Nåt att bita i

Logo: Ad Lucem

Artikel i Ad Lucem 3/2006

Rädslan för det kända

Hannes Nykänen

Illustration till artikel i Ad Lucem 3/2006

’Den som inte alls är rädd kan inte heller vara modig. Mod är att kunna kontrollera sin rädsla.’ Det här är en läxa som man får lära sig både inom och utanför filosofin. Och på sedvanligt filosofiskt manér ska jag ställa det här påståendet under lupp. Om konstellationen känns rutinmässig och trist så får vi hoppas att vi längre fram i undersökning påträffar någonting som väcker vårt intresse. Och det finns ju också en chans, eller risk, att det som kommer fram t.o.m. är olidligt.

Jag vill inte säga att jag opponerar mig mot den sedvanliga synen som jag inledde med. För att det ska vara meningsfullt med opposition måste man vara helt på det klara med innebörden i det man opponerar sig mot. Min avsikt är att försöka blir klar över det jag har kallat den sedvanliga synen; jag tycker nämligen att det är långtifrån klart vad den innebär. Man kan t.ex. lätt få för sig att mod innefattar en ovanligt stor ’dos’ av självkontroll. Den här tanken är helt tilltalande utifrån ett klassiskt asketiskt ideal som följt filosofin ända sedan dess början. Den modiga personen är osedvanligt kapabel att hålla i schack sina kroppsliga impulser. Att Platon uppfattade modet som en dygd är med tanke på hans fientlighet mot det kroppsliga helt begripligt. Rädsla är en känsla, d.v.s. något kroppsligt, som i brist på mod blir till feghet. Fegheten är s.a.s. en rädsla som har besegrat ens självkontroll. Men jag misstänker att man inte i dag gärna vill förstå det dygdiga med mod på samma sätt som Platon gjorde. Jag har på känn att man vill behålla tanken om kontroll medan man inte vill skriva under det asketiska idealet. Det är bara det att det här kanske är en motsägelse.

’Jag har ingenting till övers för asketism men jag ger ett stort värde åt mänskans förmåga att kontrollera sig själv.’ Var ligger det värdefulla med självkontroll om det inte handlar om asketiska dygder? Om vi ska undvika motsägelser så måste vi anse att modets dygdighet har att göra med något helt annat än den blotta förmågan att kuva kroppsliga impulser. Vad kunde det vara? Kanske vi måste sluta betrakta modet som en förmåga i sig och hellre se vilka slags möjliga relationer till andra mänskor som mod är förbundet med?

Om man är modig vågar man stå emot hot. Poängen med motståendet i fråga är att försvara någonting. Rädsla innebär att man erfar hotet påtagligt och feghet att man faller till föga för det. Men om vi tänker på en ensam person som vågar eller inte vågar, sig, trotsa en björn, så svävar vi fortfarande i en ovisshet om vad vi ska säga. Alla är väl rädda för björnar men om man är ensam på en öde ö där man inte har något att försvara så är det svårt att avgöra vad det är att vara modig, feg eller dumdristig. Om man föreställer sig en sådan situation blir man i stället benägen att spekulera över de motiv som får mänskor att reagera på olika sätt inför björnen, t.ex. så att en försiktig person som riskerar sitt liv genom att trotsa björnen kanske kan antas ha blivit trött på sin ensamma existens. Saken blir genast en annan om det handlar om att försvara sin hemby mot ett hot. Med att införa begreppet rädsla i ett socialt sammanhang vill jag samtidigt ta avstånd från föreställningen att mod skulle kunna förstås enbart i termer av en enskild mänskas förmåga att kontrollera sina impulser.

*
Om man försvarar sitt kollektiv mot ett hot, som man gör t.ex. i krig, så betyder mod bl.a. att man på något sätt träder fram ur kollektivet. Det finns fall där man vågar möta en fara därför att man känner sig uppbackad av kollektivet. Man är inte en hjälte i ordets mytologiska bemärkelse utan en ”vanlig mänska” som med hjälp av andras stöd påtar sig en farlig uppgift. Efter att uppgiften är slutförd återgår man till sin vanlighet. I det här fallet är det klart att det mod som uppbådas inte minskar rädslans intensitet. Modet utgår här från ett påtaget kollektivt ansvar så att den modige personen diminuerar sig själv. Den modiga personen tänker: ”Här är det inte fråga om mig utan om vår allas framtid.” Han vill säga att han inte träder fram därför att han vill göra sig själv synlig utan för att sakens natur kräver det. Det som motiverar beslutet är något som är ”mer” än han själv. Om det ”bara” handlade om honom själv skulle han kanske inte ta ett så drastiskt steg. Modet bygger här på en reducerad syn på jaget.

