Nåt att bita i

Logo: Ad Lucem

Artikel i Ad Lucem 2/2011

Kom, kom! Köp finkultur på postoder

Evelyn Julia Dahlberg

Det är en het och fuktig augustikväll, år 2009. Jag sitter med några bekanta på Matkultur och äter middag. Min vän (vi kan kalla henne Bella) talar om sitt kontrakt vid ett större förlag, om skrivarambitioner och motgångar. För motgångar, det hör ju livet till. Allt annat är lögn! Plötsligt dyker Bob Hansons namn upp. En het diskussion uppstår. Det pratas boktitlar, poem och uppträdanden. Nämner att jag lyssnat till hans poesiuppläsningar, kanske var det under Chimos Vänkväll på Tellusbiografen i Midsommarkransen. Jag minns nu inte riktigt. Minnet sviker.
- Poesin påminde mig om Allen Ginsbergs, popiga poem. Formen fungerar ju under högläsning, men på det stora hela talar dikterna inte riktigt till min mage, säger jag.
En bekant i sällskapet, som rör sig i samma kretsar som Bob (vi kan kalla honom Mikael) utropar då:
- Bort med Bob Hanson! Bort med hans böcker från alla bibliotek!
Mikael är så högljudd att de som sitter intill tystnar.
- Va ... Va-sa-du? Säger jag.
Mikael upprepar nu ljudligt samma fras. Min haka har åkt ner till knäna och fortsätter så falla säkert hela vägen ner till golvet. Tänker samtidigt att denne uttalat liberale Mikael är, av allt att döma, just inte särskilt liberal. Harklar mig.
- Ja. Hm. Jag må kanske inte direkt attraheras av hans poesi, men för den sakens skull är jag inte av den åsikten att Bob Hanson och hans böcker inte alls ska få finnas till!
Har nog vid det här laget mulnat till ordentligt och fortsätter:
- Bob Hansons behövs! Kanske inte för den goda smakens skull. Ska medge att han inte riktigt är så viktig för mig direkt personligen, men han är det för andra, så då indirekt även för mig. Alla ska väl få finnas till? Vi är alla olika, har olika behov. Om vi likriktar kulturlivet: är det då bra, tror du?
- Jag håller med Mikael! Utropar då plötsligt Bella till min stora förvåning.
- Bort med Bob Hanson! Utrota! Hans bokfloran ska bort!
Efter utfallet vänder hon sig mot mig med en road min.
- Jag har alltid tyckt att det är något med hans utseende. Det är det där stripiga håret, den där konstiga blicken. Ja, Bob Hanson äcklar mig helt enkelt. Killen har väl aldrig haft ett riktigt jobb liksom, alltid försörjt sig på socialbidrag.
Skruvar på mig där jag sitter, för jag tycker inte alls om orden som utbyts just nu. Kvällens höjdpunkt ska inte infinna sig. Det hela har istället helt urartat. Det finns inget mer jag vill säga. Allt började med en öppen diskussion, men det är inte längre högt i tak! Istället är det lågt, under källarnivån, lägre än lägst. Och kvällen slutar, mycket riktigt, kort därefter med att vi alla går åt varsitt håll.
Dagen efter ringer jag en annan vän (vi kan kalla honom Oskar). Berättar med inlevelse vad som sagts för det här är så upprörande. Upprepar på slutklämmen Bellas avslutande fras: ”Bort med Bob Hanson! Utrota! Hans bokfloran ska bort! ” Oskar bara skrattar finurligt och säger:
- Evelyn, det här låter mest som en krogdiskussion. Bob Hanson är en tacksam person att slå på när folk sitter på krogen precis som Kristina Lugn eller Björn Ranelid är tacksamma objekt att kasta sin galla på, säger han och småskrattar igen.
Men jag skrattar inte.
Något år senare får jag av en slump ”Kärlek, hur fan gör man? Bob Hanson frågar dom som vet” (2009) i gåva av en vän. Till skillnad från det jag tidigare läst av Bob Hanson faller boken mig i smaken. Blir inspirerad! Skumläser trots allt mittenpartiet som består av dikter, efter att ha försökt tugga mig igenom det partiet. Ger den därefter vidare till Bella när hon är på besök hos mig. Några dagar senare ringer hon upp mig.
- Jag tycker Bob Hansons bok är bra!
Bella berättar att hon ser det manliga offret naket porträtteras vid några av bokens sidor. Hon anser att det är bra. Riktigt bra till och med.
- Jaha, så du anser att han ska få finnas till nu då? Frågar jag med retsam intonation.
- Ja! Han är bra Bob, upprepar hon.
Jag påminner henne då om hennes tidigare utfall mot honom, mot hans utseende, de uteblivna inkomstkällorna, mot hans person i största allmänhet. Då skrattar hon bara och börjar i stället prata om något annat. Men jag skrattar inte, nu heller.
För episoden på Matkultur har nu uppenbarligen förflyttats, precis som jag förfasades över att den skulle, från en diskussion mellan några vänner och bekanta på krogen under 2009 till ett rådande samhällsfenomen 2011: För när konstnären Riitta Vainonpää i sitt broderi, (Liljevalchs konsthall), jämför alliansregeringens sjukförsäkringsreformer med hur nazitysklands ledare agerade mot sjuka kommenterar ”nyliberalen” Fredrik Segerfeldt på Newsmill det så här:

