Nåt att bita i

Logo: Ad Lucem

Artikel i Ad Lucem 3/2004

Tystnad i landet som inte är

Monika Pensar-Granroth, text & foto

Illustration till artikel i Ad Lucem 3/2004

 – Vilka är de viktigaste elementen i Bibeln? De finns och kan vägas mot de destruktiva elementen. De finns också. Kristna har t.ex. hämtat inspiration från Bibeln, till befrielse från slaveri. Medan Paulus i samma Bibel accep­terade slaveriet som samhällelig naturlag och ordning.
Beate Indrebo Hovland, pastor och doktor i konstveten­skap, ställer skarpa frågor om sambandet mellan bibeltext och liv. Åhörarna är kvinnor från alla nordiska länder, deltagare i konferens på Sigtunastiftelsen i augusti. Nor­disk Ekumenisk Kvinnokommitté har inbjudit kvinnor från olika trossamfund till ett forum där tystnaden kring smärtsamma och pinsamma livsfrågor, kan få ett språk, ett uttryck. Temat i augusti 2004 är Kropp och kvinnlighet – benämna, reflektera, leva.
– Vi är framälskade, skapta, vi har resurser till att älska, göra det som är gott och vi har inkarnationen. Kroppen är platsen för gudomlig uppenbarelse och det kräver en teologi om vad kroppen kan berätta för oss, säger Beate Indrebo Hovland.
Hon talar om den falliska modellen av teologi. Den erigerade penisens verklighet och sinnesbild har blivit den kroppsförståelse som teologin reflekterar. Både i förkristen människo­uppfattning och i den kristna människobilden förekommer dualism som utestänger kvinnans kropp i ord och bild, från bilden av Gud.
Som exempel tar hon skolastikens fader Tomas av Aqvino. Han delade in sexuella synder i synd "mot naturen" och i synd "med naturen" som bundsförvant. I enlighet med sin egen manliga kroppsförståelse lade han upp ett lärosystem där handlingar som inte uteslu­ter möjligheten till reproduktion – samlag mellan ogifta, otrohet, våldtäkt och incest – definierades som synder i sam­spel med naturens gudomliga ordning. Synd mot naturen och alltså en större förbrytelse mot Gud, ansåg han bl.a. masturbering och avbrutet samlag.
– Den erigerade penisens erfarenhet är helt osaklig för den teologi som vill säga något om kvinnans kropp. Teologmän har visat bara lite blygsamhet med att läsa in teologisk betydelse i kvinnans kropp, i bröst och sköte, men med en teologi som utgår från männens egen kropp, säger Bea­te Indrebo Hovland. Med hänvisning till den engelska teo­logen Tina Beattie, betonar hon vidare att upptäckten av kvinnans klitoris och bekräftelsen av klitoris egenvärde, är av stor teologisk betydelse.
– Klitoris inviterar kvinnan att upp­leva lust, den är en del av skapelsens godhet. Omskärelsen har ödelagt kvinnans möjlighet till och medel för njutning i många kulturer.
Mental omskärelse
Enligt Indrebo Hovland står fallos traditionellt för dominans. Klitoris symboliska värde är i de små ögonblick av välbehag man kan få med kärlek. Hon hävdar att väldigt många kvinnor i världen inte förväntar sig att mannen ska ge dem kärlek. De förväntar sig inte att bli äls­kade.
– Klitoris behövs ej i reproduktionen. Den har bara en funktion, påminner oss Beate Indrebo Hovland.
Teologiskt svänger alltså klitoris den erigerade och ejakulerande penisens störtvåg av reproduktiv sädesvätska ställd i skapelsens tjänst, till ett kärleksmöte med Guds vällust över sin skapelse. Och kvinnans rätt till egen vällust, utan annat syfte än just njutning. Klitoris är ett teologiskt problem. Varför finns den? Bara kvinnan har en kroppsdel som funktionellt finns endast för glädjens och välmåendets skull. Så är vi skapade. Gud önskade oss just sådana. Klitoris ger kvinnan tillgång till egenvärde, utan att hon måste bevisa sin fertilitet eller omvårdnadspotential i uppgiften som mor. Här är inte reproduktionen ett överhängande tema, men Guds kärlek till kvinnan, även om hon inte förväntar sig att bli älskad sådan hon är. Kvinnokroppens kraft har anting­en förbisetts eller demoniserats, för att hålla kvinnans kroppserfarenhe­ter och kroppsord så långt borta från Gud som möjligt.
– Den är ett motstånd mot utnyttjandet av kvinnors kroppar, säger Beate. Och hon ställer frågan vad vill det säga att ha en kvinnas kropp i den kristna traditionen.
