Nåt att bita i

Logo: Ad Lucem

Artikel i Ad Lucem 1-2/2009

Inlägg på en konsuments blogg

Jani Edström

Illustration till artikel i Ad Lucem 1-2/2009

Det bästa med att vara konsument idag är att du kan få allt du vill, förutsatt att du har de pengar en konsument förutsätts att ha. Om det du söker inte finns i affären är det bara att skaffa ett kreditkort, förutsatt att du uppfyller de kriterier kreditbolaget ställer upp. Hela världen, dvs näthandeln, ligger för dina fötter och med några klick har du beställt hem varorna till din hemadress. Konsumenten är kung. Producenten då?

Det värsta med att vara etiskt medveten konsument i dag, är att du allt mera sällan når upp till de ideal du hyllar. Världsmarknaden är internationaliserad. Små företag köps upp av större. Mänskliga rättigheter åsidosätts ofta. Övervakningen av arbetsförhållanden är bristfällig. Att köpa inhemskt blir allt svårare. Att köpa rättvisemärkt kan fungera gällande vissa produkter men inte alla på långt när. Ändå kan vi inte undvika att konsumera, frågan är bara hur?

Accelerera ur krisen
Jag minns när Björn Walldegård, den enda svenska rallystjärnan ur min barndom som kunde hota våra egna mästare berättade om körtekniker i vinterföre.
– Om du kommer in i en kurva och får sladd eller tappar styrförmågan i halkan så måste du gasa dig ur kurvan, berättade han (som jag minns det). Jag har sedermera försökt följa hans råd ett antal gånger i behärskade former och varje gång konstaterat att det inte fungerar. Jag har antingen tvingats bromsa eller minska på gasen för att undvika att hamna ut i geografin. Nu kan det visserligen ha med en icke-befintlig tvåhundrahästars turbomaskin eller min icke ännu fulländade körteknik att göra, men det är inte det som är poängen i den här texten.
Världsekonomin är på väg in i kurvan med hög hastighet. De ekonomiska ”walldegårdarna” ropar att vi måste gasa oss ut ur kurvan. - Stimulera, konsumera mera, älä ruoki lamaa (mata inte depressionen genom att spara). Desperata regeringar besluter om stimulanspaket, förstatligar banker och stöder den nationella industrin och arbetsmarknaden - Spararna tar till ryggmärgsreflexen och gör just det, sparar. Arbetslösa, låginkomsttagare, alla som lever under eller i närheten av fattigdomsstrecket gör vad de alltid gjort: försöker överleva.
Det är med blandade känslor jag betraktar världsekonomins nine-eleven. Nu är det inte bara ekonomiska tvillingtorn som rasar, hela ekonomi-manhattan hotar sugas ner i avgrunden. Visserligen har det varit svårt att se på när rika blir rikare och fattiga fattigare, men när så den rika världen drabbas hårt, drabbas de fattiga som en följd av detta ännu värre. I den ekonomiska nedgångens spår följer ökad arbetslöshet, brist på mat, migration, människohandel och ökad risk för väpnade konflikter. Bland annat.

Många drar nytta av krisen
Det finns de som överlever och går med vinst under den ekonomiska recessionen. Dit hör den organiserade brottsligheten som sitter på kontanter värda miljarder och ser sin chans att tvätta blodspengar genom att köpa upp eller köpa in sig i laglig företagsverksamhet. Som ett litet exempel på detta kunde man för en tid sedan läsa om hur berömda turistkaféer i Rom köps upp av maffian.
I Gomorra, en av de viktigaste böckerna om ekonomisk internationalisering och brottslighet sedan Naomi Kleins No Logo tar Roberto Saviano med oss på en resa till den organiserade brottslighetens, camorrans land. Saviano, som under flera år närbevakade den organiserade brottsligheten, lever numera under polisbeskydd. Han målar upp en grym och samtidigt fascinerande verklighet utifrån sina erfarenheter av camorran i trakterna runt Neapel i Italien. Enligt uppgift var camorran som dödshotat Saviano för boken ändå med på noterna när filmen, som baseras sig på boken, spelades in. Maffian har för övrigt tagit många intryck av gangsterfilmer som Scarface, och kopierat allt från klädseln till den lyxvilla som förekom i filmen.
Efter att som snabbinkallad arbetskraft ha deltagit i en lossning av ett fartyg utanför Nea­pel och med en liten snabbgående motorbåt fört varorna, pirattvillverkade märkesskor, i säkerhet undan tullpolisen konstaterar Saviano: Handlingar har en elasticitet som inte finns hos etiska omdömen.
När Saviono frågar sin chef Xian, en kines som tagit sig in i det traditionellt italienska maffianätverket om Triaden, den kinesiska maffian, får han svaret: Euro, dollar och yuan. Det här är min triad.

