Nåt att bita i

Logo: Ad Lucem

Artikel i Ad Lucem 1-2/2005

För mig betydde samvetet ofta dåligt samvete

Robert Lemberg

Illustration till artikel i Ad Lucem 1-2/2005

För mig har samvetet, ända sedan jag var barn, ofta betytt dåligt samvete. Kanske har jag varit speciellt känslig på den punkten. Jag vet inte. Det är svårt att jämföra sitt eget samvete med andras.

Jag minns att jag en gång som barn eller åtminstone ganska ung vid ett främmande middagsbord av misstag kom att sätta mitt stolsben på örat på den hund som låg under bordet. Jag vågade aldrig säga det åt någon, men fick förskräckligt dåligt samvete. Saken blev inte bättre av att hunden senare blev sjuk och dog. På något dunkelt sätt trodde jag att de här händelserna hade med varandra att göra och att jag var skyldig till hundens lidande och död. Mitt onda samvete kan jag känna ännu i dag, trots att hunden är död och begraven för tiotals år sedan.
Det är inte mycket jag minns av undervisningen från min skriftskoltid. Men ett av minnena jag har gäller just samvetet. Vår präst lärde oss att vi alla går omkring med en ”moralbytta”. I denna bytta lägger vi de moraliska bud och lärdomar som våra föräldrar, lärare, viktiga personer i vårt liv och vår kultur förmedlar till oss. I vår moralbytta finns t.ex. ingredienser som: du skall inte stjäla, du skall inte ljuga, du skall göra dina läxor samvetsgrant, du skall inte slå, du skall hålla dig ren om händerna, du skall vara gift med en person, du skall inte äta människokött, och annat sådant. När jag sedan handlar, då är samvetet en kontrollinstans som jämför handlingen med innehållet i moralbyttan. Stämmer innehåll och handling överens då tänds en grön lampa, stämmer det inte då lyser det rött. Jag får alltså ett gott eller ett dåligt samvete.
Den här synen på samvetet tog jag till mig under tonåren. Jag tänker nu efteråt att den gav mig verktyg att behärska mitt samvete med. Jag tyckte ju mig då förstå hur samvetet fungerade, på samma sätt som jag också lärt mig förstå hur en aktersnurra fungerade. Jag förstod då också varför olika människors samvete fungerade olika. Samvetet hos en manlig muslim säger kanhända att han kan gifta sig med upp till fyra hustrur. Samvetet hos en kannibal säger honom att det är i sin ordning att äta människokött. Samvetet var minsann inte ”Guds röst i människans bröst” som det sades. Allt berodde ju på vad moralbyttan var fylld av. Kanske kunde man också tömma ut litet av innehållet och ersätta det med något nytt och annorlunda, för att på det sättet öka sitt livsrum och känna sig bättre till mods. Det kändes som en vinst. Med förnuftets hjälp kunde kanske samvetet tämjas.
Men samvetsnöd löses man inte ifrån genom rationella resonemang. Kanske var det delvis min fortsatta samvetsnöd som drev mig till en kristen tro. Det kan inte vara en händelse att jag kände ett sug från en religion som, i synnerhet i en luthersk pietistisk tappning, så starkt handlar om samvetsnöd, skuld och förlåtelse. Det var inte så svårt för mig att leva mig in i den skräckfyllda stunden under åskvädret och blixtnedslagen då Luther lovade den rasande guden att bli munk – om han bara slapp Guds hot och vrede. Jag förstod så väl Luthers neurotiska bikttvång i klostret, när han knappt hann ut ur biktstolen innan han föll i synd igen och måste gå tillbaka. Som en galen hund jagade ju det onda samvetet Luther och lämnade honom ingen ro, varken dag eller natt.
En viss lindring gav religionen mig faktiskt. Jag förstod, och kunde någon gång uppleva, att Guds förlåtelse var generös. Men frågan var om den ändå var villkorslös. Till villkoren hörde väl ändå att sprida kristendomen vidare till sin omgivning, till klasskamrater, vänner och bekanta. Paulus skriver ju att vi bör stå upp i tid och otid och predika Kristus. Man kan väl inte bara dra egoistisk nytta av tron och bortse ifrån det som den förpliktar till, tyckte jag. Tvånget att ständigt vittna om Kristus för min omgivning följde mig under många år som ett dåligt samvete. Uppgiften blev inte lättare av att min omgivning sällan med fröjd lät sig entusiasmeras av mitt vittnesbörd. Tvärtom. För mig blev religionen därför ett tveeggat svärd: förlåtelse å ena sidan, tvång å den andra. Kanske var mitt beslut att bli präst till någon del ett sätt att komma tillrätta med det ständigt pockande missionskravet på ett organiserat sätt.

