Nåt att bita i

Logo: Ad Lucem

Artikel i Ad Lucem 2/2010

Beröringsbetraktelse

Jessica Högnabba

Illustration till artikel i Ad Lucem 2/2010

Först drömde jag om att min gradu* skulle bli en hyllning till beröringen. Den skulle säga: krama varandra, smek varandras ryggar och massera trötta fötter!

Jag utbildade mig till massör och jag suckade djupt över vår lågberöringskultur. Sen gjorde jag själva jobbet och var inte längre lika orubblig i min förkunnelse. Och sen läste jag de negativa beröringsnyheterna och sen tog jag ytterligare ett steg tillbaka. Nu finns jag någonstans mittemellan – finländskt försiktig men samtidigt övertygad om att inte låta de onda beröringarna smutskasta allt vad kroppskontakt heter.
Jag går in i ett patientrum, iklädd all möjlig skyddsutrustning och med Kristi kropp och blod i handen. Det var en kamp mot sjukhusbakterien som var på gång. Jag hälsar genom att ta i hand och jag överräcker elementen – allt detta genom ett lager av plast. Och jag tänker, kände sig inte damen sjuk från förr så gör hon det åtminstone nu. En annan patient är alltid mån om att dra ut på handskakningen så den blir så lång som möjlig. Jag undrar hur ofta någon rör vid honom, förutom för att byta kläder eller sticka nål. Men sen finns det också den tredje patienten, hon som drar upp täcket till öronen så fort någon sträcker fram handen för att hälsa. Henne måste jag också komma ihåg. Det var liknande beröringssituationer i min sjukhusteologvardag som fick mig att välja gradurubriken ”Beröring i sjukhussjälavården”.

I avhandlingen som småningom började växa fram ger jag muntur åt 37 sjukhuspräster att tänka till om temat beröring. Jag ville veta om beröring är viktigt eller inte i sjukhussjälavårdens människomöten och jag ville veta hur den i så fall ser ut. Och visst, beröringshyllaren i mig hittar genast något hon gillar. Beröring verkar vara en viktig del av kommunikationen i sjukhussjälavården, särskilt när andra sätt att kommunicera saknas. Jag minns den dementa, gamla tanten jag en gång hälsade på. En traditionell pratstund visade sig vara omöjlig, men genom att hålla hand, genom att sjunga psalmer och genom ”Gud som haver barnen kär” kunde vi ändå mötas. Vi var båda närvarande med våra kroppar och vi fick kontakt utan ord.
Den vanligaste formen av beröring är att hälsa eller ta avsked genom att ta i hand. Detta gäller säkert både in­nanför och utanför sjukhusets väggar. Sjukhussjälavårdens beröring kan också vara till exempel en smekning, att hålla patienten i famn eller en beröring som en del av de kyrkliga riterna. Det kan vara vatten på den nyföddes huvud, det kan vara ett korstecken som ritas på pannan och det kan vara en lätt beröring för att känna på en död kropp. En av prästerna hade en beröringserfarenhet som jag särskilt kommer ihåg. Jag ser framför mig en bild av en dam som sitter på kanten av sin säng, mitt emot prästen. Prästen har med sig en sommardoftande salva, och medan de samtalar om smått och stort masserar prästen försiktigt och respektfullt in salvan i de rynkiga, trötta men livserfarna händerna. Damen som kropp blir bekräftad, accepterad och berörd.

Beröring verkar vara viktigt i sjukhussjälavården, men inte enbart av den orsak jag som beröringshyllare hade tänkt mig – för att den kommer till uttryck och kan få en att må gott. Det är viktigt i sjukhussjälavården, eftersom det krävs en medvetenhet eller kunskap om beröring och kroppsspråk. Det krävs försiktighet i hur vi rör vid varand­ra och det krävs att vi känner till att också en utebliven beröring kan väcka reaktioner. Att gå över gränsen av en känslig kropp, att inte möta en framsträckt hand eller att beröra vid fel tidpunkt eller på fel plats kan i den andra väcka starka reaktioner. För att inte tala om beröringar som redan till att börja med har ett oacceptabelt syfte.

Min avhandlig avslutas med en ödmjuk förhoppning om att den kunde bidra till ökad forskning, vidare studier och framför allt en öppen diskussion om ämnet beröring och kroppslighet. Min betraktelse får avslutas med samma önskan. Det är nämligen ledsamt att diskussion väcks och frågor om kropp och kroppskontakt tas upp först efter att något ont redan har hänt.

FOTNOT
* Jessica Högnabba (2009) Beröring i sjukhussjälavården. Avhandling pro gradu. Åbo Akademi.

Tillbaka
© Ad Lucem