En annan typ av mod visar sig då en person i en farlig situation påtar sig rollen som ledare. Det här kan vara någon som redan från förr är ledare men det kan också vara någon annan (som t.ex. David som med sitt hjältedåd steg fram som ledare fast Saul var kung). Det mod som visar sig här är inte uppbackat av kollektiva stämningar utan, tvärtom, ett mod som är berett att dirigera de kollektiva stämningarna. Här har vi en hjälte i klassiska termer men vi måste genast göra en skillnad mellan det här modet och ett snarlikt fenomen, nämligen då en rätt och slätt ansvarslös, håglös och äventyrslysten person, som t.ex. Karl XII, lyckas bli ledare och utnyttjar folks beredskap att bli ledda för sina egna syften.

Till sist vill jag ta upp en ovanlig form av mod, d.v.s. då en mänska vågar möta faror utan att alls relatera sig till det kollektiva. Vad för slags fara det än må vara fråga om så innebär det här modet att man uppfattar faran enbart som en fara som angår en själv. Andra mänskor kan inte inverka på den innebörd faran har för en. Även om det ännu är helt oklart hur ’fara för en själv’ ska förstås så måste man också här göra en distinktion mellan två snarlika former av mod. Det finns ett sätt att ’stå för sig själv’ där man konkret eller bildlikt har dragit sig undan det sociala. Man har blivit en ensamvarg. Här är avsaknaden av relation till det kollektiva relativ. Ensamvargen föraktar flockmänskor och gör en dygd av att stå för sig själv. Filosofer har ofta gett prov på den här typen av mod – inte minst Nietzsche. Men det mod jag ville introducera handlar om något helt annat. Den som har det modet har inte alls dragit sig undan andra mänskor även om han eller hon kanske grämer sig över deras flockmentalitet. En mänska med det här modet vill ingalunda bort från andra mänskor. Det enda hon vill är att möta mänskor som individer. Det bästa exemplet på det här modet är Jesus.

**
Jag har tagit upp olika varianter av mod men det är kanske inte så klart vad det är jag vill ha sagt med dem. Ett drag som jag har velat fästa uppmärksamhet är hur modet är relaterat till kollektivitet. Det som inte har blivit klart är vad de olika formerna av mod säger om ens relation till en själv och vad de säger om ens relation till det som man är rädd för. Om det stämmer att begreppet mod blir problematiskt med avseende på en mänska som lever ensam på en öde ö så ser det ut att betyda att ”mod” har en liknande sida till sig som ”artighet”: Man kan inte vara artig på en öde ö och något liknande tycks gälla för mod. Är det då så att man blir modig – eller feg – genom sitt deltagande i en social gemenskap? På vilket sätt är modet hos de typer som jag i illustrerande syfte skissade upp beroende av kollektivitet?

Eller borde jag fråga: ”Hur ser deras rädslor ut?” Vad är den vanliga medborgare som stiger fram ur ledet rädd för? Är han rädd för att den fara han har lovat att trotsa kommer att uppsluka honom? Det förefaller uppenbart att man måste beakta det här, men hur? Anta att faran är mycket stor så att hela gemenskapen hotas av undergång om han misslyckas. I det här fallet kan rädslan inte enbart handla om hotet; det kan ändå inte undvikas. Men trots att en undergång hur som helst hotar kräver det ändå mod att stiga fram och erbjuda sig att trotsa hotet. Hur ska vi förstå det här? Bottnar rädslan bara i en lust att uppskjuta undergången? Är rädslan en rädsla för att dö ”nu” snarare än ”sedan”? Jag tror inte att det är fråga bara om det här. Dessutom kan modet i ett sådant fall ifrågasättas: Någon kanske inte står ut med att vara rädd längre och erbjuder sig därför att bekämpa hotet. Att välja ”nu2 snarare än ”sedan” – eller tvärtom – kan inte i sig förstås i termer av mod.

Det finns en sak som är iögonfallande om en mänska erbjuder sig att trotsa en fara: Hon blir, även om det är hon själv som stiger fram, utvald. Den privathet som hon tidigare åtnjöt är borta. Kan man säga någonting om den? Åtminstone det att den på något väsentligt sätt är förbunden med att inte vara utvald utan i stället stå som ”mannen i ledet”. Den privathet och ”vanlighet” som präglade hennes existens försvinner då hon blir utvald. Men vad är det ”vanliga” som försvinner? Kan man säga att det handlar om att inte vara på något sätt iögonfallande? Innan den vanliga mänskan blev utvald kunde hon röra sig var som helst utan att bli på något sätt uppmärksammad. Efter att ha trätt fram blir hon framträdande – hon syns om individ. Hänger det här på något sätt ihop med mod?

