Nåt att bita i

Logo: Ad Lucem

Artikel i Ad Lucem 2/2008

Vardagen innanför och utanför klostermuren

Anders Hamberg

Illustration till artikel i Ad Lucem 2/2008

Munkar i fotsida dräkter, nunnor med dok och stilla gregoriansk sång lugnt rullande fram och tillbaka genom medeltida klostergångar är en av de mer romantiska bilderna av klostret. Och för de flesta är det de romantiska bilderna och de andliga böckerna som är den enda riktiga inblicken i klosterlivet. Den monastiska vardagen är något helt annat.

För det första är den vardaglig. Likt oss andra har munkar sina arbeten och uppgifter att ta hand om, det kan handla om att undervisa i en klosterskola som många benediktinerkloster speciellt här i England har. Det kan handla om att binda böcker, mjölka kor, klippa gräs, umgås med gäster och en mångfald av andra arbetsuppgifter. Ofta blir den nya munken given en uppgift som är helt främmande. En akademiker kan plötsligt finna sig själv på en traktor plöjande en åker, en elektriker kan bli överraskad av att få att mjölka kor som sitt nya arbete. En av de viktigaste uppgifterna och en sine qua non för klostret är tidebönerna. Också här är den romantiska bilden falsk – dagens munkar sjunger tidebönerna på folkspråk och nyare musik finner också sin plats. Det kan verka konstigt att något så pass ‘opersonligt’ som att tillsammans recitera Psaltaren och be de föreskrivna bönerna har en så viktig roll. Är det inte bättre att följa sin egen stil? Ta t.ex. “Centering Prayer” som en amerikansk trappistmunk – nej, inte Merton – har spridit. Ändå; “en stor mängd personliga böner är långtifrån lika värda som en enda bön i tidebönerna, sagda i hela Kyrkans namn och med Guds egna ord.” Så påstår S:t Alphonsus Liguori. Även om de kan kännas olidligt torra har dessa böner, sagda dag ut och dag in, år efter år en starkt formativ karaktär för munken. Ord och meningar från psalmerna, repeterade, idisslade genom dagen håller honom bedjande igenom dagen. Samma effekt kan daglig Lectio Divina ha. En munk beskrev den – både med Bibeltext och med annan andlig läsning – som en sorts gödsel för själen.

Fader Anselms
överkokta brysselkål
För det dagliga livet i ett kloster är sådana reflektioner ofta främmande. Man tar mycket av det för givet. Att väggen bredvid dörren till biblioteket är fuktskadad och ser förfärlig ut, att broder Mikael inte kan hålla en ton men ändå har givits uppgiften att inleda hymnen vid Laudes för resten av veckan, att Dom Ambrose envisas med att röka inomhus och att fader Anselms mat består av överkokt brysselkål, benig torsk och en obeskrivlig gegga som skall föreställa potatismos, är med större sannolikhet i munkens tankar. Åtminstone på en mer medveten nivå. Att han stiger upp klockan tre på natten för att sjunga tidebönerna i en kall kyrka, sällan läser en dagstidning och endast undantagsvis (t.ex. vid valet av senaste påve) ser på TV är något självklart och naturligt för honom. Det går väldigt snabbt att vänja sig vid de yttre rutinerna i ett kloster. I stora drag är de väldigt enkla, Tidebönerna börjar fem minuter efter att kyrkklockan slagit, utom på eftermiddagen då klockans första slag innebär att dagens arbetspass är slut och att det är en timme till Vesper. Efter någon veckas acklimatisering är rytmen enkel och naturlig. Det är inte bristen på egen internetkontakt, i regel endast vegetarisk meny och ovanlig dygnsrytm som gör klosterliv utmanande. Allt det går att vänja sig vid utan större problem. De flesta munkar skulle antagligen säga att det är resten av kommuniteten som är det svåraste. I ett kloster med säg, 25–30 munkar som alla rör sig inom stort sett samma område varje dag är det nästan omöjligt att undvika varandra om man har något otalt med en av bröderna. Vilket man kommer att ha. Trots att de lever ett liv som är avskilt för Gud, ber tillsammans och enskilt är munkarna fortfarande väldigt mänskliga med alla de brister det innebär. Det är kanske bäst så. Ett av de bästa sätten att växa och utvecklas är övning. I klostret blir det ofta en övning i att förlåta och förstå, vilket allt utmynnar i en övning i att älska sin nästa. Här är det inte en fråga så mycket om varma känslor för bröderna som en medveten viljehandling. Ett val upprepat gång på gång, dag efter dag.

