Nåt att bita i

Logo: Ad Lucem

Artikel i Ad Lucem 1-2/2007

Riktigt språk och kvinnospråk - verklig makt och kärringvälde

Anna Biström

Illustration till artikel i Ad Lucem 1-2/2007

Med språkets hjälp förmedlar vi information, beskriver verkligheten, strukturerar våra tankar och uttrycker våra känslor. Men språket är också ett effektivt medel för att manipulera, ljuga och förvränga verkligheten. En viktig, men också skrämmande, insikt är att man inte nödvändigtvis uppfattas som trovärdig även om man har sakkunskap och ett angeläget ärende.
Någon som egentligen vet mindre om ämnet, eller som har skumma syften, kan mycket väl få över åhörare eller läsare på sin sida. Att man har rätt är ingen garanti för att folk ska tro på en.
Ännu mera skrämmande är att trovärdigheten kan variera också beroende på sådana egenskaper som inte alls har med kompetens, erfarenhet eller motiv att göra, utan t.ex. ens ras, ålder – eller kön. Själv har jag exempelvis upplevt att mina tolkningar eller åsikter ifrågasatts, men inte med sakargument eller egentliga bevis, utan med hänvisningar till andras uttalanden. Närmare bestämt uttalanden av personer som ofta råkat vara äldre än jag – och av manligt kön.
Som av en självklarhet utgår man ofta från att någonting som sagts av en man väger tyngre än någonting som sagts av en kvinna. Detta lär vara välkänt inom reklambranschen, där man ofta använder manliga röster när man vill motivera kvaliteterna hos en produkt, exempelvis med vetenskapliga argument.
I själva verket finns det också exempel på teorier som åtminstone indirekt hävdar att kvinnor är mindre trovärdiga än män. För några år sedan intervjuade jag språkforskaren Liisa Tainio för Astra Nova (nr 3-4 / 2003). En del av Tainios doktorsavhandling, Puhuvan naisen paikka – Sukupuoli kulttuurisena kategoriana kielenkäytössä (2001), behandlade finska relationsguider, guider där beskrivningar av könsskillnader är den centrala utgångspunkten när man ska ge råd åt (heterosexuella) par. Tainio hade bland annat studerat synen på manligt och kvinnligt språk i guiderna.

I undersökningen kom det fram att guiderna beskrev förmågan att uttrycka sig och prata om känslor som kvinnornas starka sida, medan männen ansågs vara mera sparsamma med sina ord. En utgångspunkt i guiderna var att män och kvinnor är olika, men lika mycket värda. Denna likvärdighet visade sig ändå vara skenbar. Det manliga språket och männens kommunikationsstil beskrevs nämligen i uppskattande ordalag, medan kvinnornas starka sida, pratandet, framstod som rätt värdelös.
Guiderna hävdade att män och kvinnor talar ”olika språk”. Männen uttrycker sig enkelt, direkt och ärligt, dvs. använder orden i deras ”egentliga” betydelser. Kvinnornas språk är mera indirekt och oprecist, och de kan mena något helt annat än de säger. De kan också använda talets gåva till att manipulera männen. Männen däremot ”talar” rakt och ärligt, också med sina handlingar. När mannen har sex med sin hustru eller bygger ett hus säger han ”jag älskar dig”. Kvinnornas hushållspyssel och andra handlingar ges emellertid inga sådana inbyggda betydelser. Männen kan också uttrycka sig genom kroppsspråk och ljud, snarare än ord. Kvinnornas uppgift blir då att försöka lära sig det manliga språket för att kunna uttolka mannens morrningar och grymtningar.
I sin avhandling påpekade Tainio att beskrivningen av det raka manliga språket är tvivelaktig ur språkvetenskaplig synvinkel. Inom modern språkvetenskap anses inte ord ha någon fast, ”egentlig” betydelse. Ordens betydelser är kontextbundna, dvs. de varierar enligt sammanhanget, och ord kan användas på olika sätt. Ett fullständigt rakt och ärligt språk är ur denna synpunkt att betrakta som en utopi.