Skamidentitet
Hon skriver att de som pratar och predikar om en god Gud, förlorar sin trovärdighet om den teo­logiska praxisen och de läromässiga förordning­arna som förs vidare, samtidigt bryter ner människan.
"I stora delar av kyrkan och teolo­gin har det saknats insikt om att många av de traditioner som där förvaltas har en skampåförande eller i varje fall en skam­förstärkande verkan". När det gäller den våldsutsatta människan fungerar inte samma teologi befriande som för gemene man. Tal om nåd i allmänhet och förlåtelse utan specifik förankring i just det levda livet, som inte blev som det skulle, gör "det onda värre". "Och med makt följer ansvar. Dessvärre har mycken teologisk reflektion runt skuld och ansvarlighet endast knapphändigt fokuserat på makt­aspekterna i mänskliga rela­tioner. En av de faktorer som speciellt inverkar på maktförhållandet i en relation, nämligen könsaspekter, har också i hög grad förbigåtts i stillhet".
"Även om det aldrig är möjligt att sätta fram enkla ekvationer över makt­balansen i en relation, så är det viktigt att insistera på den enk­la sanningen att ansvaret, och därmed också en möjlig skuld, ökar ju större makt och inflytande man har över en situation".
Beate Indrebo Hovland betonar både i sitt föredrag och i boken att Gud identifierar sig med dem som utsätts för omsorgssvikt och att den Gud som kräver att människan ska göra räkenskap för de orätter som begåtts, är en Gud som indentifierar sig med off­ren för makt­missbruk.
Blodet ropar, stenarna ropar
När det gäller att förstå kvinnor som inom kristna referens­ramar utsatts för våld, andligt våld eller sexuellt våld, är kombinationen vanlig. Läran att "kvinnan ska tiga" och att mannen är "skapad av Gud och kvinnan ur mannens sida" och därmed underställd en hierarki både i hemmet, i kyrkan och inför Gud själv, berättigar till makt­missbruk. En utsatt människa blir svårt skadad i sin Gudsupp­fattning. Att förlåta sin "baneman" eller att bekänna en allmängiltig ånger "jag fattig, syndig människa, född av ett syndigt släkte" gör att den som är våldsoffret, blir sammanförd med våldsutövaren.
Den som bär på ett våldstrauma, identifierar sig ofta med den som gjort det onda och tar på sig den and­ras skam och skuld. Gud som vred och ond och hämnande över människans synder, sköljer med hela sin kraft över den oskyldiga, som tar på sig ansvaret över det onda som skett.
I praktiken är det den som i kraft av sin teologisk ställning i hem och kyrka har makten och ansvaret, som borde bära skulden. Lätt går det tvärt­om. Därför måste gränsen tydliggöras i teologin mellan synd och sexualitet. Allt köttsligt är inte synd. Men de hand­lingar som är onda, kan använda sexualiteten som redskap och göra också offret till en medsynderska. Teo­login borde erbjuda upprättelse för svagare part, utan att skuldbelägga. Men med de traditioner som finns i teologin om kroppen och kvinnan, är det svårt. "Innanför en tradition där sexualitet så starkt kopplas i hop med orenhet, är förutsättningarna goda för att skillnaden mellan övergripare och utsatt byts ut, därför att man har en föreställning om att båda som varit involverade i situationen, på ett eller annat vis är besmittade eller nersölade av det skedda".
Hovland menar att Bibeln kan brukas men också missbrukas. När det gäller den råa verklighet som ett trauma medför, den långa och smärtsamma väg till helande, där upprättelseprocessen är motig med många steg bakåt, för varje steg som tas framåt, måste teologer ta sitt ansvar och kritiskt granska sin lära.
– Att se sig själv som kvinna, säger Beate Indrebo Hovland, med Guds blick, är att se sig som den med eget intellekt, egna resurser, egna käns­lor och egna ord. Kvinnors problem är inte för stor stolthet, utan saknaden av värdighet. Kvinnor behöver inte förlåtelse i första hand, utan en tro på att det finns någon som alltid förblir med oss, oberoende av allt hemskt som sker, att vi är villkorslöst älskade och accepterade, utan förbehåll!

Monika Pensar-Granroth

Tillbaka
© Ad Lucem