”Liljevalchs är en del av Stockholms stad. Konsthallen får varje år 16 miljoner kronor av huvudstadens skattebetalare. Liljevalchs bör dra tillbaka Vainionpääs broderi. Det handlar inte om censur. Vainionpää har naturligtvis rätt att sy vad hon vill, och även att visa upp det. Men jag vill inte vara med och betala för skiten.”

Mikke Schirén svarar då:

”Något förvånande läser jag att debattören Fredrik Segerfeldt manar konsthallen Liljevalchs till censur, fast han säger att det inte är censur, ”han vill inte vara med och betala för skiten”, och därför ska det enligt honom bort. Ja just det, censur, eller inskränkningar av den konstnärliga friheten efter Segerfeldts egen uppfattning om vad som får visas offentligt. Och det är kanske där som vänster och höger uppstår i kulturdebatten i dag. Att antingen vill man ha den fria kulturen, eller så ska man gå in och styra och ställa in den, bestämma vad som är bra, och vad som går för sig.”

För mig är den här diskussionen i sin absurditet trots allt på allvar för ytterst tänker jag att det här handlar om demokrati. Om alla medborgare i en stat upptill maktens korridorer skulle tänka ”oj, va fult” och sedan agera på ett exkluderande sätt mot enskilda individer för att något de skapat i sin konst, i sin musik eller i sina skriverier är opassligt - blir det nog svårt att behålla en demokratisk kärna i ett samhälle. Kritiska röster i etern, frispråkiga författare som skriver poppiga poem om snusk eller konstnärer som i sina konstverk låter återspegla obekväma sanningar om en stat är önskvärda just därför att de vågar göra just så. De är nämligen viktiga för att bevara rätten till fri åsiktsbildning och yttrandefrihet. Vi medborgare borde istället tacka alla dessa eldsjälar för att de finns, gör sitt till och därmed skillnad! Konstens sak är vår! Och här talar journalisten i mig!

Anno 2011 har debatten om den fria kulturen plötsligt blossat upp i Sverige. Ska skattepengar verkligen finansiera ”fulkultur”? Ska kulturskribenter vid nationella redaktioner verkligen få tillåtas skriva i så komplicerade ordalag som de gör? Och så vidare. Det hela är mycket, mycket märkligt.
Men framförallt är det just väldigt
k o n s t i g t.

Kom igen nu. Det är bara att sätta igång: låt oss skapa nästa stora företagsprojekt: kvalitetssäkrad kultur på postorder! Hurra!

Tillbaka
© Ad Lucem