Nåt att bita i

Logo: Ad Lucem

Artikel i Ad Lucem 3/2008

Dårgenernas dans

Karin Hakalax

Uti Guds hage växer hundratusenochen blommor och blå bär, gräs och svampar och träd: de exotiska och prunkande; de viltväxande och asymmetriska; de malörtbittra; de spädstjälkade och anspråkslösa; de yviga; de oroligt bladskälvande; de väldoftande och de fränt luktande; de sällsynta – de rara; de märkvärdiga och underliga. Det är en biologisk mångfald. Här finns Guds utrotningshotade folk, alla de med Downs syndrom och Huntingtons sjukom. Här finns autisterna, de extatiska religiösa dårarna, de hallucinerande, rösthörande, schizoida, deprimerade, hypomana, ångestridna, fobiska, bipolära.
Bland alla vackra välformade DNA-spiraler finns somliga med krusiduller i spiralen. Somliga har skavanker i X:en och Y:na. Några är alarmrött blinkande: här sitter dårgenerna! De som de diagnostiserande utgallrarna i genbanken skall rensa bort en gång, när de äntligen kan fulldesigna den välutrustade människan som platsar i en skön ny värld. Hon som kan vara till prydnad och nytta i den välansade rabatten.
Bipolaritet (tidigare kallat manodepressivitet) är ärftligt, och par som är bärare av generna frågas ibland om de verkligen vill sätta ett sådant barn till välden. Ett liv med en kronisk sjukdom som är en häxgryta av smärta, lidande, skam och förnedring är inte värdigt -även om det i dag är en sjukdom som kan behandlas. Och duger egentligen den manodepressiva överhuvudtaget till att vara förälder?
I nyandliga miljöer är det speciellt en sak som eftersträvas: BALANS. Det obalanserade måste kureras!
Den disharmoniska moderna kranka världen är ur led, med miljöförstöring, våld, krig och lidande – och allt beror på den sorgliga bristen på balansen mellan yin och yang, manligt och kvinnligt, känslor och förnuft, kropp och ande, mörker och ljus, passivt och aktivt. Hela universum eftersträvar balans. När den holistiska utopin har förverkligats är universumet återupprättat, harmoniskt. Allt är himmelskt lagom!

Ett liv i spänning
Här är det ingen plats för det extrema, för den bipoläras jublande ångestskrik. Ingen förståelse för den hisnande pendlingen mellan ytterligheterna.
För oss som sitter i gungan och kastas fram och tillbaka.
Vi som leker gunglek på allvar - rakt över Ginnungagap, dit vi hejdlöst katapulterade slungas, gång på gång, och stupar ner i det bottenlösa mörkret.
Vi som klamrar oss fast på brädan, leker, jub­lar, gungar, sprattlar och sparkar hämningslöst, blir illamående och yra. Euforin, glöden, energin och den exalterade vitaliteten har sin baksida. Den desperata undertonen som varslar om det hotande sammanbrottet skapar en skrikande dissonnans i jubelsången; den är grumlad av frenesins oro.
Vi som faller; rasar som en mur ramlar sönder.
Ordspråksboken 25:28. ”Som en stad med nedrivna murar är en man utan självbehärskning”.
Vi som hämtas upp av hjälpmanskapet; malträterade, förödmjukade, skamfyllda; inte var det Guds välkomnande famn som ömt tog emot på bottnen, inte!
Och efteråt möts vi med förmaningar om att tänka positivt. ”Carpe diem! - och tänk så mycket du har i livet som du kan vara tacksam för!” – ”Vad då?” –”Tänk på barnen! En sådan välsignelse - Guds gåva!”
Barnen som gråter och skäms och vill ha en annan mamma. En mamma som är lagom.

Styvmoderlig behandling
av psykvården
UPP IGEN! ropade vi hurtigt till barnen som snubblade och slog sig blodiga i barnträdgården. Inget pjosk. Sluta gråta. Sluta tycka synd om dig själv. Livet är hårt, lär dig slåss, din mes. Stå på dig. Lyckan står den djärve bi.
Om tandköttet blöder och händerna och hela din medikaliserade kropp skakar och inkassobreven fyller påsar, lådor och skåp: RES DIG - UPP IGEN!
”Det handlar inte om hur du har det, men hur du tar det! Vi har det så bra! I världens rikaste land. Vi är bortskämda! Tänk nu på de stackars våldtagna kvinnorna i Bosnien och krigsoffren i Angola och Kongo, hur lite psykvård de får!”