I sin avhandling har Tainio också analyserat verkliga samtal mellan män och kvinnor, men inte kunnat hitta någon bekräftelse på föreställningarna om manligt och kvinnligt språk. Allt tyder alltså på att män och kvinnor använder sig av samma språkliga resurser och att båda könen har förmåga att använda och förstå olika språkliga stilar i olika sammanhang.
Ändå motsvarar relationsguidernas beskrivningar ganska väl allmänt utbredda föreställningar om mäns och kvinnors sätt att uttrycka sig. Dessa föreställningar bekräftar synen på mannen som mera trovärdig. Detta förstärker mönstret där mannen ges ett tolkningsföreträde och en rätt att definiera verkligheten. Kvinnor blir däremot oftare ifrågasatta och överkörda av andras tolkningar och definitioner. Denna typ av teorier om manligt och kvinnligt språk kan alltså vändas emot kvinnor – och det finns också skrämmande exempel på detta. Relationsguiderna skriver exempelvis att män inte behöver ta kvinnors ”nej” (till sex) på allvar. På kvinnospråk kan ”nej” lika väl betyda, ”ja”, ”kanske” eller ”senare”. Tainio påpekar att sådana påståenden har vänts emot kvinnor i våldtäktsrättegångar. Man har ansett att gärningsmannen inte kunde veta att ”nej” verkligen betydde ”nej”, eftersom offret var en kvinna.

Varför är föreställningarna då så seglivade och omhuldade, också av kvinnor? Kanske är det egentligen inte så överraskande. Ibland kan man också vinna fördelar genom att minska sin trovärdighet, särskilt om man är kvinna. På samma sätt som man kan försöka skapa ett trovärdigt intryck t.ex. när man talar inför publik eller söker jobb, kan man också göra motsatsen. Klassiska knep är att vifta överdrivet med händerna, fnittra, blinka med ögonfransarna… Just dessa stereotypt feminina knep fungerar kanske inte så bra i den finländska kulturen. Men det finns andra sätt.
Nyligen sände finsk tv en diskussion kring kvinnans ställning och feminism i Finland under rubriken Akkavalta (Kärringvälde). Efter en lång diskussion med både uttalade feminister och flera andra kvinnor, avslutade programledarna genom att utropa ungefär: ”Nu kan alla män krypa fram under sängen, nu är kärringväldet över för denna gång!”. Denna avslutning störde mig på ett obestämt sätt. Och till slut kom jag på vad som störde mig, nämligen det underliggande försöket att ”blidka” männen för att de inte skulle behöva känna sig hotade. Hur man med hjälp av humorn förde fram det insmickrande och konflikträdda budskapet: ”Ta oss inte på allvar, inte vill vi på riktigt ha någon makt!”. Avslutningen var i programmet inte det enda exemplet på detta fenomen. I Finland tycks bara det faktum att kvinnor uttalar sig i tv om jämställdhetsfrågor, under en rubrik som ”kärringvälde”, vara tillräckligt provocerande för att man ska känna ett behov att skämta bort och tona ner sina anspråk. Själva diskussionen var i många stycken ganska mesig. Jag upplevde det som beklämmande att t.o.m. många medelålders kvinnor så fegt väjde för feministstämpeln, genom att ropa ut ett oproblematiserande budskap om hur härligt det är att vara kvinna. Rätt kommentar på rätt plats var författaren Sofi Oksanens trötta men samtidigt coola konstaterande att kvinnor ofta är måna om att få männens godkännande, särskilt heterosexuella kvinnor. Detta var egentligen en kommentar till en undersökning med det förvånande resultatet att en stor del av de finländska kvinnorna inte vill kalla sig feminister trots att de är missnöjda med kvinnans ställning. Men den fungerade lika bra som en kommentar till stämningen i det aktuella tv-programmet.

Kvinnor kan vinna kortsiktiga fördelar genom att skapa sig en identitet som passar in i normen och upplevs som ofarlig och behaglig. Men samtidigt målar man som kvinna in sig själv i ett hörn genom att gå med på att undergräva sin egen trovärdighet. När det verkligen gäller vill vi ändå bli tagna på allvar, men det är inte säkert att vi blir det.
Anna Biström

Tillbaka
© Ad Lucem