut ur det mänskliga mörkret? Wikström sammanfattar: ”Det inre livets första och mest grundläggande mål är helt enkelt att leva” (s.104).

Lise Kanckos

Tillbaka
© Ad Lucem