Liknande mekanismer bakom laglig business och brott
Camorran beskrivs som värld uteslutande koncentrerad på ”vinst, profit, pengar”. Den organiserade brottsligheten är ”en intensifiering av den globaliserade kapitalismens redan härskande mekanismer. Jakten på profit spränger hål på staternas försök att med lagar och regler hålla den rena djungelns lag i schack.”
I camorrans värld är människor arbetskraft och sådan finns det gott om. Folk som tar vilka jobb som helst för en struntsumma, för att överleva. Men där finns också experter som skräddaren Pasquale, som lärde upp kineserna till att bli skickliga skräddare, så att piratprodukternas kvalitet skulle vara lika hög som originalet. Så att folk ska kunna köpa märkeskläder billigt. Så att gränserna mellan äkta och falskt suddas ut. Falskt och äkta kan ha samma ursprung i asiatiska ”sweatshops” (stora ofta mobila fabriker med ung, kvinnlig, lågavlönad arbetskraft och odrägliga arbetsförhållanden). Genom camorrans verksamhet kan äkta märkeskläder och skor se exakt likadana ut som falska och ha samma kvalitet.
Det var Pasquale som sytt den vita sidendräkt som Angelina Jolie bar vid en Oscarsgala. Ingen hade berättat om för honom vem som skulle bära dräkterna han sydde. Bara att de skulle till USA. När han så av en slump chockades av att se dräkten han kunde varje söm på i tv:n i sin lilla lägenhet, då kunde han inte längre förmå sig att vara camorrans mästerskräddare längre. I stället blev han chaufför.
Kopplingen mellan camorran och de italienska modehusen är etablerad. Men den sträcker sig mycket längre än så, enligt Saviano, till stora varuhus i Nordamerika, Europa ja, Finland faktiskt.
Camorran är kanske det mest groteska exemplet på hur den enorma efterfrågan på billiga lyxartiklar skapar människor som tycks vara totalt okänsliga för sina medmänniskor och sin omgivning. Det är jakten på pengar och därmed makt och status som styr. Men liknande element finns naturligtvis överallt där det bedrivs handel, vinsten skall maximeras och utgifterna minimeras.
För att vi, konsumenterna, kräver det vi alltid krävt och som vi nu tycks kunna få: billigt och bra. Men andra betalar priset i någon form. Till exempel i form av överlånga arbetsdagar, omänskliga arbetsförhållanden eller olika grader av förnedring och utnyttjande. Till och med mord. Men det ser vi naturligtvis inte i boutiquen och shoppingcentret.

Det handlar om efterfrågan
- Jag konsumerar, alltså är jag till, är väl något av den moderna människans credo. Det är bara att kolla in galna och ännu galnare dagar och se vad som händer. Köerna utanför varuhusen växer minuterna innan öppningsdags och sen är det springa, riva och betala. Vilket gestaltades nog så beskrivande på en enorm reklamskylt i ett av Esbos största köpcenter nyligen.
På webben är prisjämförelsesajterna välbesökta. Och visst är det bra att vara prismedveten, men det är också viktigt att vara medveten om vissa bakgrundsfaktorer när det gäller produktionen av varor vi vill köpa billigt. Det handlar kanske ofta om kläder och elektronik, varor som av någon anledning anger status och inger respekt. Kolla bara in alla varumärken som lobbar för att synas i nästa James Bond film.

Koppling mellan konsumtion och konflikter
För ett par år sedan fokuserade Ekumeniska ansvarsveckan på de nya resurskrigen: De skiljer sig från traditionella krig i den meningen att vi inte ser två arméer mot varandra, stödda av varsin regering. Det vi ser är inbördeskrig i söndrade nationer, ofta med korrupta, svaga regeringar och en infrastruktur, som har brutit samman. De flesta av de nya krigen pågår i fattiga u-länder. De gäller oftast kontrollen av och förtjänsten från rika naturresurser. Rebellarméer, som ofta konkurrerar sinsemellan tar kontrollen över regioner med rika naturresurser. Rebellerna är ofta tungt beväpnade och finansierar sina vapen med att smuggla ut och sälja värdefulla mineraler, diamanter och guld. (www.ansvarsveckan.fi/2007)
I en artikel för Ansvarsveckans tidning och webbsajt, skriver Antti Pentikäinen, direktor för Kyrkans Utlandshjälp, att det är staten och inte privatarméer, som bör ha kontroll över landets naturresurser. Råvarorna ska säljas lagligt och till ett skäligt pris. Problemet är att äganderätten till gruvorna sålts eller getts till bolag eller personer som understöder ofta korrupta regeringar. Men någonstans måste man börja.
Och visst finns det hopp. När det gäller diamanthandeln har Kimberley-avtalet lett till att endast en av hundra diamanter numera räknas som blodsdiamant. Avtalet har lett till att diamanthandlarna själva tagit itu med konfliktdiamanterna och numera distribuerar enbart diamanter som är ursprungsmärkta och kommer från länder som undertecknat avtalet. Inom elektroniken och klädbranschen är det inte lika lätt. Mellanhänderna är fler och det brister i elektronikjättarnas vilja att spåra råvarorna. Därför har internationella medborgarorganisationer, däribland Ansvarsveckan, FinnWatch och kampanjen MakeITFair börjat uppmärksamma både konsumenter och producenter på möjligheten till rättvisemärkt elektronik, ett krav som de stora elektronikfirmorna ännu inte har kunnat leva upp till. Vill man som Nokia ta ansvar för mobilen från början till slut, kan det vara skäl att konstatera att mobilens ”liv” inleds långt före den når butiksmontern, redan där råvarorna utvinns.
Det är här som konsumenten kommer in i bilden. Inte för att det är lätt. Det är i själva verket rätt jobbigt att hela tiden vara den medvetna konsumenten. Men genom att ta reda på så mycket vi kan om en produkt, inte bara priset, kan vi kanske få reda på något om varans ursprung. Eftersom kunden alltid har rätt är det vår rätt att fråga försäljaren om produkten fyller etiska kriterier. Vi kan också som man gjort inom ungdomsnätverket Changemaker, kontakta lokala köpmän och fråga efter, eller kräva rättvisemärkta produkter. Och framför allt köpa rättvisemärkt.