Långt borta från
TV och Facebook
Kanske verkar det som en rätt mörk bild? Verkligheten är dock mer nyanserad. Likt oss alla har munkar och nunnor perioder av mörker och perioder av ljus, av glädje och sorg. För det mesta är det som för oss utanför murarna vardag. Jag upprepar mig kanske i detta men det är en viktig poäng som har konsekvenser för oss som lever i världen. En av klostrets uppgifter är att koncentrera munkens uppmärksamhet på Gud. Avskildheten från världen skalar bort mycket av det som kan distrahera oss och leda oss på fel väg. Dagsprogrammet tvingar honom att ta pauser i arbete för att be, alla små riter och ritualer som fyller dagen är – förutom att de i sig själva är nådemedel – små knuffar som riktar munken mot Gud. Han har det därför lättare än oss utanför att undvika allt det oljud som ofta överröstar Guds stilla röst. Han har ingen TV som han kan slappa bort eftermiddagen framför istället för att ägna sig åt bibelstudium. Han har ingen pub att gå till på kvällen istället för att läsa och uppmuntras av helgonens liv. Istället för att sitta ner framför datorn och skriva på sin blogg eller Facebook-sida kan han ägna sig åt en stund av tillbedjan i sakramentskapellet. Själva den monastiska rutinen blir något som leder honom till att öppna sig för Gud. Han har helt enkelt inget annat att göra så han kan lika gärna be lite. På sätt och vis är det senast sagda förenklat. Det är lätt att tänka på annat under tidebönen. En munk jag arbetade med berättade att han kommer på de flesta lösningarna på arbetsproblem just under tidebönen.

Andligt liv och
monastisk disciplin
Det är lätt för oss i världen att insupa attityder och värderingar som är allt annat än kristna, de finns överallt omkring oss vi tar dem enkelt som självklarheter utan att stanna upp och tänka på om de är acceptabla ur ett kristet perspektiv eller inte. Vi chockeras inte mer av det sorts liv som många kändisar för eller som syns i såpoperor. På en nivå kan vi kanske se att de inte är i enlighet med en kristen moral, men de är så självklara att vi knappt bryr oss. Poängen är att vi utanför klostermuren både är mer utsatta för i bästa fall distraktioner och i värsta fall sådant som leder oss bort från ett kristet liv, samt att vi inte har samma fokus på ett andligt liv som munken oftast har. Det gör inte att ett gott kristet liv är omöjligt utanför muren, det är helt enkelt svårare att vara lika inriktad på Gud utanför klostret än innanför. Där munken har en monastisk disciplin som stöd har vi andra en mer eller mindre stark självdisciplin, oftast mindre stark. När gudstjänsten ger träsmak för munken och all inspiration för bön, bibelstudium och andlig läsning saknas har han en monastisk disciplin och ett dagsprogram som tvingar honom vidare, igenom öknen. Han kan komma igenom perioden av torka starkare och tryggare i Gud.
Utanför är det ofta knepigare, speciellt efter att det kristna enhetssamhället raserats av reformationen och upplysningen. Vi kan lätt ta över monastiska böneformer och meditationstekniker, nästan alla av de former som är i användning vare sig för personlig bön eller liturgi kommer de facto ursprungligen från ett kloster. Taizé är ett modernt, enkelt exempel som alla känner till. Fram till 60-talets förändringar var katolsk liturgi, trots sitt utspridda bruk i församlingar och ursprung i katedraler och församlingar, utvecklad och till stor del formad av klostrens liturgi. Tidebönerna som fortfarande är ålagda varje präst är likaså utformade i klostren ofta i en väldigt utsirlig form. Också vi vanliga lekmän kan utan större svårighet ta till oss klostrens böneformer, även tidebönerna. Vad vi däremot saknar utanför klausuren är den organiserade dagsrytm och disciplin som stöder munken samt den begränsning av negativa inflytanden som hans avskildhet från världen ger honom.

Gå i kloster?
Betyder det att vi alla borde gå i kloster? Nej, inte ens under de stora monastiska “väckelserna” som funnits periodvis – senast under slutet av 1940-talet och början av 1950-talet (i och för sig inte exklusivt en monastisk väckelse) har mer än en liten minoritet sökt sig till klostren för att söka inträde där. Det är något så pass gammalmodigt som kallelse som avgör om en person skall söka sig till klostret eller inte. För att fritt översatta en av Evelyn Waughns karaktärer i Brideshead Revisited; allt beror på kallelse, om du inte har den räcker det inte med hur mycket god vilja som helst, det blir ändå inget av det. Om du har en kallelse kan du försöka fly hur mycket du vill men den kommer ändå i kapp dig. Vi är inte alla kallade till ett liv i koster, inte ens alla som söker sig till klostret och träder in där är kal­lade till att leva ut sina liv där. Det är vanligare än man kanske skulle föreställa sig att en man kommer till klostret och lever där för ett år eller två och sedan återvänder till världen. En del av mina kamrater har gjort så, jag har själv gjort så. Vi har alla tagit med oss värdefulla lärdomar och erfarenheter som är en stor hjälp framåt och hoppeligen uppåt. Samma kallelse till gemenskap med Gud är något som gäller var och en som blivit döpt. Vi utanför har samma kallelse, tillgång till i stort sett samma medel och metoder, vad vi ofta saknar är den hjälp och det stöd som klostrets struktur ger. Samtidigt skall vi inte överdriva skillnaden. Det är en stor skillnad mellan livet som en munk för femtio år sedan lever och livet som en munk idag lever; en av dem är just öppenheten till världen.

