Nåt att bita i

Logo: Ad Lucem

Artikel i Ad Lucem 1/2008

Den myndiga människan - Intervju med John Vikström

Lise Kanckos

Illustration till artikel i Ad Lucem 1/2008

En solig dag i början av mars berättar ärkebiskop emeritus John Vikström om sin syn på kyrkan, andlighet och kvinnliga präster. Trots årets milda vinter har det snöat, och på förmiddagen har han varit med sin fru på en skidtur på Runsala i Åbo.
– För mig är andlighet ett ganska omfattande begrepp. Andlighet, eller spiritualitet, hör till gudstjänsten och bönen. Men andligheten har också en etisk aspekt, ”trons lydnad”.

Enligt John Vikström handlar de stora socialetiska frågorna idag om miljöproblemen och det ekologiska ansvaret. Han önskar att socialetiken skulle integreras i tron i högre grad än den görs. Han tror att kyrkan har mycket att ge också då det gäller ekoteologi, men frågan är hur de gröna ungdomarna kunde engageras i det kyrkliga. Han jämför med det kyrkliga livet på 1960-talet då man lyckades integrera socialetiken bättre i tron. Då gällde det framför allt den internationella rättvisan och vårt ansvar inför utvecklingsländerna.
Vikström nämner att den snabbast expanderande kristendomsformen i dagens läge är den karismatiska, pingstvänsbetonade andligheten, särskilt i tredje världen. Han frågar sig vad detta betyder för vår kyrka idag. Frågan är hur spiritualiteten kunde influera våra gudstjänster, så att den ger folk någonting för behovet av upplevelse och erfarenhet, gemenskap och deltagande, utan att fördenskull bli vanliga karismatiska möten, för det tilltalar ändå bara en liten grupp, tror Vikström. Han ser också en fara med dagens kyrka i att den börjar fungera i huvudsak som organisation.
– Jag är lite bekymrad över kyrkans anställda, och jag frågar mig hur de sköter sitt andliga liv.

Vad är det att vara
präst/biskop idag?

– Helt lätt är det inte, den saken är fullkomligt klar. Jag tycker det är viktigt att prästen är specialist på sitt område – har teologiska kunskaper och samtidigt har insikt i hur dagens människor lever – så att ordet kan bli kött, så att säga.
Vikström betonar betydelsen av att prästen deltar i en dialog genom att följa med det som sker i samhället. Att prästen är specialist på det andliga utesluter nämligen inte en nära kontakt med kulturen och samhället. Ordet kommunikation är viktigt, eftersom det uttrycker att samtalet går åt båda hållen mellan kyrkan och kulturen eller kyrkan och samhället.
– För mig är en levande kyrka en kyrka i dia­log och kommunikation, säger Vikström.
Han jämför prästrollen med den klassiska bilden av en herde.
– En herde ska ibland gå framför hjorden och visa väg, ibland stå mitt i, och ibland gå sist och se om alla orkar, eller om någon inte hinner med. Så ibland före, ibland mitt i, ibland sist.

Vad är det bästa som
kyrkan gör just nu?

Vikström ser skriftskolan som en verkligt bra grej, även om det i praktiken finns både bättre och sämre skriftskolor. När det gäller Borgå stift betraktar han som en särskild tillgång det att stiftet har en egen tidning, Kyrkpressen. Han påminner om att man i stiftet sällan inser det själv. Det är inte många stift i världen som har en egen tidning. Samtidigt ligger inte hans poäng i att uttala sig om kvaliteten på tidningen.
– Ibland kan man vara av annan åsikt med det som skrivs där. Men tidningen är nog en otrolig resurs.
En annan kyrklig verksamhet som han berömmer är sjukhussjälavården och familjerådgivningen, som betyder mycket för folk. Vikström tillägger att det som sker på diakonins område är ett mycket viktigt kyrkligt arbete, liksom också familje- och barnarbetet i församlingarna. Dagklubbs- och eftisverksamheten har blivit särskilt betydelsefull då söndagsskolan inte längre har samma roll som tidigare.

Många upplever att kyrkan bara kostar dem någonting. Vad skulle du svara på frågan: ”Vad får man för sin kyrkoskatt idag?"
– Om man bara är beredd att ta emot, så nog får man ju ...
Han nämner barn- och familjearbetet i kyrkan som ett utbud som familjerna kan få del av, liksom samtalsgrupper kan vara en viktig verksamhet för en del människor. Gudstjänstlivet vill han betrakta som en gemensam utmaning, eftersom det blir en annan stämning om det finns många som deltar. I gudstjänsten kan man både ge och få.
– Men våra ordinarie gudstjänster är ju inte särskilt sprittande. Det är ju klart, medger Vikström.
Vikström vill betona att medlemskap i kyrkan är mera än att bara betala kyrkoskatt och få en viss service. Det handlar också om att vara med och bygga upp församlingen.
– De som stannat kvar visar också att de vill något med sitt medlemskap. Jag tror folk är glada då de märker att de får delta.
Han nämner som exempel då kulturella körer bjuds in att medverka i gudstjänsten. Kyrkan kunde bjuda in olika slags sång- och musikgrupper och körer till gudstjänsten. Församlingarna kunde också rekrytera människor från olika håll att hjälpa till som kyrkvärdar och i flera andra uppgifter i gudstjänsten.