En vanlig soldat som inte har trätt fram på något sätt kan väl vara modig lika väl som vem som helst annan? Varför skulle sociala aspekter alls spela någon roll här? Men är det inte så att modigheten i sig gör att soldaten framträder; att han inte är helt vanlig? Är den här modigheten en ”personlig egenskap” eller har den, som jag har antytt, sociala aspekter till sig? Hur skulle det vara att tänka sig en mycket modig person som i det sociala är mycket undfallen? Och hur skulle det vara att tänka sig en socialt mycket dominerande person som är en räddhare då det börjar smälla? Det går väl inte att fastställa några gränser här men det betyder inte att allting flyter. Om den undfallne är mycket rädd i sociala sammanhang så börjar man undra över hans mod i strid: Är den i själva verket en rädsla av något slag eller är modet en kanalisering av den sociala rädslan så att fienden överöses med det agg som den undfallne inte vågar visa i sociala sammanhang?

Om den socialt dominanta personen är mycket rädd i strid så – förlorar han sin sociala ställning: ”Du som springer så fort det smäller – du kan hålla käft!” Även om vi inte kan dra några gränser så ser vi att det personliga modet har ett samband med det sociala. Att vara modig vid fronten har att göra med din sociala status. Den som anses ”tro sig vara något” måste vara något också då det börjar smälla. Den som vill vara socialt osynlig kommer att fly då de flesta flyr medan den som är socialt mycket ängslig flyr allra först.

Min diskussion kring rädsla och mod har hela tiden kretsat kring sokratiska problem, d.v.s. mod i strid (och jag har helt bortsett från hur en mänskas kärlek till livet inverkar på hennes mod). Här är fokus på den rädsla man känner för att bli dödad eller sårad av en fiende. Måste man ha den här rädslan för att kunna sägas vara modig? Vad om man vet att man är en fruktansvärd slagskämpe och är säker på att man inte kommer att möta sin like – varför skulle man vara rädd? Och hur är det om man inser att det finns en risk att man kommer att dö men anser att det är på alla sätt bäst att låta bli att tänka på den risken. Om man lyckas med det här, är man då rädd på det sätt som förväntas? Jag ser inte riktigt varför man vore tvungen att tänka så.

Hur ser mod ut utanför slagfältet (och nu vill jag alltså utesluta alla situationer med fysikt våld)? Vad är man rädd för i det civila? Ja, t.ex. för att försvara sin kollega mot chefen, för att kritisera ett dåligt beslut, för att stå emot ett kollektiv som man själv tillhör, för att gå emot en tradition man inte tror på, för att kämpa för en sak man tror på o.s.v. Det ser ut som om det man är rädd för var auktoriteter av olika slag. Är rädsla här en förutsättning för att man ska kunna tala om mod? Måste man vara rädd för att gå emot sin chef för att det att man sedan vågar stå emot honom ska kunna räknas som mod? Kan det inte vara så att rädsla i det här fallet i stället är korrupt? Innebär inte rädsla här att man tvekar; att man redan köpslår med sig själv? Man tar i beaktande det som man är rädd för att chefen ska slå tillbaka med, som t.ex. avskedande, degradering, offentligt klander etc. Det är som om man skulle jämföra den orättvisa som chefen har begått mot ens kollega med de åtgärder han kan vidta mot en själv: ’Min chef är visserligen otroligt svinaktig mot min kollega och det kan jag inte godta. Men jag hoppas ändå att chefen inte ska gå åt mig för hårt.’

I en situation som den här måste vi skilja mellan två möjligheter. I ett fall där en person råkar i ekonomiska svårigheter om han blir avskedad kan vi tänka oss en person som har svårt att låta bli att kritisera sin chef: ’Jag måste hålla käft hur orättvist det än är. Om jag får foten så hamnar jag och min familj ut på gatan.’ Vi kan också tänka oss en person för vilken risken att hamna i svårigheter fungerar som en välkommen förevändning för att hålla sig utanför konflikten. Båda personerna kan för en yttre betraktare te sig lika fega men det ser ut som om det ändå fanns en skillnad mellan dem. Att bli ekonomiskt totalt utblottad är inget man i vanlig mening är modig eller feg inför. Det som här kommer in är kanske snarare tro än mod: En person med stark tro, och jag vill inte specificera ordet, bekymrar sig inte för ekonomiska katastrofer. Eller är det så att vi här möter det mod som jag exemplifierade med Jesus? Och är kanske den person som har svårt att låta bli att kritisera sin orättvisa chef att förstå som en hjälte som väntar på det rätta ögonblicket? Och är den som blott för gärna avstår ifrån att kritisera sin chef ett exempel på den vanliga mänskan som ’inte vill göra sig märkvärdig’?

