Nåt att bita i

Logo: Ad Lucem

Artikel i Ad Lucem 1/2010

Vad gör vår bakgrund med oss?

Evelyn Julia Dahlberg

Illustration till artikel i Ad Lucem 1/2010

Det är en regntung måndagsmorgon 1984. Klockan är strax innan 08.00 och vi barn är på väg till den lilla byskolan som ligger några kilometer utanför vår lilla stad. Här går alltså barnen som bor några kilometer utanför staden, med barn som bor än lite längre ifrån. Här går stadsdelsbarnen med oss, ”barnen från landet”.
Alla har en liten stund att leka på skolgården, innan det ringer in till dagens första lektion. Ivrigt har alla hittat vad de vill göra under dagens första rast; hopprep, tvist, basket, fotboll och låtsaslekar. Febrilt är alla redan inne i sina självvalda aktiviteter. Alla utom den lille tanige killen från skogen. Vi kan kalla honom för Johan. För denna dag, precis som resten av dagarna, är det Johan vi ser springa, springa och springa. Springa för sitt liv...
Johan går i första klass. Han bär blå keps och har glasögon med tjocka linser. Han är bosatt en mil utanför staden i skogen, långt från stadsbebyggelse och det lilla samhället där skolan ligger. När Johan tar till orda säger han (utan att mena allvar så klart): “Ata dej, ja ha knif” och “vafö sa duh bossas i mah-en?”. Denna morgon har Johan, som alla övriga skoldagar, stigit upp tidigt för att ta bussen till skolan. Och som vanligt har han ängslats hela vägen till skolan för att han ska uppleva ännu en dag av kamp. För väl där – vid skolans busshållplats – väntar fem stora, starka killar. De väntar med pirr i magen, hög energi, skratt och tillrop. De går i sexan, är bosatta i stadsdelarna till vår lilla stad. Det tillhör gängets morgonrutiner att stå där och vänta på Johans ankomst. Redan inne i bussen tar Johan ansats och tränger sig framför alla barnen. Ut, ut, ut! Hans väska med böcker hoppar fram och tillbaka på ryggen, kepsen på sned. Och killarna är redan efter honom hack i häl upp för backen …

Hela dagen ska de fortsätta sådär, rast efter rast, runt, runt, runt. Johan är haren, killarna rävarna. Ofta får rävarna fatt i haren, för trots att Johan är ganska snabb, springer de fem år äldre grabbarna än lite fortare. Och så lägger de upp honom på brunnslocket utanför tjejtoaletten. De slår honom. Han skriker!
Dag ut och dag in, fick jag under mitt första skolår, stå vid sidan av och se på hur Johan blev jagad och påpucklad av killarna i sexan. Jag kan än idag höra hur han kved under deras händer. Minns att jag stod där, blyg – lite på avstånd – och kände mig maktlös över att jag inget kunde göra som liten, tanig tjej. Det var ju ingen annan som gjorde något heller.
Resten av klassen var lämnade i fred. Jag tror inte att de här killarna talade till, eller ens såg åt oss andra. Vad jag minns är skräcken och rädslan jag hade för dem. De var ju så mycket större, så mycket äldre och starkare. Och så visste de ju så mycket mer om allt möjligt än oss, småfolket.
Nu får nog historien trots allt en ganska lycklig vändning, för Johan blev under högstadietiden riktigt bra på friidrott. Ingen kunde väl springa så fort på banan, och ingen kunde kasta spjut som honom! Fast jag vet inte, men kanske han än idag – som vuxen med jobb, pengar, bostad – känner sig sårad allra djupast där innerst inne i själen, markerad från första stund, som han var…
Frågorna yr omkring som vimsiga småfåglar i mitt huvud. Jag försöker bena ut ett och annat för att få perspektiv på saker och ting när jag ser tillbaka. Varför blir vissa personer utsedda till offer på detta sätt? Vad var det hos dessa grabbar som utlöste lynchningen av den tanige, 5–6 år yngre pojken? Och var fanns de vuxna i detta skarpa läge?
Sitter chanserna att lyckas i vårt samhälle – i att bli framsläppt av sina medmänniskor? Sitter det i de kläder vi bär? I vårt utseende? I vårt tal? Beror resan en individ gör i vårt samhälle av var denne person fick sin start? Vad hon eller han och bär med sig kulturellt? Lever vi i ett samhälle som är snävt och som utgår från normalfördelningskurvorna – där de som är ”annorlunda” och ligger på flanken (med alla sina fantastiska tillgångar) knuffas undan – lite åt sidan – redan från början? Ligger det i människans natur att följa oskrivna lagar om stark och svag? Har vi idag tid – eller ens möjlighet – att som de medmänniskor vi är, utöva civilkurage?
Frågorna haglar in i mitt huvud som aprilregnet mot mitt fönster. Men just nu har jag bara en önskan. Jag skulle så gärna vilja ringa upp dessa killar, idag. Ta dem tillbaka till vår lilla stad och vandra runt där på skolgården. Jag vill friska upp deras minne ”lite”, och ställa dem till svars:

Varför mobbade ni Johan?

Evelyn Julia Dahlberg

P.S. Om jag hade mer makt i detta samhälle hade jag tagit bort ord som normal, onormal, vanlig och annorlunda ur vår ordlista.

P.P.S. Om jag bara hade fötts med en gudomlig kraft hade jag raderat liknande språkbruk ur alla människornas hjärnor med.

Tillbaka
© Ad Lucem