Den sjätte mars firar kyrkan att det har gått 20 år sedan de första kvinnorna vigdes till präster i Finland. Vad var din roll då för 20 år sen?
– Jag var ju nog mycket engagerad i det, redan många år innan själva beslutet fattades.
Vikström var bl.a. ordförande för en arbetsgrupp som i slutet av 70-talet analyserade den dittills förda diskussionen i vår kyrka. Han ledde också två omfattande seminarier där olika parter deltog, bl.a. representanter för väckelserörelser som motsatte sig förändringen. Senare i egenskap av ärkebiskop ledde han biskopsmötet och kyrkomötet där frågan behandlades.
– Jag hade också ett särskilt ansvar för ”eftervården” då beslutet var fattat, tillägger Vikström med ett litet leende.
Varför blev kyrkan i Finland så sen
att öppna prästämbetet för kvinnor
jämfört med bl.a. Sverige?

– Många reformer har kommit senare här i Finland också på det kulturella och politiska området. Och till skillnad från Sverige fick kyrkan i Finland sköta saken själv och sålunda småningom mogna för detta steg utan tryck utifrån.
I de övriga nordiska länderna, som på ett annat sätt än Finland har haft statskyrkor, var det staten som påskyndade öppnandet av prästämbetet för kvinnor. Kravet på en kvalificerad majoritet i kyrkomötet för en kyrkolagsändring var en annan fördröjande faktor. Med enkel majoritet kunde förändringen ha skett tidigare. Införandet av lektorsämbetet som en möjlighet för kvinnliga teologer att arbeta inom kyrkan innebar en tredje fördröjande faktor i Finland.
– Kravet på kvinnliga präster blev härigenom inte så häftigt som det annars skulle ha blivit. Men samtidigt som lektorsämbetet hade en fördröjande effekt kunde det också bereda jordmånen för kvinnliga präster.
Som en fjärde fördröjande faktor nämner Vikström att Finland har en så stark väckelsetradition.

Hur ser du på de
kvinnliga prästerna idag?

– Jag ser att det var ett bra beslut som vi då fattade en gång. Att de hittat sin plats i kyrkan.
Vikström tror också att de kvinnliga prästerna i sin egenskap av kvinnor kan ge ett viktigt bidrag till prästämbetet. De har säkert ofta lite mer empati och kan tala till kvinnor på ett särskilt sätt.
– Samtidigt finns det förstås olika ”karar” och olika kvinnor. Men ändå upplever jag att de kvinnliga prästerna ofta har kunnat föra det kristna budskapet närmare människorna än de manliga kunnat göra.
Han nämner de kvinnliga prästernas arbete med barn och familjer, och att de kanske har ett mer vårdande sätt att arbeta. I nästa sekund tillägger han ändå att man förstås inte skall driva stereotypa bilder av kvinnligt och manligt allt för långt.
– Sedan ser jag nog en fara i det att det kan gå som med läraryrket och läkaryrket att kararna försvinner någonstans, och att yrket feminiseras.