Jag har inte på de här sidorna kunna göra någon ingående analys av begreppen rädsla och mod men jag hoppas att jag har lyckats röra om litet bland så kallade vedertagna sanningar. Det förefaller riktigt att karakterisera en hjälte som en social gestalt: Han eller hon är en person som känner ansvar för kollektivet och dess värderingar. Ett sådant ansvar inbegriper en beredvillighet att bli en offentlig person. Det inbegriper också en vilja att hålla sig inom kollektivets värderingar – vilket kan leda till situationer som ovan där modet ser ut att upphöra snarare än svika. Att hjälten måste vara både en ansedd och offentlig person introducerar med nödvändighet en risk för skandaler. Hjälten blir tvungen att se till sin egen sociala position på ett sätt som inte är i samklang med de sociala värderingarna. - Den som inte vill träda in i offentligheten avsäger sig sitt ansvar för att möjligast bekvämt bara försvinna i kollektiviteten.

Det finns alltså också ett mod som ser ut att vara helt oberoende av en mänskas relation till det sociala. Här agerar mänskan utifrån tro och det vore helt fel att säga att hon känner rädsla och att hennes mod innebär ett övervinnande av rädslan. Med tanke på hur mycket i både det personliga och det kollektiva som är omedvetet kan man bra föreslå att den rädsla som alla förväntas ha är i själva verket respekt för kollektivet. Det här är inte respekt för överhögheten; hjälten som är kollektiv par excellence vågar ju trotsa överhögheten och den intellektuelle måste ju nästan inlämma ”skoningslös kritik av makten” i sin yrkesbeskrivning. Respekten för kollektivet är det som ”producerar” hela det sociala koketteri där både fegheten, modet och hjältemodet ingår. Och det är karakteristiskt för både den här fegheten och det här modet att de upphör där kollektiviteten drar sina gränser. Men det finns liv bortom de här gränserna; kanske det rentav är så att livet först börjar där?

Kollektiviteten är asketisk och tränger undan livets betydelse (man behöver ju soldater om inte annat). Den klassiska bilden av modet som en ”kontroll över känslor” tjänar därför det kollektivas syften mycket väl. Och det är karakteristiskt att en form av mod som jag inte alls har berört; modet att ta en konflikt med en annan mänska, går emot den klassiska bilden. Det här modet handlar helt uppenbart inte om självkontroll och det ställer en utanför det sociala. Om man av pur hänsynslöshet har mod att söka sig till konflikter så är man kanske ”sociopat”. Om man däremot gör det av goda skäl så kommer konflikten att handla om mänskorelationer inte sociala relationer. Mänskorelationer kan visserligen ges en social tolkning (som t.ex. i termer av de roller som man antas ha på en arbetsplats) men det svåra med personliga konflikter är att de ändå i grunden är personliga och inte sociala.

Och nu kommer vi igen till det mod, eller snarare den tro, som utgår från relationen till vår medmänska. Det här ”modet” innebär ett bejakande av känslor men inte förstås av vilka känslor som helst utan av en alldeles bestämd känsla nämligen kärlek. Kärlek å sin sida är att stiga fram som person i så hög grad som det är tänkbart. Aldrig är man sig själv så starkt som i kärleken, d.v.s. då man öppnar sig för en annan mänska – och därmed för sig själv. - Det ser ut som om mod, och tro, skulle ha att göra med hur långt man är sig själv. Men här måste jag sätta punkt för undersökningen.

Jag har som sagt snarare åstadkommit en röra än en klarhet. Jag hoppas att jag har kunnat avvisa former av bedräglig klarhet. Bedrägligheten trivs för all del bra också i kaoset. Men jag hoppas att det finns vissa element av klarhet i röran; element som förhindrar att man tänker hur som helst. Jag tror att mod har en mycket specifik roll i vår kultur och jag tror att den till en del är att överskyla den allra största av våra rädslor; den inför vilken hjälten står lika tafatt som mannen på gatan. ”Och vilken är den?” Skulle du inte veta vilken som är din största rädsla!

Tillbaka
© Ad Lucem