Wall street och Mall street
Money makes the world go round, javisst, men det måste inte betyda att Money makes the world go crazy, som det nu verkar ha blivit. Inte bara på Wall street, utan också här hemma. Detta gestaltas mycket tydligt genom de consumer cathedrals som byggs upp på ängar och fält utanför våra städer.
Resultatet är att många mindre affärer inne staden tvingas stänga i konkurrensen. Närbutiken blir ett minne blott och bilen en förutsättning för att kunna handla mat. Så vill ”marknaden” tydligen ha det. Är det så vi vill ha det? Vilka styr marknaden och vems villkor sker konkurrensen?
I linje med utbyggnaden av shoppingcentra höjs samtidigt kravet på mera söndagsöppet som en logisk del av ”marknadens” krav. Målet är tydligt. Att få finländare att tillbringa sin fritid i shoppingcentra med mer eller mindre fantasifulla namn. Men bakom det vi kallar marknadskrafter finns människor med vanliga namn och ansikten, beslutsfattare, investerare, familjefäder och mödrar.

Motkrafter och medkrafter
Men det finns andra krafter också, med ansikten och namn. Kalla dem motkrafter eller medkrafter, ofta är de både och. Motkrafter är de när de går emot en utveckling som inte främjar människans mångfaldiga värde, utan reducerar henne till konsument. Medkrafter är de när de utgår ifrån människovärdet och människans grundbehov och uppmuntrar till en livsstil som främjar dessa.
Något alternativ till konsumtion finns det knappast. Vi behöver något att äta, kläder, någonstans att bo. Många har upptäckt att det finns alternativ till överkonsumtion och dålig konsumtion och har valt att istället fokusera på en etiskt hållbar konsumtion på en rimlig nivå.
En av dem är Ekumeniska ansvarsveckan. Sedan drygt trettio år har Ansvarsveckan i vårt land regelbundet fokuserat på västerlandets konsumtionslivsstil och dess koppling till den globala fattigdomen och bristen på mänskliga rättigheter. Temat är fortfarande lika aktuellt. I år fokuserar Ansvarsveckan på människohandeln, vår tids slaveri. När vårt domstolsväsen (trots rätt välinformerade myndigheter) tycks betrakta människohandeln ur ett begränsat perspektiv där viktiga bakgrundsfaktorer sällan beaktas, vill Ansvarsveckan lyfta fram just dessa: fattigdom och förtvivlan.
I den ekonomiska krisens kölvatten drabbas de som redan har det svårt allra värst. Människors fattigdom och brist på hopp om en bättre framtid utnyttjas lätt av mer eller mindre organiserade kriminella grupper. I något skede väljer människor att nappa på ett oemotståndligt erbjudande om arbete och god förtjänst. Senare kommer tvång, förnedring eller (hot om) våld med i bilden. I det skedet är valet mycket begränsat. Det är bara att hänga med, bereda sig på det värsta och hoppas på det bästa. Unga kvinnor tvingas ofta till prostitution medan män tvingas ta underbetalda jobb. Återigen handlar det om konsumtion, i det ena fallet om sexuella tjänster (som det kallas), i det andra om billig arbetskraft. Ansvarsveckan vill lyfta fram vårt ansvar inte bara för människohandelsoffer, utan också för situationen i ursprungsländerna.
Det finns också andra livsbejakande, kreativa krafter och rörelser som vägrar acceptera vår materialistiska livsstil. Många av dem som Simplicity och Downshifting för fram tänkvärda saker för vanliga konsumenter. Det har också en hel del gemensamt med kristet tänkande och kyrkliga rörelser förr och nu. Några exempel:

• Att äga mindre saker för att äga endast det man behöver
• Byta ut inkomster mot mera fritid
- Ekonomisk autonomi genom undvikande av lån och sparande
• Slösa mindre med tid och resurser
• Njuta av kulturella och immateriella resurser

Eller som David Shuttrick konstarerar i låten Container på sitt lysande album Finland (1992):

Det finns saker pengar inte kan ge / du håller inte med om det / men vi fann varann / Det bästa i mitt liv har varit gratis.

Kanske är det någonting som den ekonomiska krisen kan lära oss. Att vi i första hand inte är konsumenter, utan människor och medmänniskor. Frågan är hur denna insikt påverkar vår konsumtion och vårt handlande.

Jani Edström

Tillbaka
© Ad Lucem