I en artikel i Teologisk Tidskrift skrev du nyligen om samvetet och kvinnliga präster. Anser du att det ska vara en samvetsfråga om konservativa manliga präster vill vägra samarbeta med kvinnliga präster?
Vikström svarar med att hänvisa till artikelns underrubrik. Då en del manliga präster hävdar att frågan om de skall samarbeta med kvinnliga präster har att göra med deras samvete, är Vikströms respons att vi måste fråga: ”Vad är deras samveten bundna vid?” Frågan gäller med andra ord vad talet om samvetet tillför diskussionen och enligt vilka premisser diskussionen förs. I Teologisk Tidskrift skriver han att kyrkan verkar gå mot en oundviklig och hård konfrontation i frågan om kvinnliga präster: ”Teologerna drar sig tillbaka, juristerna tvingas träda fram för att med hjälp av paragrafer lösa det som inte kunde lösas med ord”. Han nämner i artikeln att frågan visserligen kan få en juridisk lösning, men att en hållbar lösning skulle beakta samvetskonflikten med dess andliga och etiska dimensioner, och samvetet kan i denna situation ha flera röster som behöver vägas mot varandra.
Vikström frågar sig också hur Bibeln används i argumentationen.
– På vilket sätt binder Bibeln deras samveten? Bibelbruket är ganska selektivt där, tycker jag.
Förutom Bibeln handlar det också om den lutherska ämbetssynen.
– Enligt min uppfattning är den lutherska ämbetssynen öppen i fråga om manligt och kvinnligt. Den är könsneutral. Den traditionella ämbetssynen har därför inte ändrats utan det är synen på kvinnan och hennes ställning inom kyrkan som blivit en annan.
En problematisk sida av diskussionen inom kyrkan om kvinnliga präster är enligt Vikström att man i diskussionen tenderar att binda varandras samveten.
– Kvinnoprästfrågan har bland motståndarna blivit ett yttre tecken på huruvida man är bibeltrogen eller inte.
Detta sätt att argumentera vill Vikström problematisera. Samtidigt vill han respektera människors samveten, men åsikt och samvete är inte samma sak.
– Jag tycker att mot sitt samvete ska man inte handla, men man ska pröva sitt samvete.
Du har upplevt många konflikter i kyrkan (kvinnliga präster, homosexualitet, psalmboksförnyelse). Hur ser du på debatterna inom kyrkan idag?
Vikström tror att homosexualitet och registrerat partnerskap kommer att vara följande stora fråga efter kvinnoprästfrågan. Han betraktar det som en svår fråga som kyrkan över hela världen måste ta ställning till.
– Sen tycker jag att det är bra att det debatteras. Men frågan är i vilken anda det debatteras.
Han nämner att det handlar om frågor där människors tro är inblandad och som därför djupt engagerar känslor, och då blir det ofta svårt. Han tror att när det gäller konkret handling i kyrkan måste människor vara beredda att kunna kompromissa. Man kan inte kräva att alla skall vara likadana, och tänka på samma sätt som en själv.

Har du någonsin
tappat tron på kyrkan?

– Nej, det har jag inte. Jag har varit glad att få arbeta inom kyrkan. Och det har gett kraft ibland när det har varit kämpigt.
Vikström nämner en vision som han länge har burit med sig: kyrkan som en befrielserörelse. Det handlar om en befrielse från synd och skuld, från själviskhet och fruktan, från orättvisor och diskriminering. Samtidigt är det också en befrielse till någonting nytt, till Guds barns frihet, till sann mänsklighet och evigt liv. Vikström påpekar att namnet Jesus betyder befriare och att frälsning ju är detsamma som befrielse.
– Ibland finns en bild hos folk att kyrkan binder människor. Jag förstår att bilden finns. Ofta handlar vi på ett sätt som förstärker den här bilden.

Ett centralt begrepp för din människosyn är ”den myndiga människan”. Känner du igen dig i begreppet?
Vikström hänvisar till en av sina stora förebilder, den tyska teologen Dietrich Bonhoeffer. Vikström talar om människans myndigblivande i flera olika avseenden. Han betraktar den myndiga människan i huvudsak som ett socialpsykologiskt begrepp, som har att göra med människans relation till det omgivande samhället.
Den myndiga människan växte fram i ett samhälle, som inte längre var patriarkaliskt och auktoritärt. Vikström nämner också välfärdssamhället, som enligt den klassiska nordiska modellen var lite väl paternalistiskt. Han menar att de stora lösningarna som välfärdssamhället i sin tidigare utformning erbjöd inte passade för den myndiga människan, eftersom modellen inte tillräckligt beaktade samhällets diversitet och människors olika behov.
– Människan blev också myndig och alltmera oberoende i förhållande till naturen, vilket i sin tur ledde till att hon började manipulera naturen med de nuvarande ekologiska problemen som följd. Människan har också blivit myndig på det sättet att hon inte längre vill finna sig i färdiga tankemodeller eller färdiga trosmönster. Hon vill alltmera tänka själv och utforma sin egen livssyn.
Vikström nämner ett uttryck som har myntats i Sverige: ”Gör det själv-andlighet”. Det uttrycker att man vill vara med och skapa den gudstjänst man vill ha, eller den församling man vill ha. Han tror att detta är någonting som är på kommande, men kyrkorna har inte ännu riktigt vaknat till insikt om detta.
– Den stora utmaningen för kyrkan idag är därför hur man ska möta den här myndiga människan, som inte vill ha färdiga lösningar utan vill vara med och gestalta sitt liv också i andligt avseende. Hur ta denna människa på allvar utan att fördenskull göra avkall på klassisk kristen tro? Om detta är det fråga vid sökandet efter en spiritualitet för dagens människa och kyrka.

Lise Kanckos

Tillbaka
© Ad Lucem