Den romantiska klosterbilden
Livet i klostren har på många sätt blivit bekvämare rent fysiskt och banden till yttervärlden förstärkts på gott och ont. För en hel del kloster har de senaste 40 årens moderniseringar lett till undergång. Många ser sig fyllda med en åldrande befolkning och ett tomt novisiat. Det är kanske paradoxalt att det är just de som är mest öppna, mest moderna, som har det svårast medan nygrundade kloster med gammalmodig, traditionalistisk inriktning kämpar med växtverk. En del av det är romantik för det finns faktiskt kloster som passar in i den romantiska bilden, t.o.m. frisyren är den samma som för tusen år sedan. Klostergången är kanske byggd på 70-talet men den är gjord i medeltida stil, om inte man har valt att följa barockmodell istället. Men hur mycket romantik som helst håller inte en munk kvar i klostret efter att den första ivern lagt sig. I ett kloster går det inte att kompromissa eller fly. Det kräver en total kristendom som inte accepterar blandningar med andra religioner eller med sekulära idéer. Det kräver en fullständig överlåtelse som ofta kan vara obekväm. Det låter brutalt, men det verkar vara en av lärdomarna från de senaste årtiondena att de striktare klostren och de ordnar som grundats enligt en äldre och radikalare form är de som klarar sig bäst. Det är igen en fråga om monastisk disciplin. Om klostret släpper in världen och tar till sig sekulära tankesätt försvagas den disciplin som de har och det blir lättare och lättare att leva som utanför, exakt vad den nya munken vill undvika, därför väljer han också det striktare klostret som har en struktur med större chans att hjälpa honom på vägen till Gud medan det moderniserade, öppnare klostret står med ett tomt novisiat. Som vanligt befinner sig alltså klostren i kris. Det är ingenting nytt, klostren har spridits, fyllts, avfolkats, förstörts, återuppbyggts igen och igen för att krossas av krig och sjukdomar, byggas upp igen, fyllas och tömmas ... Det enda som egentligen kan sägas med säkerhet om klostren är att de kommer att finnas med oss i någon form till världens slut. Sannolikt kommer många av Europas kloster att dö av ålderdom inom de närmaste tio–tjugo åren, lika säkert kommer nya att grundas med ivriga unga män och kvinnor som hörsammat kallet att sälja allt och följa Gud. Det pågår redan nu. Såsom alltid. Klosterväsendets historia är fyllt både av borttynande, en gång stora och mäktiga kloster och nya nästan fanatiska reformgrupper som vänder åter till Benediktus Regel och grundar nya explosivt växande kloster. Det är en del av den monastiska världens livscykel.
Klostren finns inte till bara för sig själva. Påven Pius XI Umbratilem har en ofta citerad paragraf; ”De som överlåter sig själva åt bön och botgöring utövar ett större inflytande över Kyrkans liv och själars frälsning än de som arbetar ihärdigt i Herrens vingård, ty om inte de förstnämnda skulle kalla ned ett överflöd av himmelskt regn skulle de senare inte bringa in en så stor skörd.” I de heligas samfund har vi alla en effekt på varandra och med sina liv och sina böner hjälper klostrens invånare oss utanför murarna. Mer tydligt blir detta när vi besöker klostren och då blir också den hjälp vi får av dem mer påtaglig. Det stöd de ger kan som många erfarit fylla batterierna efter en säg veckas besök, deras invånare kan ge en andlig vägledning och inblick i en verklighet som vi inte skulle ha kommit på själva. Till sist är de också genom sin blotta närvaro en röst som ropar ut att Gud är, att det finns något mer och större än den värld vi lever i.

Anders Hamberg

Författaren är teologie magister och levde åren 2005–2007 i klostret Mount St Bernard Abbey i Coalville, Leicester i England. Numera bor och arbetar han i London.

Tillbaka
© Ad Lucem