FAKTA: Kvaliteten på och tillgängligheten till akut psykvård är chockerande undermålig i hela Norden - och globalt. Psykisk sjukvård är medicinens fattiga försummade styvbarn.
Psaltaren 13: 2-3. ”Hur länge skall du glömma mig, Herre? Hur länge skall du dölja ditt ansikte? Hur länge skall tankarna mala, mitt hjärta ängslas dag efter dag?”

Och på kyrkkaffet, den allra svåraste frågan: – Hur går det?
(”Det skall du skita i, nyfikna kärring – har du inga egna problem??)
– Jotack, jag har tappat en tand, jag kan inte sluta gråta, jag har inte råd med julklappar, vi har mögel i taket på badrummet, jag har fått brev med hot om vräkning - men annars är det fint. Hur har du det själv? Hade du en kiva tur till Bali? Och är du färdig med att lägga parkettgolvet?
– Hur står det till?
(”Det står inte till allsl! Jag står inte ut!! Jag hatar Gud! Jag kan inte tro! Jag har tappat hoppet! Jag vill ta livet av mig!)
– Jotack, jämna plågor.
Jeremia 9: 1. ”Om mitt huvud vore en källa och mitt öga en brunn med tårar, då skulle jag gråta dag och natt”.
Den krampaktigt trevliga lagomkulturen
Det allra bästa för den psykiska hälsan är att vara frisk, rik och vacker, ressurstark, autonom, fri och självförverkligande och ha många goda vänner och en stödjande välfungerande familj. Ett värdigt liv.
Det är inte fördelaktigt att vara så fattig, sjuk, ensam, skamsen, misslyckad och isolerad som man brukar vara, med sin dysfunktionella familj och sitt sunkiga liv! Psykiskt sjuka människor är otrevliga och impopulära. De är mårrorna i Mumindalen. De minglar inte leende och obesvärat i sällskapslivet med borgerlighetens diskreta angenäma charm och utväxlar kultiverade komplimanger och spirituellt skvaller. De är inte LAGOM; de är för mycket eller för lite, gränserna flyter på ett obehagligt sätt. De rubbar den hårt tillkämpade normalitetens cirklar, där ingen tillåts släppa ut sina instängda, civiliserat undertryckta skrik eller låta sina okontrollerbara tårar flöda – endast genom distanserad ironi kan de pyrande känslorna få utlopp. Den behärskade och behagligt tempererade trevligheten överröstar obehaget i kulturen.
Den som är psykiskt sjuk kan aldrig överlämnas att ”rycka upp sig och ta ansvar för sitt eget liv” och hantera sin egen medicinering och hälsa. Hon behöver både vännernas och familjens omsorg och stöd och profesionell hjälp, kanske hela livet. Det är plågsamt att erkänna att man kanske aldrig blir ”myndig”,att erkänna sin hjälplöshet och sårbarhet och sitt beroende av andra människors godhet, kompetens och vägledning. Man måste bli som ett barn. Man blev inte den produktiva, självrealiserande och autonoma personligheten man borde ha blivit. Den som samhället kunde ha inkorporerat - inte utspottat som osmältbar, oaptitlig, segregerad, ovärdig, in-valid. (Ordagrant betyder invalid ”utan värde”).
Jonas Gardell har skrivit att människan är ”atomer som längtar”.
Den deprimerade är atomer utan längtan - förutom längtan efter döden, längtan att bli uppslukad av hennes livmoder. Livet är bara den onda parentesen i jämmerdalen, den ångestfyllda flämtningen man utstöter medan man slungas ur födselns livmoder in i dödens fostersäck.

Jeremias 20: 14-18.
Förbannad den dag då jag föddes!
Olycksaliga dag då min mor gav mig livet!
Förbannad den man
som kom med bud till min far:
”Du har fått en son!”
och gjorde honom glad.
Må det gå den mannen som det gick de städer
som Herren ödelade utan förskoning.
Låt honom höra klagoskrik om morgonen
och stridsrop mitt på dagen,
för att han inte dräpte mig i moderlivet,
så att min mor fick bli min grav
och hennes livmoder havande för alltid.
Varför måste jag lämna moderlivet
för att möta elände och sorg
och sluta mina dagar i skam?