Kanske kan det tillåtas en teolog att en stund hålla sig kvar vid Luther, eftersom samvetet kom att spela en så betydelsefull roll i hans liv. Det som brukar kallas för Luthers reformatoriska upptäckt kom nämligen att fungera som terapi för honom själv. Den ångestfulla man som jagats av sitt onda samvete ersätts efter det teologiska genombrottet av en friare och gladare människa: en människa som kan arbeta konstruktivt, som har vänner, som kan gifta sig och känna ömhet för sina barn. En människa som stundtals överfalls av vrede, ångest och tvivel men som också uppvisar ett stort mod.
Det är både roande och rörande att se hur Luther i sin stora galaterbrevskommentar ser på samvetet. Samvetet har av Kristus befriats från ”lagens tyranni”, säger han. Därför bör samvetet ”leva ensamt med sin brudgum Kristus i frihetens och barnaskapets rike”. Lagen och kraven skall vika bort ur samvetet och lämna brudsängen åt Kristus ensam. ”Den är nämligen för trång för att kunna rymma två.” Från en tortyrkammare har människans innersta nu blivit en brudkammare, där samvetet glatt får somna i Kristus.
Jag skall lyfta fram ännu ett drag hos samvetet så som det träder fram hos Luther. Dragen inför riksdagen i Worms 1521 ställs Luther inför kravet att återkalla innehållet i sina skrifter. Mot honom står en samlad andlig och världslig makt som för inte så länge sedan hade bränt Jon Hus på bål. Efter en dags tvekan svarar Luther nej till kravet. Han tar inte tillbaka någonting. Enligt traditionen skulle han ha hänvisat till sitt samvete bundet av Guds ord och slutat med orden: ”Det är inte rådligt att handla mot sitt samvete.” Nu är det inte det jagade ångestfulla samvetet som talar, inte heller det hos Kristus insomnade samvetet, utan det fast beslutsamma samvetet. Som jag tolkar saken är samvetet hos Luther här en drivande och sammanhållande kraft som vågar trotsa auktoriteter och maktapparater för att driva det som han ser som omistligt och dyrbart. På den vägen är Luther beredd att offra sitt eget liv. ”Martinus må dö – Kristus skall leva!”, säger han triumferande inför avfärden till Worms.

Jag tycker mig alltså se att samvetet är något som kan förändras och mogna under en människas liv. Jag tänker att ett vuxet och moget samvete är något annat än en ängslig kontrollapparat inriktad på det egna livet. Samvetet skall inte göra människan inkrökt i sig själv. Samvetet är inte den mentala funktion som skall konservera livet utan en funktion som till och med får oss att ta risker och gå ut över oss själva. När jag i dag ser tillbaka på det jag lärde mig i skriftskolan om en ”moralbytta” fylld av allsköns regler, bud och förbud, och samvetet som en kontrollmekanism känns bilden alltför snäv – också om den säger något riktigt och sant om samvetets funktion.
För det första är bilden för rationell. Jag tror inte att ett samvete fungerar förutsägbart, som något slags mekanisk funktion. Jag vill hävda att vi inte är hjälplösa offer för det som en gång inplanterats i oss. Det betyder att det finns ett moraliskt svängrum. Det finns också möjligheter till mänsklig tillväxt, förändring och mognad. Det finns ett moraliskt ansvar som inte kan förklaras eller bortförklaras med hänvisning till vår uppväxtmiljö. I min värld hänger det ansvaret ihop med vår mänskliga värdighet. Jag skulle säga att vi är skapade till Guds avbild. Det här skall inte förstås som något slags bevisning utan som en trosbekännelse.
För det andra har jag med åren kommit att se livet som ett liv i relationer. Vår kultur och våra ekonomiska möjligheter lockar, i synnerhet oss människor i västerlandet, till en hög grad av individualism. Individualismen tror jag är en felsyn. I själva verket är vi beroende av andra i det nät av relationer som vi är involverade i. Vi bär varandras liv i våra händer. Så är livet konstruerat. Må vara att vårt samvete är individuellt i den meningen att mitt ansvar är mitt. Men det som samvetet väcker hos oss har oftast att göra med våra relationer. När samariern ser den slagne mannen vid vägkanten störtar han fram för att hjälpa honom. Efteråt kanske han rycker på axlarna och säger: ”Ja, vad kunde jag annat göra.” Och vi säger att han var en människa med samvete.
Så har vi under de senaste veckorna fått se människor från bl.a. Thailand kämpa för att rädda och vårda västerländska turister som skadats av flodvågen. Fast deras eget liv och deras egendom i många fall slagits i spillror, så hjälper de ändå. Ett telefonsamtal som en turist ringde hem med lånad telefon kunde kosta en thailändare en månadslön. Varför handlar de så här? Det handlar knappast bara om höga kulturella eller religiösa ideal. Knappast handlar det heller om spekulationer om eventuella ersättningar i framtiden. I mötet med den andra vaknar samvetet hos de flesta. Då är man beredd att ta risker och uppoffra sig för den andra.
Mot den här reaktionen måste vi också i ärlighetens namn se det handlande som vi brukar kalla för samvetslöst. Jag tänker på de vuxna som sägs ha kidnappat föräldralösa barn i samband med katastrofen för att utnyttja dem till prostitution och slaveri. Jag tänker på de inbrottstjuvar som passade på att bryta sig in i de försvunnas hem. Hos alla skapar inte åsynen av hjälplöshet och lidande ett barmhärtigt handlande. Jag vet inte vilken grupp jag skall förvånas mera över, de barmhärtiga eller de samvetslösa.
Jag tror för det tredje att samvetet är något mera än en reaktion, alltså mera än något som kommer efter våra beslut och handlingar. Visst granskar, dömer och bedömer vårt samvete i efterskott det vi sagt och gjort, det är vi säkert alla bekanta med. Men samvetet kan också vara en samlande och riktningsgivande kraft i hela vår personlighet. I så fall har samvetet initiativet. Samvetet låter sig i bästa fall ledas av det som är sant, rätt, gott och meningsfullt. Samvetet kan också överraska oss och peka i en annan riktning än vårt tillrättalagda liv skulle förutsätta och vårt förnuft skulle rekommendera. Vi utmanas kanske att gå i en riktning där stigarna blir smala för att till sist upphöra. Den erfarenheten förmedlar mystikerna till oss på ett stillsamt men övertygande sätt.

Jag söker i dag det samvetet som går före mig. Jag söker ett samvete som är känselspröt och kompass. Jag söker ett samvete som är en del av min hela orientering i tillvaron. Sist och slutligen söker jag väl ”Guds röst i mitt bröst”.

Text: Robert Lemberg
Illustration: Johanna Slotte

Tillbaka
© Ad Lucem