Sjuk kvinna - orginell man
Depressionen är ihålig, outhärdlig - det är svårt att stå ut med den deprimerades paranoia, klagan, livlöshet och krävande omättlighet: det finns inga försäkringar i världen som kan lindra den bottenlösa ångesten.
Mani är exalterad, inverterad depression.
Den depressiva kvinnan uppfyller bättre en traditionell föreställning om det kvinnliga än den maniska. Den depressiva är passiv, känslig, skuldbetungad, självanklagande och självutplånande, otröstlig, hjälplös, hemsökt, klagande, beroende, förvirrad, och med begränsade ambitioner. Den maniska kvinnan bryter störande mot samhällets traditionella förväntningar om feminitet. Hon är aggressiv, sexuellt hyperaktiv och förförande, självsäker, rastlös, energisk, visionär, pompös, okontrollerbar, gränsöverskridande.
Kvinnor feldiagnostiseras ofta. Bipolar II kan förväxlas med personlighetsstörningar: instabil personlighet, borderline och posttraumatiskt stressyndrom, och många får dålig eller ingen psykiatrisk behandling.
Och diagnosen inte är lika med sjukdomen per se; diagnosen är en språklig entitet. Också homofili har klassifiserats som psykisk sjukdom. En artikel i psykologitidsskriften Impuls 1/2003 avslöjar att det finns 265 sätt att ”vara borderline”! Men vi behöver trots allt ha tilltro till psykiatrins möjlighet, till medicinering och terapeutisk behandling och alla kloka, goda människor i det imperfekta behandlingssystemet. Det är möjligt att bli frisk!
En mans aggresivitet, sexuella intensivitet, bristande tålamod och högröstade irritabilitet tolereras lättare och kan förväxlas med ledarkvaliteter.
Många är ju de stora gränssprängande visionärer, forskare, uppfinnare, konstnärer, politiker, upptäcksresande och krigiska maktmänniskor som har drivits av sin rastlösa energi till att förändra världshistorien.

Ljuga eller leva
- Varför citera bara himmelsskrikande desperata gammaltestamentliga bibelverser? Varför inte tröstande ord om Guds omsorg, kärlek och moderliga värme? Varför inte jubla över Jesus och sjunga Joyful, joyful?
För att det är i GT:s textväv, hos Job, i jeremiaderna, klagosångerna och de bitterljuva psalmerna med melankolins sälta som jag finner ord som uttrycker min livserfarenhet. Här finns min berättelse invävd i trådarna. För det är paradoxalt nog ur det nattsvarta bittra språket som trösten sipprar fram och förhöjer livkänslan. Här predikas tomhet. Här dricks Guds vredes bägare till sista droppen. I psalm 88, Bibelns mörkaste och mest hopplösa psalm - den enda utan avslutande lovsång om Guds löften - tilltalar den förtvivlade psalmisten fortfarande sin Gud. Han har inte vänt sig bort och slutat tala med sin bortvända, stumma skapare.
I NT är det endast Jesu föräldralösa skrik: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? som min deprimerade själ känner igen och instämmer i. Jesus har varit just där - i Ginnungagap, i Guds kalla tystnad, övergiven.
-Varför inte skriva om handpåläggelse och förbön och kraften i Jesu namn som botar den sjuka själen och driver ut demoner?
För att det är förräderi mot dem som lider av en ibland obotlig åkomma. För att det är att förneka en verklighet. För det är att önska bort alla dem som inte blir bra. (Välanpassade kristna? Nationalekonomiskt nyttiga?). För att det är att demonisera och förandliga sjukdom och kränka många. Alla dem som åker in på och ut ur psyket. Dem som ramlar från gungbrädan gång på gång på gång. Dem som är förkrossade för att de tror att melankoli är en synd, och att de tror för smått; som går på väckelsemöten gång på gång, och som alltid besvikna går hem med sin smärta. Dem som går under i ensamhet, utan nätverk. Dem som obehandlade självmedicinerar sig själva med piller, narkotika och alkohol för att stå ut med livet.
- Varför inte skriva om hur kyrkan varmt välkomnande tar emot alla behövande ensamma, sargade medmänniskor som fallit och fortsätter falla, och som söker tillhörighet, antingen de är dårar eller normala?
Jag vill inte ljuga, jag skriver om det jag känner till.
Kristendom handlar inte om att bli botad. Vi behöver inte helande under alls - vi behöver Jesus, och vi behöver de medmänniskor som han visar sig i - som står ut, som älskar. Vi behöver höra att vi behövs. Att ett liv med perioder utan värdighet är värdefullt.

Karin Hakalax, teologiestuderande

Tillbaka
© Ad Lucem